Ingen återvändo

Biljetterna är bokade och betalda. Den 8 september åker vi till Chile. I ett halvår.

Två i rad!

Hurra! Andy har varit torr två nätter i rad trots att han får välling i sängen (jaja mamma!)

Kampen mot kilona har börjat!

Jag vill inte vara både 30 och tjock! Och det hjälper inte med protester om att "du är väl inte tjock!" Jag känner mig inte bekväm som jag ser ut idag, tycker inte om att visa upp mig varesig med kläder eller utan (inte för att det blir så mycket av den varan, regningt och dant är det också) och då jag nu nästan är 30 är jag faktiskt gammal nog att själv avgöra vad jag känner.

Normalt så går jag upp ett par kg på hösten och ytterligare något på jul och sen ner under våren. Men denna vår har varit stressig och jobbig och ingen viktminskning har det varit tal om. Redan juni och vågen pekade fortfarande på 64 kg trots att min idealvikt är 58 (och drömvikten 55 kg). Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag träffade en kille som sa -"Jag gillar mulliga tjejer som du..." Han menade inget illa men det var nära att han fått en stor fet smäll. med tanke på min framtid som toppadvokat fick jag istället nöja mig med att tala om att i Sverige är det lika illa att säga till en kvinna att hon är tjock som att hon är ful.

Nu har jag i alla fall bestämt mig. Inte ska jag vara (så) tjock när jag fyller 30. Och inte ska jag komma till Chile med fler kg än när Andy var nyfödd. Min höggravida svägerska väger fortfarande mindre än jag... Nu är det nolltolerans mot godis, kakor,dricka, glass etc. i veckorna men på helgern får det väl bli något gott. Jag inser att samma restriktion borde gälla vin och annan alkohol men det känns svårare. Inte för att jag dricker så mycket egentligen men man vill ju gärna passa på när tillfälle ges, eftersom det inte ges så ofta. Jag har en tendens att äta (onyttigt) på kvällarna så numera borstar jag tänderna samtidigt som barnen, på så sätt blir det bara lite frukost, lunch och middag samt nån frukt till mellanmål. Och kaffe. Kärlek eller kaffe? Det är nästan samma sak tycker jag. Väldigt väldigt gärna hade jag velat träna också men det får bli en annan gång i ett annat liv. Jag försöker cykla, gå och ta trapporna. Det får räcka just nu. Hoppa studsmatta på landet och leka med barnen är också motion.

På jobbet gör de inget annat än att äta choklad, glass och tårta. Och hela tiden frågar de och frågar om jag inte ska ha fast jag har sagt att jag ska banta. Det gör mig bara mer motiverad. Envis som en åsna. Jajamen.

Kärlek/sex en sak. Äktenskap en annan?

Som alla andra har jag alltid varit för kärleksäktenskap. Den man älskar lever man med. (Fast den man älskar mest är inte alltid den som det fungerar att leva med.) Men med stigande ålder och likaså sunt förnuft (?) (vissa skulle kalla det cynism) så funderar jag på om det verkligen är så enkelt. Å andra sidan lär Albert Einstein enligt Ingrids favorit Nemi ha sagt:"Sunt förnuft är en samling fördomar inlärda vid 18 års ålder"

Är kärlek tillräckligt? Är det ens det viktigaste? (Se "Passion eller äta glass i sängen?") Vill man nödvändigtvis leva med en person bara för att man älskar den? Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt för att leva med någon som inte är akademiker eller i alla fall har ambitionen att studera. Så vad skulle hända om jag träffade en underbar sopåkare? Och trots att jag inte tror att jag bryr mig om vad folk tycker och tänker så vill jag gärna ha en partner som går att skryta lite med, både med profession och utseende, gärna lång, mörk och klär i kostym. Så vad skulle hända om jag träffade någon som var ljus, satt och helst bar mysbyxor? Jag vill gärna ha fler barn, men jag vill att de ska se ut som mina barn (de jag redan har alltså) så vad skulle hända om om jag träffade någon som var mycket ljus eller svart?

Jag är trött på att vara fattig, jag vill ha någon med pengar och bil. Helst en advokat med segelbåt. Men om det inte blir så då?

Kan man förälska sig i någon som inte stämmer in på bilden av hur ens partner ska vara? Har man sådana skygglappar att man inte ser de som faller utanför mallen? Är det i så fall bra eller dåligt?

Och viktigast av allt; Blir jag lyckligast med den snygga, rike advokaten som alltid jobbar eller med den fule, fattige sopåkaren som är god som guld?

Mördar mördarsniglar

Har varit på landet i midsommar. Inte bara trädgården utan varenda meter mellan huset och havet var invaderat med vidriga bruna mördarsniglar.

Att Axel som är 6 år ropar på saxen varje gång han ser en snigel är kanske inte så anmärkningsvärt men att Andy som bara är 2½ mosar sniglarna med en pinne... Då ser man verkligen att hatet mot dessa vidriga kryp har spridit sig.

Jag har verkligen svårt för sniglar och Åsa kanske kan berätta m hur jag blev helt hysteriskt efter att ha trampat på en snigel (jag slängde sedermera skorna). Men mördarsniglar gör jag ett undantag för. Trots att de äcklar mig till vanvett så klipper jag dem, trampar på dem, kokar dem och en mosade jag till och med med händerna med bara ett löv emellan.

Monstren har ätit upp mina älskade rosor och är på jordgubbarna. Hellre plockar jag av varenda jordgubbe, mogen, halvmogen, omogen, än låter dem äta en enda.

Potträning-jag hade glömt!

När jag trodde att allt var över, att jag inte skulle behöva tänka mer på det där med potträning... Jag hade glömt! Barn ska ju bli torra på natten oxå. Andy kom upp i går kväll och ville kissa. Efter att han gjort det så vägrade han ta på sig blöja igen. Sen var han uppe två gånger till under natten, varav en vid 2-tiden, för att kissa. När han påstod att han skulle bajsa oxå var jag så trött så jag kom inte upp ur sängen. Halv 8 i morse vaknade han i min säng, spritt språngande naken men TORR!

TREVLIG MIDSOMMAR!

Huslängtan

Det går i vågor. Ibland är det mer, ibland är det mindre. Men ständigt finns den där. Drömmen om ett hus. Tanken på att släppa ut barnen genom köksdörren och kunna dammsuga av inne medan de gungar i trädgården (jag är en stark anhängare av murar, stängsel och staket).

Så här i ljuva sommartiden eskalerar naturligtvis min längtan. Tänk att kunna grilla i trädgården! Tänk att dricka kaffe under äppleträdens skugga! En bassäng till barnen. Eller, min våta dröm, en riktig pool...

Vandrade hem i sommarkvällen i måndags mellan Högsbo och Majorna (hade hämtat en nyckel hos Alicia, mer spännande än så var det inte) och fullkomligt drägglade över alla ljuvliga hus som finns där. Ett ljusblått radhus översållat med rosa rosor i Kungsladugård fick mig nästan att börja gråta. Får jag bara detta så ska jag aldrig mer be om något tänkte jag i min ensamhet.

Nu hör det ju till saken att jag är lite småkräsen (harkel, harkel...) Jag vill inte bo i vilken förort som helst, helst hade jag flyttat in i Söderlingska Parken (vid Zenith). När jag sökte på Hemnet så fanns det ett (!) hus som matchade mina sökkriterier (västra centrum, villa/radhus). Det. å andra sidan, är "att dö för":
http://www.hemnet.se/a.asp?id=3670030&q=1&s=4

Mina barn rasisterna.

Mina barn har ju haft priviligiumet (?) att växa upp i ett hyfsat segregerat område. Nästan alla de känner är svenskar eller latinos (Axel brukar tacka pizzabagaren på spanska när de får klubbor. Mörkt hår = chilenare, typ). Även om Majorna i jämnförelse med Torslanda, där jag växte upp, är lika spräckligt som ett lapptäcke så lyser mörkare ansikten med sin frånvaro.

En parantes: Måste citera ett skämt ur senast Faktum, på tal om Torslanda: "-Och en hyresrätt i centrum är ju lika ovnligt som en blatte i Torslanda!"

När Axel var liten och Alejandro läste Sfi (Svenska för invandrare) så var vårt umgänge något hetrogenare och vi kände både Monica från Brazilien och Mufanga Fo från Afrika (jag inser att Afrika inte är ett lande men jag vet faktiskt inte var han kommer i från). Men Andy har tydligen inte träffat allt för många svarta personer i sitt liv. Att han träffat både Mufanga Fo och dennes ljuvliga barn (både är blonda med afrokrull) har tydligen gått honom helt förbi.

När Andy var mellan ½ och 1 år kanske var nån bekant till Alejandro hemma hos oss (säkert någon musiker som skulle hämta/lämna/köpa/sälja något) Han var mycket mörkhyad samt bar dessutom någon form av huvudbonad. Andy blev livrädd och skrek och grät. Axel frågade varför Andy grät och dum som jag är så svarade jag "Han gråter för att han var så svart". Nöjd med detta svar gick Axel ut till personen i fråga och meddelade -"Andy gråter för att du är så svart!"

Tydligen har Andy kommit över denna traumatiska händelse. När vi för några veckor (månader?) sen såg en... hmmm...såg en väldigt, väldigt mörkhyad man utbrast det bedårande barnet glatt (och högt!) -"Titta mamma, en apa!"

Inte lätt vara svensk i dagens Sverige

Satt i går (av någon outgrundlig anledning) på en bar med ytterligare två svenska kvinnor och tre svarta, kubanska män. En, möjligtvis något alkoholpåverkad, svensk (hyfsat snygg!) man försökte oupphörligt bjuda upp en av de andra tjejerna. Hon sa nej och nej och nej. Han gav sig inte. Vi andra skrattade så vi skakade. Man måste ändå beundra en sån uthållighet! Efter ett tag kom den svenska mannen tillbaka och försökte med samma tjej, igen. Med samma resultat. Och jag tänkte att det är inte lätt av vara en svensk juste man i dagens Sverige. Det är väl ingen stadshemlighet direkt att jag inte är så förtjust i den svenska mannen eller "killen". Jag ifågasatte en gång varför folk skriver "40-årig kille" i sina kontaktannonser. Det är väl ingen som vill ha en 40-årig kille? Vill man ha en 40-åring så vill man väl ha en man? Inte konstigt att de måste sätta in kontaktannonser. Min arbetskamrat Ulf svarade då att om man skriver man så har man mycket att leva upp till...

Hur som helst, även om jag inte är nåt stort fan av den svenska mannen så kan jag ju se att de har fantastiska kvaliteter som man verkligen borde uppskatta. Jämlikhet t.e.x. Och ärlighet. Men däri ligger mycket av den svenska mannen svårigheter. För medan den svenska mannen klämmer 7 starköl och därefter smeker dig lite tafatt på ryggen och säger "du är söt" så säger vilken kuban, turk, iranier eller chilenare lätt helt nykter att du är världens vackraste kvinna och att han älskar dig. Nästa gång ska du översätta uttalande nr. 1 med "villa, vovve, bolån" och uttalande nr. 2 med "jag är kåt". Då kommer den svenska mannen plötsligt till sin rätt.

Så sant, så sant

Spiral!
- om du får oväntat besök.
(Janett, utgång i går)

Nytt utseende

Inte jag, men bloggen. Vad tycker ni? Blev den fin? Är det överhuvud taget någon som läser? Visst är etiketterna käcka? Jag har varit som besatt av dem de senaste dagarna...

Lista

Snodde en lista från Annes blogg (länk till höger)

1. Var har du din mobiltelefon? I min älsklingshandväska (svart/vit Prada)
2. Civilstånd: Än så länge gift
3. Ditt hår?: I fiskbensfläta
4. Arbete?: Med jurisdik, mer eller mindre
5. Din syster?: På Hultsfred
6. Din favoritsak/er?: Diskmaskinen!
Din senast dröm?: Att jag fick tvillingar, en flicka och en pojke
8. Din favoritdrink?: Rött vin (El Condor, ekologisk chilensk vin)
9. Din drömbil?: Nåt stort med plats för alla barnen
10. Rummet du befinner dig i nu?: Mitt kontor på jobbet *skämms*
11. Dina skor?: Köpte jag i går!
12. Dina rädslor?: Ormar
13. Vad vill du vara om 10 år?: Lycklig, stark, advokat
14. Vem umgicks du med förra helgen?: Barnen, Camilla och Stefan, Ylva och Dejan, min familj, Alicia
15. Vad är du dålig på?: Tålamod
16. Muffins?: Sällan
17. En sak/er på din önskelista?: Att åka till Chile
18. Var växte du upp? Torslanda
19. Senaste sak du gjorde?: Lämnade barnen, cyklade till jobbet
20. Vad har du på dig?: Svarta tights, svarta shorts, grön omlottop
21. Vad har du inte på dig?: Tröja
22. Ditt husdjur?: Har inget, men Axel tjatar varje dag
23. Din dator?: En liten bärbar historia
24. Ditt liv?: Är hektiskt
25. Ditt humör just nu?: Bra
26. Saknar?: Sex
27. Vad tänker du på just nu?: Claudio
28. Din bil?: Skrotad
29. Ditt kök?: Pyttelitet och väldigt turkost
30. Din sommar?: Kommer bli toppen men mycket jobb
31. Din favoritfärg/er?: Rött, cerist, turkost
32. Senaste gången du skrattade?: I söndags när jag drack vin på balkongen med Alicia
33. Senaste gången du grät?: Minns inte
34. Skola?: Sommarlov!
35. Kärlek?: Mina barn

Att vara vuxen

Det är inte alltid så lätt. Att veta vad man vill. Att veta vem man är. Någon sa en gång att "om du säger att du är framme så blir jag orolig" eller något åt det hållet och menade att livet hela tiden är en process och att man ständigt ska förändras. Men jag hade varit glad om jag varit framme. Jag hade äntligen kommit till ro och kände mig bekväm i min skyddade verkstad till vuxenvärld. Så hände det saker i mitt liv som tvingade mig att tänka. Och svaren är långt ifrån självklara. Jag trodde att jag visste vem och vad jag var. Jag trodde att jag visste vad jag ville. Och inte ville. Jag vet inte längre. Det kan vara skönt att hitta tillbaka till sig själv och funderar på vem man egentligen är men det kan också vara svårt och göra ont. Ibland känns det bättre att leva ett bekvämt om än inte särskilt roligt liv än att fundera på hur man vill leva. Jag har vant mig vid att sitta hemma på kvällarna när barnen somnat. Att sällan dricka alkohol. Att nästan aldrig gå ut. Det har varit självklart att nästa steg är hus. Trädgård till barnen, kanske grilla med grannarna. Nyår hos Jakobssons. Vara vuxen. Det är så enkelt, så självklart. Det krävs inte ens att man gör ett val, känns det som. Ingen har talat om för mig att det finns några alternativ. Det är väl så man gör? Det är väl så man ska göra? Så gjorde mamma och pappa och deras föräldrar före dem. Kan jag göra något annorlunda?

Passion eller äta glass i sängen?

Jag och Åsa diskuterade ofta f.k. (före kidsen) vad som vad viktigast i ett förhållande: passion eller vänskap? Och går det att få båda två (med en man)? Att äta glass i sängen var alltså vänskapen, anledningen till att Åsa och Dennis åt glass i (eller snarare på?) sängen var kanske att de bodde i en 1:a, det fanns helt enkelt ingen annanstans att sitta. Eller så var de bara lata. Hur som helst, på passionssidan finns sex, tjusiga middagar och att stirra varandra djupt in i ögonen. På väskapssidan finns äta glass i sängen, färga varandras hår och handla på Ullared. På vänskapsidan finns väl också skjutsa barn till hockey, pyssla i trädgården och turas om att VAB:a. Alla som har något innanför pannbenet borde välja vänskapen framför passionen. I alla fall om man vill ha en familj. Men ska det inte finnas något mer i livet? Är inte vänner bättre på vänskap? Kan man inte betala någon för att passa barnen och klippa gräset? Kan man få båda? Tar passionen alltid slut? Är gräset grönare på andra sidan? Om man väljer passionen, står man då alltid där med bara bleka minnen i slutet? Och om man väljer vänskapen, slutar det då alltid med att man ligger med grannen i radhuset brevid?

Hur folk klarar det

Min kompis Carolina ska flytta till Stockholm. Hennes man jobbar där större delen av veckan och hon är ensam kvar i Göteborg med två barn. "Jag fattar inte hur folk klarar det, Anna" säger hon, "Jag jobbar halvtid och jag klarar det knappt". Nu ska jag berätta hur man klarar det Carolina:

Man klarar det därför att man måste. Därför att man vet att det inte finns några pengar till varken mat, blöjor, välling eller något kul nästa månad om man inte kämpar på. Man klarar det genom att lämna barnen först och hämta dem sist varje dag trots att mamma hjärtan blöder. Man klarar det genom att lämna för snoriga barn på dagis. Man klarar det genom att låta sjuka barn spela dataspel hela dan så att man kan plugga eller jobba ändå. Man klarar sig tack varje fiskbullar, färdiga köttbullar och "fuskmos". Man klarar sig för att barnen ovillkorligt ska ligga i sina sängar klockan 8 och på inga villkor får ta ut sina leksaker i vardagsrummet. Man klarar sig tack vare barnkanalen och att man aldrig någonsin pysslar med barnen. Man klarar sig eftersom det är det enda alternativet. Man klarar sig och det är skit.

MVG*2!

Snart är det slut

Snart är terminen slut. I dag är det min sista tenta (någonsin?). Muntlig tenta klockan 11.20-11.40, betyg direkt. Känns nervöst som bara tusan, eller är det andra fjärilar som flaxar? Efter tentan ska jag och Ingrid gå och äta lunch, sushi. Ska bli så roligt! Bara vi, inga klängande, borspringande barn... Och så i eftermiddag så blir det picknick med "klassen" i Slottskogen, mysigt. Får se vad det blir för betyg på kursen, blir det bra så kanske en flaska bubbel får följa med på picknicken... Terminens andra kurs (ja, jag har läst dubbelt denna termin) avslutades förra torsdagen, betygen skulle ha kommit i måndags men har ännu inte dykt upp. Vill så gärna att de ska komma, vet att jag ligger alldeles på MVG-gränsen... Hade kännts så roligt att få avsluta studierna med ett MVG, mina betyg är inte mycket att hänga i granen...

Nu ska jag titta igenom boken en sista timme och sen bege mig. Håll alla tummar!

Efterlysning

Vem sa och i vilken film eller bok (och var det så hon eller han sa)?

-"You had me when you said hello!"

Dagens visdomsord

Det är möjligt att livet inte ska vara lätt
-men det ska framförallt inte vara trist!
Anna, för 100 år sedan

Get it while you can!
Janis Joplin, ännu längre sen

Nu har du både hemhjälp, barnflicka
och poolskötare-du har det bra du.
Ingrid, typ i förrgår.

Ja, vi har det bra vi.
Men du får umgås med filmstjärnor!
Ingrid, typ i går

Alla har sina toppar och dalar
-jag har valt att ha mina mellan
underbart och bra.
Nån känd person

Vi är prinsessor
och vi förtjänar att bli behandlade som prinsessor.
Anna och Alicia

Come on baby light my fire!
the Doors

Kvinnor behöver tuktas!
Tuomo talar tydligen med mig igen...

Den man ligger med får bädda!
Okänd

Morgonstånd är guld i mun.
Anna, allt vulgärare.

Que rico!
Någon

La vida es rica(Livet är skönt)
Återigen

Eder tillgivna

Anna

Potträning, sista delen?

Andy har (peppar, peppar) slutat med blöjor! En eller annan olycka har väl hänt, han känner inte riktigt alltid av när han behöver bajsa i tid utan kommer ibland springande i sista sekund men överlag så går det jätte bra. Han vägrar använda blöja, varje kväll är en kamp när han ska sova. På förskolan låter det honom t.o.m. vila utan blöja. I lördags åkte han bil till landet utan blöja utan några problem. Är så nöjd! Blöjor är dyra och luktar illa.