Feminism

Min arbetskamrat Lars bad mig komma och hjälpa till att sätta upp stora whiteboards på väggen i det nya konferansrummet på jobbet. Han höll och så borrade jag. Jag hade aldrig borrat förut. -"Jag gifte mig för att slippa sånt här", sa jag till Lars. Det är naturligtvis inte sant, jag gifte mig för att jag var kär, för att jag hade hittat mannen jag ville dela mitt liv med, för att det kändes tryggt att vara gift, för att Axel skulle ha gifta föräldrar, för att jag ville att hela familjen skulle ha samma efternamn. Men det är ändå intressant att reflektera över. Jag har aldrig använt en borrmaskin eller en skruvdragare. Jag förväntar mig att sådana saker ska skötas av pappor, pojkvänner, makar. Jag som är först med att stå på barrikaderna för att kräva lika lön, barnomsorg, jämställdhet och bort med glastaket är inte beredd att ge om något av de priviligium som kvinnor har. Jag vill inte borra och spika. Jag vill inte lära mig hur DVD fungerar eller hur man bränner en CD skiva, det går ju så mycket fortare att be Alejandro. Jag vill bli bjuden på drinkar, vill att mannen ska ringa, vill ha rosor på årsdagar utan att det krävs att jag ska köpa något. Jag vill att männen ska öppna dörrar för mig, bära mina väskor och gärna vissla lite diskret när jag går förbi. (Till skillnad från Linda Skugge (som hette Norrman på den tiden) känner jag mig inte våldtagen av komplimanger). Dessutom vill jag, naturligtvis, tjäna lika mycket som mina manliga kollegor, ha möjlighet att göra karriär och bli chef. Samt amma hur länge jag vill och vara föräldraledig i ett år.

Jag tror inte att det går. Jag tror inte att vi kvinnor kan få allt. Vad har männen att vinna på det? Jag tror att vi måste offra något. Frågan är bara vad.