Till mina trogna två

Jag är ledsen att jag har svikit er. Sanningen är att jag inte har haft (inte har) tid. Jag läser 200% på universitetet i ytterligare 10 veckor samtidigt som jag har mer att göra på jobbet än någonsin. Jag orkar inte. Det går ganska snabbt att skriva en blogg men det krävs faktiskt en del tankeverksamhet. Det är inte samma avkoppling att blogga som att kolla Desperate Houswifes (ja, jag har fattat att Gabbys och Carlos bebis var svart nu =)) så jag orkar inte, tyvärr. Annars har jag åsikter om allt precis som vanligt. Om Bolibompa-effekten (lekplatserna ligger öde 10 i 6 fast det är en av tre fina kvällar på 6 månader), städhjälp (ljuvligt och oundvikligt) och potträning (funkar inte alls...) Men som sagt, det får bli någon annan gång. Kan i alla fall rapportera att lilleman inte sytt något på sistonde samt inte brutit några ben. Annars är han väl som gott som täckt av blåmärken och bulor och skrapsår. Ska börja lobba för att alla pojk-mammor ska få valium intravinöst.

Nästa blogg, om det nu blir någon sådan, kommer nog handla om 30-års kris. Med 5 gråa hårstrån och klara tant-tendenser känner jag att den är nära. Jenny har redan drabbats, men så är hon ju å andra sidan 31 också...

Nu närmare sig klockan midnatt och man bör väl krypa i säng. Två busiga pojkar tar väl ingen hänsyn till att mamma druckit en halv flaska vin.

Kommentera denna blogg och jag lovar en till inom en vecka. Puss puss!