Blåa dagar

Vissa dagar är bara blå, eller ska man kanske kalla dem grå? Tur att min bästa vän då kände likadant så att man inte behöver känna sig allt för udda. Inte så att man är ledsen, eller arg, bara att ibland så känns allt meningslöst och ganska tråkigt. Trist och kanske bråkigt. Inte öser regnet ner, men nån sol man inte ser. Inget känns så roligt alls, ingen energi någonstans. Inte vill man göra nåt, varken stort eller smått. Hon skyller på längtan, att man är på väg, vänta på något annat som komma skall. Jag sa det var sommarn som flytt sin kos utan att nånsin passerat förbi. Annars är vi, båda två, såna som har känslorna utanpå. Är vi glada är livet glatt, vill ta hela världen i famn. Om någon har den minsta kritik, gråter vi tills vi fått spatt. Varje människa är gud eller djävul, underbar eller jättedum. En gång om dan ska jag säga upp mig, lika ofta stanna kvar. Om vi älskar vi blir besatta, faller för varje flin. Om någon är stygg vi blir förkrossade, bara gråt och grin. Kanske borde vi inse nån gång att folk inte bryr sig om oss, att vi är dem likgiltiga, på samma sätt som de flesta förstås. Kanske är det svårt att förstå att för många är världen grå, inte bara svart eller vit. Fast kanske lite lättareändå, just en dag som är blå.