Bad hair-månad

Jag skulle verkligen behöva göra något åt mitt hår. Som jag nämnt så klippte min snälla mamma av de värsta slitna, blonda topparna i går så det blev lite bättre. Men färgen! Min naturliga hårfärg är en råttfärgad historia som jag inte alls vill stoltsera med. Men nu gör jag det ändå. Cirka en decimeter, resten av håret är det blonda slingor i.... Tack och lov har det solblekts en del under tiden i Chile så när jag har tofs ser det okej ut (i alla fall om belysningen inte är allt för bra) men utsläppt är det verkligen... ja, utväxt. Min (vår) frisör Carolina, är jätteduktig men DYR. Det kostar mig minst 1 100 kronor att gå dit. Pengar som jag egentligen inte har och ännu mindre har lust att lägga just nu. Det regnar ju ändå hela tiden... Och till någon annan vågar jag inte gå, mitt hår är helt fucked up känsligt så det går absolut inte att blondera ut måste färgas ljust. Helst skulle jag vilja slänga i någon lätt-toning för att dölja det värsta av utväxten men jag är rädd att det ska bli grönt eller rosa. Vad göra? Hatt? Burka? Ständig inbakat fläta? Köra en Britney Spears? Dessa I-lands problem....

Korrigering

Nu inser jag att jag aldrig publicerat den första bloggen jag skrev om skatt, den handlar om vårdnadsbidrag och är tydligen bara ett utkast än så länge. Så jag tar tillbaka att jag gnäller om skatten hela tiden.

Skatt

Jag vet att jag håller på att gnälla om skatter hela tiden men jag tycker det är helt sjukt. Dessutom börjar min kurs i skatterätt idag så jag är lite extra upprörd.

Så här står det (ung.) i min skatterättsbok: Om en hantverkare, H, som är egengöretagare, som betalar marginalskatt (dvs. tjänar mer än 26.500 kr/månad) vill ha 5 000 SEK i handen så måste man betala honom (eller henne för den delen) 17 000 SEK för att täcka egenavgifter, moms, skatt m.m.

Det innebär (nu räknar jag själv) att den som köpt en villa, M, och vill ha hjälp med att fixa den lite och tjänar 27 000 i månaden och jobbar extra för att betala hantverkaren ifråga måste tjäna mer än 32 000 kronor för att betala dessa 17 000 (marginalskatten är cirka 52 %). Detta innebär att Mmåste jobba över i 196 timmar (motsvarnde 5 veckors heltidsarbete) för att betala en hantverkare för kanske en veckas jobb. Låter detta rimligt?

Vad blir då konsekvenserna? Eftersom M inte har lust att jobba i 196 timmar för att betala H 5000 spänn (25 kr/h =rätt kass lön) så kan h*n
a) Betala H svart
b) Göra jobbet själv

Om ho*n väljer att göra jobbet själv så blir det förmodligen sämre gjort och tar längre tid. Om det alls blir klart. Kanske med fuktskador som följd. Dessutom är det samhällsekonomiskt dåligt eftersom det är bättre att alla ägnar sig åt det de kan. Dessutom vill M hellre sitta på sitt kontor än att snickra ny veranda eftersom han har tummen mitt i hand. Dessutom kommer det bli bråk med M sambo eftersom hon kommer att vara dödstrött både på den där verandan som aldrig blir snickrad och på att M aldrig har tid att natta barnen. För Hs del så innebär alternativ b att han inte får något jobb och i slutändan kommer tvingas leva på socialbidrag. Men då är det ju bra att vi har så höga skatter så de kan finansiera Hs socialbidrag, eller hur?

Vad alternativ a) innebär kan ni ju själva räkna ut. Hur som helst så är det bättre än b).

I går klippte min mamma mitt hår (toppade det lite bara). Om en frisör enligt samma villkor ville haft 100 kronor i handen för att göra detta så skulle jag fått betala 320 kronor. Och för att tjäna 320 kronor måste jag som inte betalar marginalskatt tjäna typ 425 kronor dvs. jobba 3 timmar och en kvart för att betala någon att toppa mitt hår i cirka 10 minuter. Kan ni förstå varför jag lät mamma sätta saxen i håret?

Jag ger upp

Jag står inte ut längre. Jag ger upp. Retirerar. Jag vill vara en snäll och glad och gullig mamma men det gå inte. Lille A är helt vedervärdig. Det är klart att jag älskar honom och att han är söt och gullig men jag orkar faktiskt inte mer. Jag tillbringar precis varje sekund som jag är med honom med att skrika åt honom, skälla på honom och hota honom. Det är bråk om ALLT. Om att klä på sig, klä av sig, gå upp, gå och lägga sig, äta, gå till dagis, you name it! Stackars storebror får hela tiden uppoffra sig för att ingen står ut med Andys skrik. "Snälle Axel, ge honom din studsboll/ditt glas/boken/vad det nu kan vara så han blir TYST", låter det hela tiden. Han terroriserar hela familjen. Vid matbordet får alla byta plats x antal gånger eftersom Andys ska "sitta med Lena, nej med Axel, nej på kortsidan, nej DÄR!" Det är vidrigt. Det finns ingenting man kan hota honom med eller muta honom med (Mutor är bra!) Han verkar inte alls förstå det här med konsekvenser och dessutom är det lögn i helvete att försöka var konsekvent när ungen bara skriker. Jag är beredd till vad som helst om han bara vill sluta bråka. Jag förstår också att detta bara gör saken värre men JAG STÅR INTE UT! Vad göra? Var är Nanny Frost när man behöver henne? Var är Dr. Phil med sina goda råd? Att få lämna på dagis är en stor befrielse. Dagislämningen går, peppar, peppar, som på räls. Det ska vara roligt att ha barn. Visst, jobbigt och tufft också men man ska ju FÅ så mycket i gengäld. Var är glädjen?

Bomull

Egentligen skulle jag vilja skriva en intressant blogg om något rykande intressant ämne. Men det känns som jag har hela huvudet inlindat i bomull. Jag har lock för mitt vänstra öra (och det högra är inte helt bra heller)och hör inget och är snuvig och täppt överallt. Känslan är lite som att befinna sig under vatten. Med tillhörande andningssvårigheter. Att vara intellektuell under dessa förhållande är närmast omöjligt. På måndag ska jag börja läsa Skatterätt II. Precis vad jag inte har tid med. Men jag får gå på föreläsningarna på arbetstid eftersom det är mycket som är intressant för företaget.

Sjuk och eländig

Jag har inte glömt er, jag har bara varit sjuk/ VABat samt varit påsklov. Allt utan att ha tillgång till Internet. Snart lär dock nya bloggar dyka upp.

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!!!

Hoppas ni får en riktig mysig påsk med vårsol, godis och många kramar. Själv firar jag som vanligt i Hamburgsund med barn, föräldrar, syster och svåger, mormor och moster med familj. Har fixat påskäggen till barnen men ska köpa godis till föräldrar och min syster och hennes sambo.

Facket och flyktingar

Hörde på radion i morse att facket var på något stackars företag som hade anställt asylsökande. 50-75 kronor i timmen tjänade dessa asylsökande och det gick ju inte an enligt facket. Nej, avtalsenliga löner skulle det vara. Vem f**n vill anställa en flykting om det kostar lika mycket som vem som helst? undrade jag. -"Så får man inte ens tänka", sa mamma fackpampen ironiskt. Det måste vara en himla massa jobb med att anställa flyktingar. De kan inte (eller i dålig utsträckning) språket, de kan ha traumatiska upplevelser som spökar, de vet inte hur ett svenskt företag fungerar och för att hårdra det så kanske det inte ens vet hur man spolar på toaletten. Jag tycker att det är fantastiskt att någon vill anställa flyktingar! Själv hade jag inte gjort det, tror jag. 50-75 kronor i timmen är inte så illa heller, dessutom bor de väl på flyktingförläggningar så de behöver inte betala hyra. "Då kan de ju betala hyra och så kan arbetsgivaren få bidrag", mamma, igen. Men ska det verkligen behöva vara så? Ska staten behöva ge bidrag för att pengar ska betalas till staten? Och vad kostar det att administrera det? Facket hotade med blockad och strejk om inte arbetsgivaren tecknade kollektivavtal. Stackars sate som försökte hjälpa invandrare ut i arbetslivet.

Flyttlasset går åter

Ytterligare en vän, med familj, är på väg att flytta tillbaka till den förort som vi kommer ifrån. Hon, eller de, har tröttnat på att trängas i en lägenhet på tredje våningen (typ) och ska nu flytta till ett radhus med fyra sovrum, äng utanför och gångavstånd till skola. Det är ju inte så svårt att förstå att det känns som ett lockande alternativ. Särskilt inte om man också lägger till trädgård med plats att grilla, cykelavstånd till havet samt skog runt knuten. Men vad är de som får folk att flytta tillbaka? För det finns ju andra ställen för de som inte vill bo i centrum. Är det så enkelt att vi kommer från den ultimata miljön? Det kanske inte går att få något bättre? Eller så är det kanske prisvärt? (Fast det är snordyrt) En annan rimlig förklaring är förstås närheten till föräldrarna. Vad gör man inte för en timmes barnvakt? Att någon annan kan hämta på dagis ibland eller ta barnen en timme så man kan få lite motion? Eller är det något annat? Längtan efter det hemvana? Att man vill ge barnen den uppväxt man själv hade? Återuppliva sin egen barndom? Gå de stigar man gick som barn? Trygghet? Man vet vad man har men inte vad man får? I en värld som förändras så fort kan det kännas tryggt att en del saker är som det alltid har varit. I den mån det nu går. Jag hoppas att de får det bra iallafall, och vi kommer sakna dem här i stan! Väntar redan på inbjudan till grillfesterna.... Lycka till!

Enkelt

Det är möjligt att livet inte ska vara enkelt men det ska framförallt inte var trist har alltid varit mitt motto. När man har barn gäller dock andra regler. Allt som gör livet ENKLARE är BRA. Detta inkluderar mutor, lägga fram kläder på kvällarna, rutiner, Barnkanalen, russin i handväskan, min mamma, bil, kläder som inte behöver strykas, fiskbullar, pulvermos, städhjälp, diskmaskin och min fantastiske pojkvän.

Golvet! Inte taket

Det är golvet i föräldraförsäkringen som behöver höjas, inte taket. Jag vet att jag röstar borgligt, men det här är ju löjligt. Finns det verkligen inga bättre saker att lägga pengarna på än att se till att de som tjänar 400 000 SEK om året kan få 80% av sin lön när de är föräldralediga? Om man tjänar 30 000 kronor i månaden och inte har "råd" att vara föräldraledig bör man se över sin privatekonomi. Eller göra som Claes M säger: PRIORITERA! Och då menar jag inte villan, eller båten eller en ny stadsjeep.

Och det här med SGI, Sjukpenningsgrundande Inkomst, som man måste skydda som om det vore en dyrbar skatt.

Så här står det om SGI på försäkringskassans hemsida:
Det finns sätt att skydda SGI:n Du kan bland annat behålla din SGI när ditt barn fyller ett år om du:

inte alls arbetar och tar ut hel föräldrapenning minst fem dagar per vecka

arbetar mindre än före barnets födelse och tar ut föräldrapenning som motsvarar minskningen i arbetstid
studerar med studiestöd.

Du som är arbetslös måste vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen.

Nu för tiden jobbar inte människor på samma arbetsplats från att de är 20 till pensionen. Det är vanligt med projektanställningar och timanställningar och vikariat. Om man då råkar missa en dag eller inte har något att göra en dag så kan hela ens SGI försvinna. Det är vad som händer ärliga människor. Välkommen till verkligheten! (som Moderaterna lär säga i någon valslogan enligt nån förening för funktionshindrade som enligt Metro inte alls vill förknippas med Moderaterna.)

Det är också svårt, nästan omöjligt att jobba heltid som förälder. Därför har man också lagstadgad rätt att gå ner till 80 % när man har barn under 8 år. Jag som är ensam med mina barn kan omöjligt jobba 8 till 5 eftersom både Axels fritis och Andys förskola STÄNGER klockan 5. Men om jag skulle vara dum nog att skaffa ett barn till så ska jag straffas för detta med lägre föräldrapenning.

Är det inte dumt att icke arbetssökande personer (som undertecknande) måste ta upp Arbetsförmedlingens resurser bara för att inte råka missa att jobba en dag och på så sätt förlora hela sin SGI och många sköna tusenlappar. Kan inte SGI skyddas per barn? Så att om jag har 440 kronor om dagen i föräldrapenning när Andy föds så skulle jag kunna ha detta som lägsta föräldrapenning för honom, oavsett om jag var föräldraledig ett år i sträck när han föddes eller utspritt under 5 år. Som det är nu så tvingas man ta ut föräldrapenning fast man inte vill alternativt skriva in sig på arbetsförmedlingen av rädsla för att stå där med 60 kronor om dagen den dag man vill vara ledig med sitt barn.

Valfrihet

I Sverige finns det inga dagisplatser (det finns heller inga dagis utan bara FÖRSKOLOR och det får inte ens kallas barnomsorg) någon annan gång än i augusti. Den som har ett barn som är fött i juli som lille Leo får välja mellan att sätta sitt barn på dagis vid 13 månaders ålder eller vänta tills barnet fyllt 2. Den som istället har ett barn som likt lilla Emma är född i december (eller september, oktober eller november för den delen) har inget val alls, det barnet måste vänta till augusti nästa år. Skit samma om mamman (för det är nästan alltid mamman) förlorar sitt jobb, erbjuds ett nytt jobb, pluggar eller bara måste leva på socialbidrag eller svältgränser och förlorar sin SGI. Så alla människor som kan får barn på våren. Det kommer att vara en babyboom utan like denna vår. Dels beror det naturligtvis på att det är "trendigt" att skaffa barn just nu och det kommer att födas många barn under året. Men att det föds så många barn under våren beror ju nästan (midsommarnatten är inte lång men sätter många vaggor igång) bara på problemet att få förskoleplats. För föds barnet på våren så är det i lagom ålder för att börja på "förskola" till hösten. Tyvärr innebär detta att alla förlossningskliniker är fulla under våren, kvinnor med värkar får inte plats att föda och nyförlösta kvinnor får åka hem innan amningen har kommit igång. Allt medan våra ministrar tjänar 101 000 kronor i månaden. Och dessutom är det golvet och inte taket som behöver höjas. Men det är en annan historia. Och en annan blogg.

Förvånad?

"Svenska toppchefer köper sex på lyxhotell"
löd en rubrik i GT i helgen. Någon som blir förvånad? Att vita medelålders män från väst köper unga flickor från öst, förvånar det er? Visst är det bra att det uppmärksammas, men någon nyhet är det väl inte direkt. Och inte ett ord om hur Olga, 20 år, kommit till Sverige. För övrigt tror jag att våldtäkt och sexköp handlar om samma sak; våld eller makt. Inte sex. Och att det inte är nog för skitstövlarna till toppchefer att bestämma över sina anställda utan de måste förnedra unga ryska tjejer också. Skärpning!

Förälskad eller älskad?

Ibland kan man bli så där fruktansvärt kär. Så att man inte kan tänka på något eller någon annat/n. Så att man inte kan sova, inte äta, biter ner naglarna till armbågarna och röker sig igenom 17 paket cigaretter utan att få i sig tillräckligt med nikotin. Man kan inte låta bli att prata om honom, oavsett vem man pratar med och man har så många fjärilar i magen att de skulle kunna fylla hela Palmhuset eller varför inte Ullevi ett huligankast där ifrån.

Och ibland så blir man det inte. Istället blir man helt lugn, klarar utan problem att sköta sitt jobb, sitt liv, sina studier, sina barn eller vad de må vara utan att påverkas nämnvärt av att ha träffat Honom. Fast man inte kan träffa Honom på Gud vet hur länge så är man bara LUGN. För man VET att detta är det rätta. Man behöver inte stressa eller vara nervös eller oroa sig för att han ska hitta någon annan. Man mår bara bra. Så var det när min vän träffade sin man, även känd som "världens bäste äkte man" RT. Hon behövde varken alkohol eller cigaretter eller att stå på hustaken och skrika ut vad som hänt. För det räckte ju att hon visste. Att vara älskad är något helt annat än att vara galet förälskad.

Fixa och dona

Den här bloggen ser ju inte så rolig ut, och inte blev det bättre av att jag tog bort kort och bytte layout. Tanken var dock att det skulle vara ett första led i en uppfrächninge av bloggen, tänkte lägga in lite aktuell text och foton men eftersom jag är hemma hos exet så dröjer det kanske lite. Men snart ska det nog finnas lite nya bilder här och kanske lite ny layout, den bruna kanske är lite dammig, eller? Snart ska jag börja jobba också så då blir det säkert några minuter över att skriva en blogg mellan telefonsamtal och researchande.

Bättre sent än aldrig

Nu när jag är tillbaka från Chile så kan jag ju inte gärna blogga i min resesite, eller? Kanske dags att ta tag i den här gamla bloggen igen. Som ni kanske trodde var både död och begraven.

Det är skönt att vara hemma i Sverige igen där man har sina vänner med samma bakgrund. Som jag sa till Ingrid i går, även om man har olika åsikter så har man iallafall en gemensam grund som man är överens om. Som att man anser att bebisar inte bör vänjas vid socker (eller i alla fall förstår varför det är olämpligt att vänja små barn vid socker) och vet att förkylning är en virussjukdom som man inte kan bota utan det enda som hjälper är att sova, vila och tycka synd om sig själv. Helst i sällskap med glass, godis och senaste numret av Frida. Något som naturligtvis inte har hänt sedan tidningen Frida fanns. Eller VeckoRevyn, eller OKEJ eller Mitt Livs Novel för den delen. Det är inte en tillfällighet att mina tre närmaste vänner kommer från Torslanda precis som jag. VAd man än tycker om den borgliga förorten i väst så har den präglat oss alla. Och lika barn leka som bekant bäst.