Ny blogg

Jag har en ny blogg: www.ichile.blogspot.com där jag skriver om resan till Chile.

VÄLKOMNA!

Blåa dagar

Vissa dagar är bara blå, eller ska man kanske kalla dem grå? Tur att min bästa vän då kände likadant så att man inte behöver känna sig allt för udda. Inte så att man är ledsen, eller arg, bara att ibland så känns allt meningslöst och ganska tråkigt. Trist och kanske bråkigt. Inte öser regnet ner, men nån sol man inte ser. Inget känns så roligt alls, ingen energi någonstans. Inte vill man göra nåt, varken stort eller smått. Hon skyller på längtan, att man är på väg, vänta på något annat som komma skall. Jag sa det var sommarn som flytt sin kos utan att nånsin passerat förbi. Annars är vi, båda två, såna som har känslorna utanpå. Är vi glada är livet glatt, vill ta hela världen i famn. Om någon har den minsta kritik, gråter vi tills vi fått spatt. Varje människa är gud eller djävul, underbar eller jättedum. En gång om dan ska jag säga upp mig, lika ofta stanna kvar. Om vi älskar vi blir besatta, faller för varje flin. Om någon är stygg vi blir förkrossade, bara gråt och grin. Kanske borde vi inse nån gång att folk inte bryr sig om oss, att vi är dem likgiltiga, på samma sätt som de flesta förstås. Kanske är det svårt att förstå att för många är världen grå, inte bara svart eller vit. Fast kanske lite lättareändå, just en dag som är blå.

Feminism

Min arbetskamrat Lars bad mig komma och hjälpa till att sätta upp stora whiteboards på väggen i det nya konferansrummet på jobbet. Han höll och så borrade jag. Jag hade aldrig borrat förut. -"Jag gifte mig för att slippa sånt här", sa jag till Lars. Det är naturligtvis inte sant, jag gifte mig för att jag var kär, för att jag hade hittat mannen jag ville dela mitt liv med, för att det kändes tryggt att vara gift, för att Axel skulle ha gifta föräldrar, för att jag ville att hela familjen skulle ha samma efternamn. Men det är ändå intressant att reflektera över. Jag har aldrig använt en borrmaskin eller en skruvdragare. Jag förväntar mig att sådana saker ska skötas av pappor, pojkvänner, makar. Jag som är först med att stå på barrikaderna för att kräva lika lön, barnomsorg, jämställdhet och bort med glastaket är inte beredd att ge om något av de priviligium som kvinnor har. Jag vill inte borra och spika. Jag vill inte lära mig hur DVD fungerar eller hur man bränner en CD skiva, det går ju så mycket fortare att be Alejandro. Jag vill bli bjuden på drinkar, vill att mannen ska ringa, vill ha rosor på årsdagar utan att det krävs att jag ska köpa något. Jag vill att männen ska öppna dörrar för mig, bära mina väskor och gärna vissla lite diskret när jag går förbi. (Till skillnad från Linda Skugge (som hette Norrman på den tiden) känner jag mig inte våldtagen av komplimanger). Dessutom vill jag, naturligtvis, tjäna lika mycket som mina manliga kollegor, ha möjlighet att göra karriär och bli chef. Samt amma hur länge jag vill och vara föräldraledig i ett år.

Jag tror inte att det går. Jag tror inte att vi kvinnor kan få allt. Vad har männen att vinna på det? Jag tror att vi måste offra något. Frågan är bara vad.

Trámites

Trámites är spanska och betyder ungefär ärenden. Och det är mycket sånt som måste göras inför resan till Chile.

Nu har jag fått mitt chilenska uppehållstillstånd (tack Alejandro!) och barnen har blivit chilenska medborgare och fått provisoriskt pass (Axel) respektive resedokument (Andy). Allt det här har hittills kostat mig närmare 4000 SEK (sic!). Läkarintyg 1000 kr, uppehållstillstånd 1000 kr, samt över 1700 kr för barnens pass samt dokument. Och sen kommer jag få "köpa" riktiga pass till dem i Chile. Har tillbringat minst en hel arbetsdag på chilenska konsulatet. Allt går så LÅNGSAMT. Mañana, mañana... Oj, ingen vet hur man ska göra! Vad la jag det pappret, nej just det ja, det behövs ju inte...

Sen ska man säga upp allting också, telefon, bredband, GP, amelia, Pocketklubben... Och fixa adressändring. Och allt måste vara ordnat med kontokort, räkningar, försäkringskassa etc. så att man slipper krångel sen.

Dessutom ska man börja förbereda för framkosten, man ska bli hämtad, de behövs sängar att sova i, var ska vi bo sen? och barnomsorg till barnen. Allt känns som ett sånt jätteprojekt att jag är beredd att ge upp. Och då vägrar jag ändå tänka på det mastodontprojekt det är att packa, städa, slänga och ställa upp saker på vinden. Nu går jag och drar något gammalt över mig...

Men jag längtar också. Jättemycket. Inte bara efter Chile utan också efter resan. Att vara på väg. Resan till flygplatsen. Nu äntligen! Lukten av äventyr, av frihet, av något nytt. Och tanken på solen.

Själadödande verksamhet

Det företaget jag jobbar på sysslar med IR- Investors Relations. Det innebär bl.a. att vi har massa statistik och grafer på vår hemsida. Nu har nån fått för sig att vi ska ha nåt nytt index på sidan. Först fick jag hålla på att söka massa information samt tigga siffror från börsen. Det var okej om än något förödmjukande. Nu däremot sitter vi, Tanya och jag, med aptråkiga böcker som heter Börsguider och matar in siffror i ett exceldokument. Det är så tråkigt så jag vill gråta. Och så finns inte företagen i de äldre böckerna så man måste titta i en nyare version och se om det råkar stå något om namnbyte. Så gör det inte det och då får man googla företaget och inser då efter att ha läst urtråkig historik att företaget inte börsintroducerades förrän 2001. Och så har man ingen siffra att fylla i på den raden. Och så får man göra samma sak med nästa, och nästa och...ja, ni fattar. Den enda förmildrande omständigheten är att jag jag får 130 kr i timmen för att göra det. I huvudet upprepar jag mantrat som städerskor på Dingleskolan verkade leva efter (de tjatade alltid om det i alla fall) "Man gör ju det för pengarna, man gör ju det för pengarna".

Det är nästan så att jag tycker att okvalificerade jobb borde betalas mer än kvalificerade. För att det är så tråkigt. Och så själadödande. Det är väl inte rättvist att vissa ska ha både roliga och utvecklande arbetet och dessutom få bra betalt medan andra långsamt ska dö inombords? Men bara nästan. Som den borgarbracka (liberal) jag är så tycker jag att den som ansträngt sig för att få ett bra jobb/titel ska belönas för det. Gud hjälper den som hjälper sig själv.

Det där med uppsats

Nu är det inte så mycket mer än en månad kvar tills vi ska åka och min handledare sa att jag måste ha gjort klart alla frågeställningar, material etc. innan jag åker och att det vad mycket jobb som krävdes från mig under sommaren. Har inte gjort ett skit. På inrådan (heter det så) av Vjollca så la jag uppsatsen på is under min lediga vecka och skulle inte tänka på den förrän i måndags. Nu har dock hela denna vecka gått och inte en tanke har jag ägnat min stackars uppsats (skulle möjligen vara tanken att jag helst skulle vilja skriva om något annat då).

Ge mig motivation? Var är min musa? Kanske ska jag avvakta till efter min födelsedag? (lat, latare, latast) Vid 30 måste man väl vara ansvarsfull och mogen och genast ta tag i skolarbetet, eller?

Anna och Tanya ska ut

Måste passa på när barnen är hos mina föräldrar på landet. Jag och min arbetskamrat Tanya ska på After Work. Men vart ska man gå??? Man har ju inte direkt sprungit ner dörrarna på uteställena här i stan. Går folk överhuvudtaget på After Work? I dag är det (peppar, peppar) lite sol så då kanske det faktiskt finns chans att folk vågar sig ut på Avenyns uteserveringar. Lön idag = mycket folk ute? Den som lever får se...

Fylla år

Så fyller man då snart 30 år. Har (peppar, peppar) inte haft allt för mycket 30-års kris. Med två barn och med (nästan) en juristexamen tycker jag att jag kan fylla 30 med gott samvete. Värre har det varit med 30-års kalaset. Sedan lillasyrran fyllde år i vintras och det var exakt ett halvår kvar till den stundande dagen har jag oroat mig för denna tillställning. När man fyller 30 måste man väl vara jublande lycklig och dricka champagne med de 100 närmaste vännerna, eller? Saken är bara den att jag aldrig haft något stort kompisgäng och definitivt inte har råd (eller lust för den delen) att bjuda så mycket folk på dyr skumpa. Inte heller vill jag tillbringa min 30-års dag med att slava i köket och vara så utpumpad så att jag inte märker att gästerna kommer och bara tänker på om potatisgratängen är tillräckligt gräddad eller inte. Att man alltid ska ha en sån prestationsångest! Är det för mycket potträning, må tro?

Städtips

När det bara regnar och regnar så kan man ju lika gärna passa på att städa. Här kommer därför mina bästa städtips, inte för att mitt hem är fläckfritt på något sätt men jag tycker om att ha det fint omkring mig och håller för det mesta hyfsad ordning hemma. Något som inte är helt lätt med två orkaner hemma.

1. Städhjälp

Finns inte så mycket mer att säga om det. Städhjälp är fantastiskt! Att komma hem till ett rent hem är guld värt. Det krävs inte så många timmar i veckan. Om nån städar rent dvs. gör det där man aldrig hinner som att skrubba ur badkaret, så blir det också roligare (roligare? som att det var roligt från början. Lite mindre tråkigt iallafall) att hålla rent.

2. Sätta klockan

Jag sätter klockan på tex. 10 eller 15 minuter eller max en halvtimme och sen så städar jag som en galning under den tiden. Plockar, torkar, flyttar grejer. Det är inte klokt vad man hinner på så kort tid. Eftersom man bara ska städa i X minuter så blir det inte "jag ska bara" och inte heller fastnar man i att sortera strumpor, för då hinner man ju inget på sin utmätta tid.

3. 10 saker

En variant av att sätta klockan fast man räknar saker istället för minuter. Jag brukar alltid ta 10 saker men variera vad en sak är. Det kan vara allt från att plocka ut ett glas ur diskmaskinen till att plocka ur diskmaskinen men hamnar väl ofta nånstans emellan. Samma sak som med klockan; man gör sina 10 saker i sträck och blir inte sittande vid datorn.

4. Reklampausar

Kräver att man har tid att se på TV...

Om man städar i alla reklampausar så slipper man lägga någon "riktig" tid på städning. Liksom punkt 2 och 3 så bygger det på att man blir väldigt effektiv under "tidspress".

5. Låt det inte gro igen

Inget är tråkigare än att städa ett smutsigt, stökigt, äckligt hem. Plocka ur diskmaskinen direkt så det alltid går att ställa ner den smutsiga disken direkt. Torka av diskbänken/bordet när man spiller (sen sitter det som berget), ta som vana att alltid torka av handfatet när man borstat tänderna. Många bäckar små...

6. Leva själv

Om man är två (eller fler) så ska dela på ansvaret för hemmets skötsel så blir det lätt att man tänker att "det kan väl den andre göra, varför ska alltid jag?". lever man själv är det bara att kavla upp armarna och hugga i, ingen annan finns ju. Dessutom slipper man att någon annan stökar ner.

7. Inga barn (haha)

Då är det ju ingen sport...

8. Släng!

Personligen är jag usel på detta men som min bästis Åsa säger: Man får slänga saker! Hur färre saker som samlar damm desstå lättare är det att städa, dessutom ser det stökigt ut med många saker även när de står på sin plats.

Lycka till!

Att äta frukost

Jag älskar att äta frukost. Det kan vara svårt att tro eftersom jag aldrig äter frukost. Jag tål nämligen inte att äta när det är tidigt, stressigt och skrikigt. Vilket det, samtliga, är på morgonen hemma hos oss. Så vad jag älskar är kanske snarare vad vanligt folk skulle kalla brunch. Långa helgfrukostar med pannkakor (lördagar) eller ägg och bacon (söndagar). Och kaffe. Naturligtvis kaffe. I lugn och ro. Eller hotellfrukost vid 11-snåret med buffé och barnen någon helt annanstans. Enda gången det har hänt är förstått morgonen efter bröllopsnatten. I morse: Andy var avlämnad på sin förskola och Axel på sin. Väskan vägde bly (950 kronor i mynt) så jag ställde mig att vänta på spårvagnen. Skulle komma om 5 minuter. Mittemot, i solen, låg Espresso Houses uteservering och lockade. Latte, nypressad apelsinjuice och en rejäl scones. Underbart! 45 kronor fattigare och två spårvagnar senare var jag på väg till jobbet. Men mycket lyckligare! (Skrivet 2007-04-02)

LEO

Välkommen till världen Leo!!!

Vi ser fram emot att få lära känna dig.
Och grattis till Ingrid och Tuomo, Johanna och Josefine.

PÅ SEMESTER!

Bloggarna kommer kanske bli lite sporadiska den närmaste veckan.

Underteknande är "på semester".

KRAM!

Ord-kulturkrock

Missade visst att blogga i går, ber om ursäkt för detta! Men jag träffade Ingrid så hon kanske inte saknade det allt för mycket ändå...? Här kommer gårdagens blogg! Nästa gång vi ses har du en liten pojkbebis i famnen Ingrid!

Olika kulturer har olika sätt att uttrycka sig. Vi svenskar är ju i regel lugna och försiktiga men i vissa (ungdoms-)kulturer är det tydligen okej att kalla varandra för hora och fitta (tjejkompisar emellan). De flesta känner väl till amerikanernas förkärlek för att kalla folk för darling och att använda "I love you" till höger och vänster eller engelsmännens "dear".

Själv kommer jag ju mest i kontakt med den latinska kulturen och har vant mig vid att bli kallad "mamita" (en hel blogg kommer om detta, utkast finns. Eller inte, jag har mängder med utkast liggande...) Var tvungen att fråga om detta "smeknamn" berodde på att jag är mamma men så är tydligen inte fallet, det är bara ett kärleksfullt tilltall. I Chile är annars hija (dotter) det mest använda och används av alla från äldre släktingar, till pojkvänner till totala främlingar.

När jag skulle köpa flygbiljetter till Chile så kallade mig (den chilenska, kvinnliga) ägaren hela tiden för hija eller corazon (hjärtat). När vi var på chilenska konsulatet här om dagen (en lång historia...) kallade konsuln mig för "hija linda" (vackra dotter). Och när Alejandros kompis i 50-års åldern ringde honom i går så kallade han mig för linda (vacker).



Mitt problem är att jag inte riktigt kan skilja på när dessa komentarer är oskyldiga och kommer av sig själva, så att säga, och när de faktiskt betyder något. Eller så är det bara för att jag som svensk inte är vän vid denna form att tilltala folk och inte riktigt kan vänja mig? Min tjejkompisar kallar mig ofta för linda (likväl som loca, regia, amor) och jag gör samma sak med dem utan att reflektera över det men när en medelålders man kallar mig för vacker i telefon... Jag vet inte riktigt, det känns inte riktigt bekvämt.

En annan sak är hur man tilltalas i affärer och på marknader i Chile. Det vanliga är señorita (när jag går själv eller señora (när barnen är med). Chilenskor i allmänhet ropas (på marknaden) på med ordet "casera" (casa=hem dvs. ung. hemmafru tror jag). Min mamma (som är blond) blev alltid tilltalad med "patrona" när hon gick på marknaden i Chile och min pappa då med motsvarande "patron", den chilenska underklassens sätt att tilltala sin arbetsgivare/godsägaren eller överklassen i allmänhet...

Både passion och glass i sängen?

Kan man få båda två? Antingen ock har alltid varit mitt motto (fast jag själv inser att det inte är hälsosamt) men kan det gälla även passion och vänskap. Eller är det att både äta kakan och ha den kvar? Kan vi prata om det här??? Jag vill verkligen veta. Hur har ni det? Vilket tycker ni är viktigast? Vad kan man leva med? Vad kan men leva utan? Snälla, kommentera!

Detta med passion och vänskap är inget som super aktuellt för mig i dagsläget; det är inte så att jag står i valet och kvalet mellan den snälla (men tråkige) A och den passionerade (men otrygga) B. Jag tycker bara det är ett ständigt aktuellt tema som är värt att talas om.

Jag skulle också vilja veta vad ni tycker om sopåkaren (se Kärlek/sex en sak...) som ju egentligen är nästan samma diskussion ur ett annat perspektiv

Kom igen nu, några är ni väl som läser? Alla kan lämna kommentarer, det krävs inte att man har en blog eller är inloggad eller nåt. Man kan vara anonym. I brist på tjejträffar och vin (ni är ju gravida och/eller ammar hela bunten) så kan vi väl ta en diskussion här.

Passion eller glass i sängen? Både passion och glass i sängen? Pengar eller kärlek? Glad att slippa sex?

Hälsningar från en nyfiken
Anna

Skriva uppsats

Efter att ha haft i det närmaste abstinens efter skolarbete har jag nu ingen som helst lust att sätta mig ner med mitt examensarbete. Innan vi åker i september har jag en date med min handledare (han ser ut precis som pappan i "Tredje klotet från solen") och då måste jag ha klart frågeställningar, tagit fram litteratur och veta lite vad jag snackar om. I dagsläget har jag ingen aning. Jag ska skriva en komparativ analys av EUs associationavtal med Chile och USAs frihandelsavtal med Chile. Säkert lika tråkigt som det låter men min handför ledare är professor i Internationell rätt så det är väl bäst att göra som han säger.

Gör vad som helst (städar lådor, frostar av frysen) för att slippa börja. Det känns som om det alltid är svårast att börja, när man väl har kommit i gång går det liksom av sig själv. Men att ta första steget...usch! EU-Chile avtalet är 1400 sidor långt... Hur långt USA-avtalet är har jag inte ens kommit mig för att kolla. Tänkte skriva ett mail till min handledare för att bestämma ett datum för daten för att på så sätt få lite tidspress på mig men inte ens det kommer jag mig för. Annars finns det ju inte så mycket att göra i regnet (inte så länge barnen är vakna i alla fall).

Vilken dålig mamma jag är! Pratade med Tuomo (och Ingrid) för ett tag sen. De hade avslutat sin lunch när vi precis ätit frukost. Och du kallar dig en respektabel tvåbarnsmor, sa Tuomo. Det har jag väl ändå aldrig påstått? Respektabel? Moi?

Trevlig helg!

Försök ha en trevlig helg i regnet ändå. Låtsas att det är höst, tänd stearinljus, kura ihop er i soffan med thé eller rödvin. Läs en bok för barnen i staerinljusens sken. Hångla med er älskade (vi hånglar helt klart för lite!) Ha det gott!

Rapport...

Helt torr hela natten, 21-08 utan blöja!

Dagens rapport

Efter 6 torra nätter i rad tänkte jag att Andy kunde sova utan blöja. Klockan 11 vaknade han och grät, hela pyamasen och hela sängen nerkissad.

Efter att ha kissat på potten sov han dock torrt i min säng resten av natten.

Till Chile!

En dag som denna när regnet bara öser ner för vet inte vilken dag i ordningen så känns det extra bra att tänka på att vi ska åka till Chile till hösten. Där regnar det (i stort sett) inte alls mellan september och maj. Varje morgon känns som ännu en dag i paradiset. Så betyder ju också Valparaiso (som är sammanvuxet med Viña del Mar däe svärmor bor) Paradisdalen. Viña del Mar betyder för övrig Vingård vid havet, inte så illa det heller.

Biljetterna är bokade och betalda samt levererade. Ligger hemma i skåpet och nästan skimmrar av äventyr. 26.000 SEK går härligheten på för mig och barnen. Utresa 8 september, hemresa 1 mars. Lägenheten är uthyrd, måste dock ansöka om tillstånd för detta (peppar, peppar...) samt skicka kontraktet. Har varit i (lång) kontakt med chilenska konsulatet även om visumet är långt ifrån klart. Måste ha intyg från både läkare och polis för att få åka dit. Och alla vill ha betalt. På torsdag ska vi dit för att registrera Andy, tanken är att pojkarna ska få chilenska pass och Id-kort.

Svärmor Clementina är meddelad. Oj, vad lycklig hon blev! Hon har lovat gå och titta på det som jag hoppas ska vara barnens Montessori förskola, http://www.kintu.cl/ Alejandros bror, Franco, ska kolla efter lämpligt hus att hyra.

Har pratat med rektorns assistent på Axels skola. Eftersom vi fortfarande kommer att vara skrivna här så verkar det som om Axel kan "gå kvar" medan vi är borta. Hoppas bara att Andy får en plats där också, vi är lovade (muntligt) plats under hösten, undra om vi kan få den i mars? Måste skriva ett brev till ansvarig för barnomsorgen i Majorna för att Andy ska kunna behålla sin plats på sitt nuvarande dagis för säkerhets skull.

Jag inbillar mig att jag ska sitta i skuggan på altanen på mitt hyrda hus och skriva uppsats. Amanda, som är arg för att biblioteket på Handels stänger redan klockan 5 när hon vill sitta kvar och skriva på sin uppsats, tror inte riktigt på det scenariet.

I Viña finns det en sushirestaurant som levererar hem till området där svärmor bor utan extra kostnad! Dessutom verkar de ha 10 gånger fler rätter än en svensk sushirestaurant. Hittade tyvärr inga priser men minimipris för hemleverans var 64 kronor så då kan det väl inte vara allt för dyrt? En blandad sushilunch gick på knappt 40 kronor på att annat ställe.

Det huset som min svägerska Elsa och hennes man Francisco hyr kostar 1150 kronor i månaden och det är 2 sovrum, vardagsrum och lite trädgård. Nu förväntar jag mig inte att komma riktigt lika billigt undan men kanske 2000 SEK. Jag har inte så stora krav på huset i sig men desstå fler på trädgården: Det måste finnas trädgård, det ska vara mur runt, det ska vara grönt, det ska finnas skugga. I trädgården ska pojkarna få en plaskpool, Andy ska få sina gungor och kanske en lite ruschkana och jag ska få en grill samt bord och stolar.

Ni är alla hjärtligt välkomna att hälsa på! Själv tror jag redan att jag aldrig kommer vilja åka hem.

Potträningsrapport

SEX NÄTTER I RAD!
har Andy varit torr

Regn, regn, regn

Ryktet säger att chefen är i Frankrike. Eller kanske i Spanien. Frankrike nära spanska gränsen. Oavsett var så låter det väldigt skönt en regnig dag som denna. Jag är hur avundsjuk som helst.

Olika saker är viktiga för olika människor. Jag tror att för de flesta är familj (släkt) och vänner det viktigaste. Kanske är det också viktigt att ha det man är van vi, det som känns tryggt och vant.

Jag älskar också mina vänner och min familj men det allra viktigaste för mig är ändå solen. Jag klarar helt enkelt inte av regn och kyla. Mörkret har jag inte så svårt med, snarare tycker jag det är konstigt när natten är ljus trots att jag varit i Sverige alla somrar sedan -78. Jag är helt enkelt inte gjord för att leva och dö i Norden.

Hela året väntar man och väntar på att det ska bli sommar. Äntligen lite sol, äntligen lite värma. Nu ska vi bada, sola, leka, busa, umgås, grill. älska. Och så är vädret som idag. Det är som om luften helt går ur mig. I går var jag sprudlande glad, dansade och sjöng. I dag vill jag bara dra något gammalt över mig. Och det beror inte på att det är måndag morgon. Jag har inget emot att jobba. Men jag är så totalt väderberoende. Vissa människor föredrar dåligt väder om de ändå måste jobba. Inte jag. Jag mår mycket bättre om det är sol ute. Även om jag sitter instängd på ett stekhett kontor. Solen gör mig varm om hjärtat. Dessutom får jag ju njuta av den på vägen till och från jobbet. Och så kan jag ju äta lunch i parken utanför. Och på kvällen kan jag bada, sola, leka, busa, umgås och älska. I dag vill jag bara gråta.

Ingen återvändo

Biljetterna är bokade och betalda. Den 8 september åker vi till Chile. I ett halvår.

Två i rad!

Hurra! Andy har varit torr två nätter i rad trots att han får välling i sängen (jaja mamma!)

Kampen mot kilona har börjat!

Jag vill inte vara både 30 och tjock! Och det hjälper inte med protester om att "du är väl inte tjock!" Jag känner mig inte bekväm som jag ser ut idag, tycker inte om att visa upp mig varesig med kläder eller utan (inte för att det blir så mycket av den varan, regningt och dant är det också) och då jag nu nästan är 30 är jag faktiskt gammal nog att själv avgöra vad jag känner.

Normalt så går jag upp ett par kg på hösten och ytterligare något på jul och sen ner under våren. Men denna vår har varit stressig och jobbig och ingen viktminskning har det varit tal om. Redan juni och vågen pekade fortfarande på 64 kg trots att min idealvikt är 58 (och drömvikten 55 kg). Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag träffade en kille som sa -"Jag gillar mulliga tjejer som du..." Han menade inget illa men det var nära att han fått en stor fet smäll. med tanke på min framtid som toppadvokat fick jag istället nöja mig med att tala om att i Sverige är det lika illa att säga till en kvinna att hon är tjock som att hon är ful.

Nu har jag i alla fall bestämt mig. Inte ska jag vara (så) tjock när jag fyller 30. Och inte ska jag komma till Chile med fler kg än när Andy var nyfödd. Min höggravida svägerska väger fortfarande mindre än jag... Nu är det nolltolerans mot godis, kakor,dricka, glass etc. i veckorna men på helgern får det väl bli något gott. Jag inser att samma restriktion borde gälla vin och annan alkohol men det känns svårare. Inte för att jag dricker så mycket egentligen men man vill ju gärna passa på när tillfälle ges, eftersom det inte ges så ofta. Jag har en tendens att äta (onyttigt) på kvällarna så numera borstar jag tänderna samtidigt som barnen, på så sätt blir det bara lite frukost, lunch och middag samt nån frukt till mellanmål. Och kaffe. Kärlek eller kaffe? Det är nästan samma sak tycker jag. Väldigt väldigt gärna hade jag velat träna också men det får bli en annan gång i ett annat liv. Jag försöker cykla, gå och ta trapporna. Det får räcka just nu. Hoppa studsmatta på landet och leka med barnen är också motion.

På jobbet gör de inget annat än att äta choklad, glass och tårta. Och hela tiden frågar de och frågar om jag inte ska ha fast jag har sagt att jag ska banta. Det gör mig bara mer motiverad. Envis som en åsna. Jajamen.

Kärlek/sex en sak. Äktenskap en annan?

Som alla andra har jag alltid varit för kärleksäktenskap. Den man älskar lever man med. (Fast den man älskar mest är inte alltid den som det fungerar att leva med.) Men med stigande ålder och likaså sunt förnuft (?) (vissa skulle kalla det cynism) så funderar jag på om det verkligen är så enkelt. Å andra sidan lär Albert Einstein enligt Ingrids favorit Nemi ha sagt:"Sunt förnuft är en samling fördomar inlärda vid 18 års ålder"

Är kärlek tillräckligt? Är det ens det viktigaste? (Se "Passion eller äta glass i sängen?") Vill man nödvändigtvis leva med en person bara för att man älskar den? Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt för att leva med någon som inte är akademiker eller i alla fall har ambitionen att studera. Så vad skulle hända om jag träffade en underbar sopåkare? Och trots att jag inte tror att jag bryr mig om vad folk tycker och tänker så vill jag gärna ha en partner som går att skryta lite med, både med profession och utseende, gärna lång, mörk och klär i kostym. Så vad skulle hända om jag träffade någon som var ljus, satt och helst bar mysbyxor? Jag vill gärna ha fler barn, men jag vill att de ska se ut som mina barn (de jag redan har alltså) så vad skulle hända om om jag träffade någon som var mycket ljus eller svart?

Jag är trött på att vara fattig, jag vill ha någon med pengar och bil. Helst en advokat med segelbåt. Men om det inte blir så då?

Kan man förälska sig i någon som inte stämmer in på bilden av hur ens partner ska vara? Har man sådana skygglappar att man inte ser de som faller utanför mallen? Är det i så fall bra eller dåligt?

Och viktigast av allt; Blir jag lyckligast med den snygga, rike advokaten som alltid jobbar eller med den fule, fattige sopåkaren som är god som guld?

Mördar mördarsniglar

Har varit på landet i midsommar. Inte bara trädgården utan varenda meter mellan huset och havet var invaderat med vidriga bruna mördarsniglar.

Att Axel som är 6 år ropar på saxen varje gång han ser en snigel är kanske inte så anmärkningsvärt men att Andy som bara är 2½ mosar sniglarna med en pinne... Då ser man verkligen att hatet mot dessa vidriga kryp har spridit sig.

Jag har verkligen svårt för sniglar och Åsa kanske kan berätta m hur jag blev helt hysteriskt efter att ha trampat på en snigel (jag slängde sedermera skorna). Men mördarsniglar gör jag ett undantag för. Trots att de äcklar mig till vanvett så klipper jag dem, trampar på dem, kokar dem och en mosade jag till och med med händerna med bara ett löv emellan.

Monstren har ätit upp mina älskade rosor och är på jordgubbarna. Hellre plockar jag av varenda jordgubbe, mogen, halvmogen, omogen, än låter dem äta en enda.

Potträning-jag hade glömt!

När jag trodde att allt var över, att jag inte skulle behöva tänka mer på det där med potträning... Jag hade glömt! Barn ska ju bli torra på natten oxå. Andy kom upp i går kväll och ville kissa. Efter att han gjort det så vägrade han ta på sig blöja igen. Sen var han uppe två gånger till under natten, varav en vid 2-tiden, för att kissa. När han påstod att han skulle bajsa oxå var jag så trött så jag kom inte upp ur sängen. Halv 8 i morse vaknade han i min säng, spritt språngande naken men TORR!

TREVLIG MIDSOMMAR!

Huslängtan

Det går i vågor. Ibland är det mer, ibland är det mindre. Men ständigt finns den där. Drömmen om ett hus. Tanken på att släppa ut barnen genom köksdörren och kunna dammsuga av inne medan de gungar i trädgården (jag är en stark anhängare av murar, stängsel och staket).

Så här i ljuva sommartiden eskalerar naturligtvis min längtan. Tänk att kunna grilla i trädgården! Tänk att dricka kaffe under äppleträdens skugga! En bassäng till barnen. Eller, min våta dröm, en riktig pool...

Vandrade hem i sommarkvällen i måndags mellan Högsbo och Majorna (hade hämtat en nyckel hos Alicia, mer spännande än så var det inte) och fullkomligt drägglade över alla ljuvliga hus som finns där. Ett ljusblått radhus översållat med rosa rosor i Kungsladugård fick mig nästan att börja gråta. Får jag bara detta så ska jag aldrig mer be om något tänkte jag i min ensamhet.

Nu hör det ju till saken att jag är lite småkräsen (harkel, harkel...) Jag vill inte bo i vilken förort som helst, helst hade jag flyttat in i Söderlingska Parken (vid Zenith). När jag sökte på Hemnet så fanns det ett (!) hus som matchade mina sökkriterier (västra centrum, villa/radhus). Det. å andra sidan, är "att dö för":
http://www.hemnet.se/a.asp?id=3670030&q=1&s=4

Mina barn rasisterna.

Mina barn har ju haft priviligiumet (?) att växa upp i ett hyfsat segregerat område. Nästan alla de känner är svenskar eller latinos (Axel brukar tacka pizzabagaren på spanska när de får klubbor. Mörkt hår = chilenare, typ). Även om Majorna i jämnförelse med Torslanda, där jag växte upp, är lika spräckligt som ett lapptäcke så lyser mörkare ansikten med sin frånvaro.

En parantes: Måste citera ett skämt ur senast Faktum, på tal om Torslanda: "-Och en hyresrätt i centrum är ju lika ovnligt som en blatte i Torslanda!"

När Axel var liten och Alejandro läste Sfi (Svenska för invandrare) så var vårt umgänge något hetrogenare och vi kände både Monica från Brazilien och Mufanga Fo från Afrika (jag inser att Afrika inte är ett lande men jag vet faktiskt inte var han kommer i från). Men Andy har tydligen inte träffat allt för många svarta personer i sitt liv. Att han träffat både Mufanga Fo och dennes ljuvliga barn (både är blonda med afrokrull) har tydligen gått honom helt förbi.

När Andy var mellan ½ och 1 år kanske var nån bekant till Alejandro hemma hos oss (säkert någon musiker som skulle hämta/lämna/köpa/sälja något) Han var mycket mörkhyad samt bar dessutom någon form av huvudbonad. Andy blev livrädd och skrek och grät. Axel frågade varför Andy grät och dum som jag är så svarade jag "Han gråter för att han var så svart". Nöjd med detta svar gick Axel ut till personen i fråga och meddelade -"Andy gråter för att du är så svart!"

Tydligen har Andy kommit över denna traumatiska händelse. När vi för några veckor (månader?) sen såg en... hmmm...såg en väldigt, väldigt mörkhyad man utbrast det bedårande barnet glatt (och högt!) -"Titta mamma, en apa!"

Inte lätt vara svensk i dagens Sverige

Satt i går (av någon outgrundlig anledning) på en bar med ytterligare två svenska kvinnor och tre svarta, kubanska män. En, möjligtvis något alkoholpåverkad, svensk (hyfsat snygg!) man försökte oupphörligt bjuda upp en av de andra tjejerna. Hon sa nej och nej och nej. Han gav sig inte. Vi andra skrattade så vi skakade. Man måste ändå beundra en sån uthållighet! Efter ett tag kom den svenska mannen tillbaka och försökte med samma tjej, igen. Med samma resultat. Och jag tänkte att det är inte lätt av vara en svensk juste man i dagens Sverige. Det är väl ingen stadshemlighet direkt att jag inte är så förtjust i den svenska mannen eller "killen". Jag ifågasatte en gång varför folk skriver "40-årig kille" i sina kontaktannonser. Det är väl ingen som vill ha en 40-årig kille? Vill man ha en 40-åring så vill man väl ha en man? Inte konstigt att de måste sätta in kontaktannonser. Min arbetskamrat Ulf svarade då att om man skriver man så har man mycket att leva upp till...

Hur som helst, även om jag inte är nåt stort fan av den svenska mannen så kan jag ju se att de har fantastiska kvaliteter som man verkligen borde uppskatta. Jämlikhet t.e.x. Och ärlighet. Men däri ligger mycket av den svenska mannen svårigheter. För medan den svenska mannen klämmer 7 starköl och därefter smeker dig lite tafatt på ryggen och säger "du är söt" så säger vilken kuban, turk, iranier eller chilenare lätt helt nykter att du är världens vackraste kvinna och att han älskar dig. Nästa gång ska du översätta uttalande nr. 1 med "villa, vovve, bolån" och uttalande nr. 2 med "jag är kåt". Då kommer den svenska mannen plötsligt till sin rätt.

Så sant, så sant

Spiral!
- om du får oväntat besök.
(Janett, utgång i går)

Nytt utseende

Inte jag, men bloggen. Vad tycker ni? Blev den fin? Är det överhuvud taget någon som läser? Visst är etiketterna käcka? Jag har varit som besatt av dem de senaste dagarna...

Lista

Snodde en lista från Annes blogg (länk till höger)

1. Var har du din mobiltelefon? I min älsklingshandväska (svart/vit Prada)
2. Civilstånd: Än så länge gift
3. Ditt hår?: I fiskbensfläta
4. Arbete?: Med jurisdik, mer eller mindre
5. Din syster?: På Hultsfred
6. Din favoritsak/er?: Diskmaskinen!
Din senast dröm?: Att jag fick tvillingar, en flicka och en pojke
8. Din favoritdrink?: Rött vin (El Condor, ekologisk chilensk vin)
9. Din drömbil?: Nåt stort med plats för alla barnen
10. Rummet du befinner dig i nu?: Mitt kontor på jobbet *skämms*
11. Dina skor?: Köpte jag i går!
12. Dina rädslor?: Ormar
13. Vad vill du vara om 10 år?: Lycklig, stark, advokat
14. Vem umgicks du med förra helgen?: Barnen, Camilla och Stefan, Ylva och Dejan, min familj, Alicia
15. Vad är du dålig på?: Tålamod
16. Muffins?: Sällan
17. En sak/er på din önskelista?: Att åka till Chile
18. Var växte du upp? Torslanda
19. Senaste sak du gjorde?: Lämnade barnen, cyklade till jobbet
20. Vad har du på dig?: Svarta tights, svarta shorts, grön omlottop
21. Vad har du inte på dig?: Tröja
22. Ditt husdjur?: Har inget, men Axel tjatar varje dag
23. Din dator?: En liten bärbar historia
24. Ditt liv?: Är hektiskt
25. Ditt humör just nu?: Bra
26. Saknar?: Sex
27. Vad tänker du på just nu?: Claudio
28. Din bil?: Skrotad
29. Ditt kök?: Pyttelitet och väldigt turkost
30. Din sommar?: Kommer bli toppen men mycket jobb
31. Din favoritfärg/er?: Rött, cerist, turkost
32. Senaste gången du skrattade?: I söndags när jag drack vin på balkongen med Alicia
33. Senaste gången du grät?: Minns inte
34. Skola?: Sommarlov!
35. Kärlek?: Mina barn

Att vara vuxen

Det är inte alltid så lätt. Att veta vad man vill. Att veta vem man är. Någon sa en gång att "om du säger att du är framme så blir jag orolig" eller något åt det hållet och menade att livet hela tiden är en process och att man ständigt ska förändras. Men jag hade varit glad om jag varit framme. Jag hade äntligen kommit till ro och kände mig bekväm i min skyddade verkstad till vuxenvärld. Så hände det saker i mitt liv som tvingade mig att tänka. Och svaren är långt ifrån självklara. Jag trodde att jag visste vem och vad jag var. Jag trodde att jag visste vad jag ville. Och inte ville. Jag vet inte längre. Det kan vara skönt att hitta tillbaka till sig själv och funderar på vem man egentligen är men det kan också vara svårt och göra ont. Ibland känns det bättre att leva ett bekvämt om än inte särskilt roligt liv än att fundera på hur man vill leva. Jag har vant mig vid att sitta hemma på kvällarna när barnen somnat. Att sällan dricka alkohol. Att nästan aldrig gå ut. Det har varit självklart att nästa steg är hus. Trädgård till barnen, kanske grilla med grannarna. Nyår hos Jakobssons. Vara vuxen. Det är så enkelt, så självklart. Det krävs inte ens att man gör ett val, känns det som. Ingen har talat om för mig att det finns några alternativ. Det är väl så man gör? Det är väl så man ska göra? Så gjorde mamma och pappa och deras föräldrar före dem. Kan jag göra något annorlunda?

Passion eller äta glass i sängen?

Jag och Åsa diskuterade ofta f.k. (före kidsen) vad som vad viktigast i ett förhållande: passion eller vänskap? Och går det att få båda två (med en man)? Att äta glass i sängen var alltså vänskapen, anledningen till att Åsa och Dennis åt glass i (eller snarare på?) sängen var kanske att de bodde i en 1:a, det fanns helt enkelt ingen annanstans att sitta. Eller så var de bara lata. Hur som helst, på passionssidan finns sex, tjusiga middagar och att stirra varandra djupt in i ögonen. På väskapssidan finns äta glass i sängen, färga varandras hår och handla på Ullared. På vänskapsidan finns väl också skjutsa barn till hockey, pyssla i trädgården och turas om att VAB:a. Alla som har något innanför pannbenet borde välja vänskapen framför passionen. I alla fall om man vill ha en familj. Men ska det inte finnas något mer i livet? Är inte vänner bättre på vänskap? Kan man inte betala någon för att passa barnen och klippa gräset? Kan man få båda? Tar passionen alltid slut? Är gräset grönare på andra sidan? Om man väljer passionen, står man då alltid där med bara bleka minnen i slutet? Och om man väljer vänskapen, slutar det då alltid med att man ligger med grannen i radhuset brevid?

Hur folk klarar det

Min kompis Carolina ska flytta till Stockholm. Hennes man jobbar där större delen av veckan och hon är ensam kvar i Göteborg med två barn. "Jag fattar inte hur folk klarar det, Anna" säger hon, "Jag jobbar halvtid och jag klarar det knappt". Nu ska jag berätta hur man klarar det Carolina:

Man klarar det därför att man måste. Därför att man vet att det inte finns några pengar till varken mat, blöjor, välling eller något kul nästa månad om man inte kämpar på. Man klarar det genom att lämna barnen först och hämta dem sist varje dag trots att mamma hjärtan blöder. Man klarar det genom att lämna för snoriga barn på dagis. Man klarar det genom att låta sjuka barn spela dataspel hela dan så att man kan plugga eller jobba ändå. Man klarar sig tack varje fiskbullar, färdiga köttbullar och "fuskmos". Man klarar sig för att barnen ovillkorligt ska ligga i sina sängar klockan 8 och på inga villkor får ta ut sina leksaker i vardagsrummet. Man klarar sig tack vare barnkanalen och att man aldrig någonsin pysslar med barnen. Man klarar sig eftersom det är det enda alternativet. Man klarar sig och det är skit.

MVG*2!

Snart är det slut

Snart är terminen slut. I dag är det min sista tenta (någonsin?). Muntlig tenta klockan 11.20-11.40, betyg direkt. Känns nervöst som bara tusan, eller är det andra fjärilar som flaxar? Efter tentan ska jag och Ingrid gå och äta lunch, sushi. Ska bli så roligt! Bara vi, inga klängande, borspringande barn... Och så i eftermiddag så blir det picknick med "klassen" i Slottskogen, mysigt. Får se vad det blir för betyg på kursen, blir det bra så kanske en flaska bubbel får följa med på picknicken... Terminens andra kurs (ja, jag har läst dubbelt denna termin) avslutades förra torsdagen, betygen skulle ha kommit i måndags men har ännu inte dykt upp. Vill så gärna att de ska komma, vet att jag ligger alldeles på MVG-gränsen... Hade kännts så roligt att få avsluta studierna med ett MVG, mina betyg är inte mycket att hänga i granen...

Nu ska jag titta igenom boken en sista timme och sen bege mig. Håll alla tummar!

Efterlysning

Vem sa och i vilken film eller bok (och var det så hon eller han sa)?

-"You had me when you said hello!"

Dagens visdomsord

Det är möjligt att livet inte ska vara lätt
-men det ska framförallt inte vara trist!
Anna, för 100 år sedan

Get it while you can!
Janis Joplin, ännu längre sen

Nu har du både hemhjälp, barnflicka
och poolskötare-du har det bra du.
Ingrid, typ i förrgår.

Ja, vi har det bra vi.
Men du får umgås med filmstjärnor!
Ingrid, typ i går

Alla har sina toppar och dalar
-jag har valt att ha mina mellan
underbart och bra.
Nån känd person

Vi är prinsessor
och vi förtjänar att bli behandlade som prinsessor.
Anna och Alicia

Come on baby light my fire!
the Doors

Kvinnor behöver tuktas!
Tuomo talar tydligen med mig igen...

Den man ligger med får bädda!
Okänd

Morgonstånd är guld i mun.
Anna, allt vulgärare.

Que rico!
Någon

La vida es rica(Livet är skönt)
Återigen

Eder tillgivna

Anna

Potträning, sista delen?

Andy har (peppar, peppar) slutat med blöjor! En eller annan olycka har väl hänt, han känner inte riktigt alltid av när han behöver bajsa i tid utan kommer ibland springande i sista sekund men överlag så går det jätte bra. Han vägrar använda blöja, varje kväll är en kamp när han ska sova. På förskolan låter det honom t.o.m. vila utan blöja. I lördags åkte han bil till landet utan blöja utan några problem. Är så nöjd! Blöjor är dyra och luktar illa.

Grupparbete -eller polsk riksdag.

Grupparbete, det effektivaste sättet att få ett antal trevliga, kompetenta individer att förvandlas till en petig, snäsig jag-vet-bäst grupp. I stället för att sex personer utför sex gånger så mycket arbete som en person som innebär grupparbet, med väldigt få undantag, att sex personer utför 1/6 av en persons arbete. Alla ska sitta ner tillsammans, vilket innebär att en timme gått innan alla är samlade, därefter ska i regel helgens fyllor och bravurer och pojkvänners senast fadäser diskuteras innan grupparbetet kan börja. Då ska varenda detalj stötas och blötas, i det närmaste krävs sluten omsröstning för att lägga till eller ta bort ett att eller välja mellan ska och skall . Det blir nästan slagsmål när det ska avgöras huruvida det ska stå s.k. eller så kallad. Huruvida är ett vanligt förekommande ord, liksom förekomma och ge vid handen. Hela skärmen lyser grön och dator skriker ut att texten är gammaldags och byråkratiskt. Presens eller imperfekt? Ska man skriva ut för och efternamn? Peteteserna växer och växer och ingen detalj är mindre än att den går att diskutera i en timme och få folk att titta snett på varandra resten av terminen. Efter 8 timmar har man gått igen de första tre sidorna av tolv. När grupparbetet är färdigt har man en helt annan förståelse för hur det kommer sig att världen är full av väpnade konflikter.

DIO

En gång i tiden brukade jag säga att jag skulle gifta mig med Dio, sångaren i gruppen med samma namn. Jag har varit på åtminstonde 3 Dio-konserter men när jag häromdagen såg en video på YouTube med honom (han är den del till åren och inte längre än jag...) så påmindes jag om följande historia:

En operadirektör vill gifta sig och valet står mellan två kvinnor. En gräsligt ful kvinna med fantastisk röst och en riktig toppsnäcka men med den värsta gnällig röst man kan tänka sig. Efter mycket övervägande så väljer han kvinnan med den fantastiska rösten. När han vaknar på morgonen efter bröllopsnatten ser han på sin nyblivna fru och utbrister: -Sjung, för Guds skull, sjung!

Och detta är vad han skulle ha sjungit:

Don't talk to strangers

Mmmmh

Don't talk to strangers

'Cause they're only there to do you harm

Don't write in starlight'

Cause the words may come out real

Don't hide in doorways

You may find the key that opens up your soul

Don't go to heaven'

Cause it's really only hell

Don't smell the flowers

They're an evil drug to make you lose your mind

Don't dream of women'

Cause they only bring you down

Hey you, you know me, you've touched me, I'm real

I'm forever the one that lets you look and see and

Feel me

I'm danger - I'm the stranger

And I, I'm darkness, I'm anger, I'm pain

I am master

The evil song you sing inside your brain

Drive you insane

Don't talk

Don't let them inside your mind, yeah

Run away, run away, go!

No - no

Don't let them in your mind

Protect your soul

Don't dance in darkness

You may stumble and you're sure to fall

Don't write in starlight

'Cause the words may come out real

Don't talk to strangers [Don't talk to strangers]

'Cause they're only there to make you sad

Don't dream of women'

Cause they'll only bring you down

Yeah

Run, run, run, run away!

Happy to be me!

Happy to be me! är en barbie-docka gjord av amerikanska feminister i protest mot barbie som om hon varit levande inte hade kunnat gå, haft stora problem med benen/höfterna, varit så smal att hon gått av på mitten och så framtung att hon hade ramlat...

Happy to be me! dockan skulle se ut som en "riktig kvinna", var tanken. När man ser henne inser man dock att hon inte är tänkt att se ut som en "vanlig kvinna" men tydligen skiljer hon sig ändå såpass mycket (hon är tillverkad efter an verklig kvinnas mått) att en manlig investerare utbrast "-Hon är inte sexig! Barbie är sexig! Hur tror du att du kommer få din docka såld?" varpå designern Baker lungt svarade "-Sexig? Är det vad du vill att din dotter ska vilja vara?"

Efter att i många år mest ha känt mig som "bara" mamma och fru börjar jag åter känna mig som mig. Bl.a. har jag börjat lyssna på musik som JAG gillar igen dvs. bl.a. The Doors, Dio och Manowar. Först var jag lite rädd att jag skulle finna musiken dålig eller "barnslig" men så fort jag hörde de första tonerna av "Don´t talk to stranger" så kände jag att "det här är jag" och jag är den jag är och den jag alltid har varit. En stark och viktig känsla.
gör det?

Försöker också göra saker som jag gillar och välja den väg jag vill gå. Det är inte alltid lätt men vem ska leva ens liv om man inte själv

Och jag är "happy to be me"!

Så nattsvart så man vill lägga sig ner och dö

Läste i det senaste numret av amelia att en kvinna av tre i Kongo-Kinshasa har blivit våldtagen under kriget. 10 miljoner kvinnor. I stort sett alla gruppvåldtagna framför ögonen på sina män och barn. Många har hållts som sexslavar i veckor, månader. Skadorna är så svåra att de inte kan gå och många måste opereras. Deras män har lämnat dem, de kan inte försörja sig. Den yngsta flickan på sjukstugan, eller vad man ska kalla det, är bara fem år. Det är yngre än Axel. FN-soldaterna vägrar eskortera läkaren som vill ut till alla miljoner behövande kvinnor i byarna.

I samma tidning kan man läsa följa uppgifter ur "Kvinnornas svarta bok"

• 100 miljoner kvinnor saknas i världen över. De aborteras, dör av svält (pojkarna får maten) eller mördas
• 85 miljoner flickor arbetar istället för att gå i skolan
• Hedersbrotten blir allt vanligare i Europa
• Trafficking inbringar årligen cirka 7 miljader US-dollar, och ökar
• 200 000 sexturister utnyttjar årligen kvinnor och barn i världens fattigare länder
• 15% av kvinnorna i USA har blivit våldtagna, nästan 80% av dem av en närstående
• 25% av flickorna i Sydafrika blir av med sin oskuld genom våldtäkt

Och här hemma går jag och gnäller för att jag har huvudansvaret för barnen, måste torka bajs jämt och är lite tjock om magen.

Ursäkta mig, jag ska bara gå och skämmas någonstans.

Kvinnorna i Kongo-Kinshasa går att hjälpa genom www.amelia.se

Mycket månad-lite pengar

Hur gör ni andra för att få pengarna att räcka till hela månaden? Jag har hört rykten om att vissa skriver budgetar OCH följer dem. En bekat till mig, som lever på studiemedel, har budgeterat 1500:- för sin sambo att gå ut för i JUNI och har lagt undan pengar så hon kan vara ledig HELA sommaren. Denna människa använder inget smink, köper sällan kläder, går knappt ut, bor i någon förort i norr. Hmm... det kanske inte är så illa att ha ont om pengar i slutet av månaden i allafall...

Sen har jag hört om andra som vet exakt hur mycket pengar de lägger på mat varje månad. Själv har jag ingen aning. INGEN SOM HELST ANING. Bara att det säkert är för mycket. Precis som jag lägger för mycket på att luncha ute. Och på allt annat också för den delen. Det finns ju så mycket att köpa. Och att göra. Hoppas man vinner på lotto snart!

Pratglad

Vissa påstår att min Andy skulle vara pratglad... Måste därför dela med mig även av denna händelse.

Scen: I går kväll, Andy hade gått och lagt sig och Axel satt i köket och åt knäckebröd.
Andy kommer ut med nappflaskan i handen. -"Gå och lägg dig Andy" säger den elaka modern obevekligt. -"Jag vill fråga en sak" replikerar 2-åringen och sträcker fram nappflaskan. -"Vill du fråga om du kan få mer välling" säger modern som nu har veknat något. -"Aaa".

Var är klockan?

Jag är inte så morgonpigg. Eller, rättare sagt, jag är inte så bra på att komma i säng på kvällarna så jag är väldigt trött på morgonen. i morse råkade jag somna om och vaknade med ett ryck av att Andy, 2 ½ år, ville "spela ninja Turtles" (Axel har en DVD med Turtles och de brukar titta på den på datorn) och att barnkanalen stod på.
-"Vad är klockan?", undrade jag yrvaken. Varpå Andy sprang in i Axels rum och pekade (detta inbillar jag mig, själv låg jag kvar i sängen) och glatt ropade: -"Där är klockan, mamma! Där är klockan på väggen!"

GLAD PÅSK!

Att komma i tid

Alla som känner mig vet att jag har svårt att komma i tid. Stressad kommer jag småspringade fem, eller 10, minuter för sent. Efter nästan sex år som småbarnsmamma har jag fortfarande inte koll på hur lång tid det tar att komma i väg med barn. Men i skolan är jag alltid först. Prick på klockslaget eller kanske 2 minuter i sitter jag och väntar. Och väntar. För INGEN kommer i tid.

Till mina trogna två

Jag är ledsen att jag har svikit er. Sanningen är att jag inte har haft (inte har) tid. Jag läser 200% på universitetet i ytterligare 10 veckor samtidigt som jag har mer att göra på jobbet än någonsin. Jag orkar inte. Det går ganska snabbt att skriva en blogg men det krävs faktiskt en del tankeverksamhet. Det är inte samma avkoppling att blogga som att kolla Desperate Houswifes (ja, jag har fattat att Gabbys och Carlos bebis var svart nu =)) så jag orkar inte, tyvärr. Annars har jag åsikter om allt precis som vanligt. Om Bolibompa-effekten (lekplatserna ligger öde 10 i 6 fast det är en av tre fina kvällar på 6 månader), städhjälp (ljuvligt och oundvikligt) och potträning (funkar inte alls...) Men som sagt, det får bli någon annan gång. Kan i alla fall rapportera att lilleman inte sytt något på sistonde samt inte brutit några ben. Annars är han väl som gott som täckt av blåmärken och bulor och skrapsår. Ska börja lobba för att alla pojk-mammor ska få valium intravinöst.

Nästa blogg, om det nu blir någon sådan, kommer nog handla om 30-års kris. Med 5 gråa hårstrån och klara tant-tendenser känner jag att den är nära. Jenny har redan drabbats, men så är hon ju å andra sidan 31 också...

Nu närmare sig klockan midnatt och man bör väl krypa i säng. Två busiga pojkar tar väl ingen hänsyn till att mamma druckit en halv flaska vin.

Kommentera denna blogg och jag lovar en till inom en vecka. Puss puss!

Bröllop, here I come!

Alejandros kusin Sandra ska gifta sig. I januari. I Chile. Så nu måste vi åka dit. Jag har redan lovat henne att vi ska komma. Jag bara skjuter och skjuter på den där resan fast jag inte vill något hellre än att åka. Först var det augusti. Sen november. Nu januari. Det är som Alejandro säger att han syster Elsa ska flytta hemifrån (hon är gift så hennes man Francisco bodde också hemma hos svärmor) "först var det september, i september var det mars, i mars blir det... " Fast de har faktiskt flyttat till ett hus ett kvarter bort nu. Men nu när jag har lovat att gå på bröllopet så måste det ju bli av. Hon vill veta när vi kommer så de kan bestämma datum för bröllopet. Och det kan man ju förstå. Men beslutångesten är inte mindre än vanligt. Och flygbiljetterna inte billigare. Men januari är ju en bra månad att åka. För barnen och så... Vel, vel, vel. Så hinner de fira jul med mormor och orfar. Och så är det sommarlov i Chile när de kommer dit. Och Maxi (Sandras lillebror) är ledig och kan leka med Axel. Och jag har hunnit skriva klart min uppsats med barnomsorg. Och de behöver inte sluta mitt i terminen. Det låter väl bra? Beslutångest, ångest, ångest... Varför måste jag alltid planera mitt liv flera år i förväg? Och varför kan jag inte bestämma mig?

Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig.
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår.

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet.
Jag kan inte säga sorgelösa ord.
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan.
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar...

Det finns skönhet i flodens silversånger.
Det finns skönhet i gryningssolens sken.
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!

Och bara om jag vet att han väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Vad länge sedan det var som man var så där... ung?

Och vad jag tycker den texten är vacker!

När man talar om trollen

I´ve done it before... Aldrig lär man sig. Sist sa jag till folk att barnen sov snällt i sina sängar och genast så hade vi två pojkar i sängen varje natt. Nu sa jag till Ingrid att vi (peppar, peppar) varit ovanligt friska den sista tiden och trots både peppar och att jag tog i trä (det kanske var för mycket lackfärg på mina fönsterkarmar?) så ringde de från Axels förskola i fredags och sa att Axel hade kräkts. Lunch med chefen och vår advokat från Setterwalls fick ställas in med en halvtimmes varsel och jag fick gå mitt i Göstas ovanligt tråkiga straffrättsföräläsning. Axel verkade dock helt frisk. Natten till idag började dock Andy kräkas och har gjort så ytterligare två gånger idag. Aldrig får man vara riktigt glad. Blir att vara hemma i morgon. Hoppas kunna komma iväg till tisdags Anti-dumpning presentation i alla fall, kanske kan Alicia passa barnen i värsta fall.

För övrigt en mycket trevlig helg; Alicia och Mauricio här och drack vin i fredags kväll (lördagmorgon var inte lika kul), på dagen slöade vi och hade det mysigt, Alejandro spelade piano och sjöng och jag satt i solen i soffan och njöt, Axel och Alejandro var på bio och Såg "Natt på muséet" och sen åt vi Thai och tittade på "Mina stora kärlek" och barnen somnade snart i soffan.

Två mirakel, del II

Välkomna till världen Sofia och Joel! Födda i lördags 7.26 och 7.52, vägandes 2800 gram vardera och varande 46 resp. 47 cm långa.

Prioritera

Alla som har träffat Claes M vet att det gäller att prioritera (honom). Och alla vi föräldrar vet ju att det enda vi gör här i livet är att prioriter (barnen) och prioritera bort (oss själva, vår partner). Men vad ska man prioritera de korta timmar när barnen väl sover? Vad är viktigast? Duscha? Få vila lite framför TV? Kanske rent av sova? Prata i telefon en stund med vännerna man aldrig prioriterar att träffa? Skriva klart ett grupparbete som man borde vara klar med i morgon? Läsa inför föreläsningen i morgonbitti? Plocka ur diskmaskinen? Ahhhhhhhhhh, denna beslutångest! När man drömde om att få bestämma själv så trodde man aldrig att det skulle vara så svårt. Eller så tråkiga saker att välja emellan.

Anonymt samtal

Skulle någon kunna tänka sig att ringa vår granne anonymt? Om jag smyger upp i deras trappuppgång och kollar vad de heter så bör man ju kuna få fram deras nummer, åh modern teknik! Så skulle någon kunna ringa med staniolpapper i luren och påpeka att det faktiskt är VÄLDIGT god insyn i deras lägenhet. Eller så skulle jag kunna stoppas in ett papper med utklippta tidningsbokstäver i deras brevlåda när jag ändå är där.

Det var så här: Jag och äkta mannen befann oss i köket. Jag höll på att avsluta middagen, med ryggen mot fönstret, han hade ätit klart och pratade med sin lillebror i telefon. Plötsligt blev han tyst och sen säger han (i telefonen) -Grannen står näck, helt näck i sitt kök, jag ser hans rumpa. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att vända mig om och där stod Grannen som Gud skapat honom och såg ut att skära bröd eller något. Sen bredde han sin smörgås (inbillar jag mig) och stod där i lugn och ro. Jag och maken hade väldigt roligt. Tills jag skulle göra kaffe (kaffebryggaren står i fönstret) Då var det plötsligt inte alls roligt längre, tyckte make. Jag dröjde mig kvar alldeles för länge vid fönstret, enligt honom. MEN DÅ VAR INTE GRANNEN KVAR LÄNGRE, HAN HADE GÅTT INNAN DESS. Som tur var (synd?) hade Grannen aldrig vänt sig om så vi såg inget mer än rumpan. Efter ett tag kom han tillbaka, nu iklädd laxfärgade kalsonger. Jag måste skaffa utsiktsskydd!

Rena rama semestern

Det är ju rena rama semestern att bara ha ett barn. Axel är med mormor och morfar på landet. Jag jobbade till över fyra och kunde ändå hämta Andy innan halv fem. Att gå hem i regnet var avslappnande och skönt, trots brist på vagn, med bara ett barn att dra i/bära. Väl hemma åt vi lasange i lugn och ro utan något som INTE ÄTER lasange. Sen gick vi till affären utan någon som INTE VILL GÅ UT bara VILL TRÄFFA SIN KOMPIS och absolut köpa CHIPS, GODIS, DRICKA, ALLT och INTE ORKAR GÅ MER. Hemma busade/gosade vi en del med pappan och vid kvart i 8 sov han snällt i sin säng efter en flaska välling. Vilket innebär att hans föräldrar fick tid att dricka thé, se på film, ha sex och köpa lite fler fonder. Vilken ljuvlig semester! Och i morgon ska vi gå på stan. Det går ju an med bara ett barn som dessutom kan spännas fast i vagnen. Jag föreslog att vi skulle gå på konstmuséet men då såg min man så konstig ut. Och innan det blir det ingen som INTE VILL GÅ TILL LEKPLATSEN och INTE VILL TRÄFFA DEN SKRIKUNGEN. (Nej, jhan har inte sagt det mer än den första gången men det var så roligt tyckte jag. Det är ju lätt att tycka när det inte är mitt barn..höhö..) Och när han kommer hem från landet igen på söndag kväll ska jag puss honom så mycket att jag nästan äter upp honom.

Tvätta

Jag hatar att tvätta, hänga, bära, stryka, vika. När jag blir rik ska jag defenitivt ha städhjälp som gör det. Och allt annat. Inte som nu som bara gör det jag aldrig skulle gjort. Så att jag har skinande plåtar och smutsigt golv istället för asäckliga plåtar och skitigt golv.

Goddag Yxskaft!

Grupparbete. I morgon klockan 9.15 ska vi muntligt framföra vad vi kommit fram till i vårat grupparbete om WTO. Som jag tidigare upplyst om satt jag uppe till sent i lördags kväll och googlade och googlade för att få fram den information som jag behövde för min del. Resultatet blev tyvärr klent. Idag när vi träffades i arbetsgruppen för att gå igenom arbetet ville de andra gå och söka information. Jag tyckte att vi kunde diskutera uppgiften först, vad ska vi skriva om? Det finns inte så mycket mer att säga om fördelar med "Direkt effekt" av WTO-rätt. Det positiva är att de enskilda kan använda sig av lagen. Ingen besvarade dock min fråga utan de insisterade bara att vi måste söka mer information. MEN OM VAD? För tänk om någon skulle ställa en klurig fråga och vi inte kunde besvara. Jag försökte argumenter att endast 20% av vårat betyg är beroende av dessa grupparben, vilket innebär att just detta arbete ligger till grund för 4% av betyget. Det hjälpte inte, deras betyg var minnsan viktigt (som om mitt inte skulle vara det?) och de skulle med till deras slutbetyg (hur skulle det annars se ut?) och bla bla bla... Så nu sitter jag alltså här framför en dator och ska söka efter jag vet inte vad. Goddag Yxskaft!

UT

Det är lördagkväll. Klockan är snart 11. Barnen är hos mormor och morfar. Fram tills nu har jag omväxlande läst Straffrätt och WTO-rätt. Nya jeansen är på, facet är sminkat, jag har sprutat mig med nya parfymen och hällt upp rödvin. Nu ska jag UT!

Tillfällig sinnesförvirring

Det går så där med mitt nyårslöfte, jag har promenerat cirka 3*30 minuter hittills. Resten av tiden har det regnat. Min förhoppning av att se mer av mina vänner började bra. Jag träffade Åsa redan årets första lördag, i samma veva var Linda och jag och alla barnen på Sjöfartsmuséet. Jag har hjälpt Ingrid att flyttstäda och Camilla har varit här med thai-mat. Tyvärr har jag inte bytt ett ord med varken Claire eller Ana. Men jag var i Stockholm i måndags och träffade min "chilenska" kompis Carola efter två år. Jättekul! Jag har fått många, långa mail från Jenny i öknen men jag är usel på att svara *skäms som en hund*.

Och nu är det slut med allt umgänge. I alla fall för de närmaste 2 månaderna. Det har nämligen slagit slint fullständigt hos Lilla Anna. Jag ska under de närmaste 10 veckorna läsa Straff- och Processrätt parallellt med Regulating International Trade. Total studietakt: 200%

För övrigt är Andy i stort sett redo för att sluta med blöjor nu.Nu klarar han pottan även vid nummer två. Mamma tog med honom till affären utan blöja i måndags och det klarade han galant.

Ha det gott! Vi hörs om två, te månader!

Nu var det länge sen... tenta i morgon

Nu var det ett tag sedan senaste bloggen, 10 dagar sedan för att vara exakt. Får väl skylla på att jag har tenta i morgon. Fast egentligen har det inget alls med saken att göra. Jag har varit ledig från både skolan och jobbet från den 22 december tills nu. Bara skrotat runt i myskläder och tittat på film med Alejandro och pojkarna. Jag började faktiskt skriva en blogg en dag, den hette Sjövild och handlade om när Andy ramlade ur badkaret och sen sprang i ett bord på Vårdcentralen och fick sy två stygn. Jag hade skrivit en lång stund, beskrivit alla blodiga detaljer, när Andy abrupt stängde av datorn. Annars har det varit skönt att vara hemma med barnen, se dem i dagsljus och faktiskt ha lite tid för dem. Ett tag var det så trevligt att jag frågade Ale om jag kunde vara hemmafru om han började jobba som ingenjör, han tyckte inte det var någon bra idé, tyckte att alla männsikor behöver ett arbete att gå till. Och så i slutet av ledigheten var jag böjd att hålla med honom, det hade blivit för mycket av det goda och jag bara LÄNGTADE efter att barnen skulle börja förskolan igen. Så nu är vi tillbaka i ekorrhjulet igen. Fast svärmor ringde och ville att jag och pojkarna skulle komma dit och hälsa på utan Ale. Jag har räknat ut att vi kan stanna två år på studiemedel och föräldrapenning och vi hyr ut lägenheten...

GOTT NYTT ÅR!

Gott Nytt År på Er. Hoppas att ni fick ett bra slut på det gamla året och att de nya året ger er allt ni önskar och hoppas på.

Mitt nyårslöfte är ett försiktigt ett, jag lovar att promenera minst två gånger i veckan. För att få tid med det ska jag gå i 50 minuter med Andy i vagnen medan Axel är på sin Aikilek samt 1 timme en vardagsmorgon i veckan då jag börjar klockan 10 och lämnar barnen 8 resp 8.30.

Min förhoppning inför det nya året är att jag ska bli klar med min utbildning, egentligen har jag 1½ år kvar men får jag bara läsa två kurser parallellt i början på nästa termin så ska jag nog vara klar innan klockorna klämtar för sista gången i år.

Min andra förhoppning inför året är, som vanligt, att få komma till Chile igen. Svärmor frågar och frågar när vi ska komma och saknar dem så det gör ont. I oss.

Mon tredje förhoppning är att få se mer av er mina kära vänner, i år. Att Åsa och jag jag verklighet av våra planer på att träffas på lekplatsen varje lördagsmorgon. Att Ingrid och jag kan ses mer efter att de har flyttat. Att det blir fler möjligheter att träffa Linda. Att Camilla kan omma över igen eller att vi kan träffas på annat sätt. Att Claire och jag fortsätter träffas nu när vi äntligen återupptagit kontakten. Och sist och främst, att vi får träffa Jenny med familj.

Året avslutades/påbörjades hemma hos Linda och Kristoffer. Alldeles väldigt trevligt och lagom avslappnat med en god paj + sallad och med ost, kex, lax, paté godis, rödvin och champange. Hoppas att det nya året bjuder på många fler sådana kvällar!