Att vara vuxen

Det är inte alltid så lätt. Att veta vad man vill. Att veta vem man är. Någon sa en gång att "om du säger att du är framme så blir jag orolig" eller något åt det hållet och menade att livet hela tiden är en process och att man ständigt ska förändras. Men jag hade varit glad om jag varit framme. Jag hade äntligen kommit till ro och kände mig bekväm i min skyddade verkstad till vuxenvärld. Så hände det saker i mitt liv som tvingade mig att tänka. Och svaren är långt ifrån självklara. Jag trodde att jag visste vem och vad jag var. Jag trodde att jag visste vad jag ville. Och inte ville. Jag vet inte längre. Det kan vara skönt att hitta tillbaka till sig själv och funderar på vem man egentligen är men det kan också vara svårt och göra ont. Ibland känns det bättre att leva ett bekvämt om än inte särskilt roligt liv än att fundera på hur man vill leva. Jag har vant mig vid att sitta hemma på kvällarna när barnen somnat. Att sällan dricka alkohol. Att nästan aldrig gå ut. Det har varit självklart att nästa steg är hus. Trädgård till barnen, kanske grilla med grannarna. Nyår hos Jakobssons. Vara vuxen. Det är så enkelt, så självklart. Det krävs inte ens att man gör ett val, känns det som. Ingen har talat om för mig att det finns några alternativ. Det är väl så man gör? Det är väl så man ska göra? Så gjorde mamma och pappa och deras föräldrar före dem. Kan jag göra något annorlunda?