Ord-kulturkrock

Missade visst att blogga i går, ber om ursäkt för detta! Men jag träffade Ingrid så hon kanske inte saknade det allt för mycket ändå...? Här kommer gårdagens blogg! Nästa gång vi ses har du en liten pojkbebis i famnen Ingrid!

Olika kulturer har olika sätt att uttrycka sig. Vi svenskar är ju i regel lugna och försiktiga men i vissa (ungdoms-)kulturer är det tydligen okej att kalla varandra för hora och fitta (tjejkompisar emellan). De flesta känner väl till amerikanernas förkärlek för att kalla folk för darling och att använda "I love you" till höger och vänster eller engelsmännens "dear".

Själv kommer jag ju mest i kontakt med den latinska kulturen och har vant mig vid att bli kallad "mamita" (en hel blogg kommer om detta, utkast finns. Eller inte, jag har mängder med utkast liggande...) Var tvungen att fråga om detta "smeknamn" berodde på att jag är mamma men så är tydligen inte fallet, det är bara ett kärleksfullt tilltall. I Chile är annars hija (dotter) det mest använda och används av alla från äldre släktingar, till pojkvänner till totala främlingar.

När jag skulle köpa flygbiljetter till Chile så kallade mig (den chilenska, kvinnliga) ägaren hela tiden för hija eller corazon (hjärtat). När vi var på chilenska konsulatet här om dagen (en lång historia...) kallade konsuln mig för "hija linda" (vackra dotter). Och när Alejandros kompis i 50-års åldern ringde honom i går så kallade han mig för linda (vacker).



Mitt problem är att jag inte riktigt kan skilja på när dessa komentarer är oskyldiga och kommer av sig själva, så att säga, och när de faktiskt betyder något. Eller så är det bara för att jag som svensk inte är vän vid denna form att tilltala folk och inte riktigt kan vänja mig? Min tjejkompisar kallar mig ofta för linda (likväl som loca, regia, amor) och jag gör samma sak med dem utan att reflektera över det men när en medelålders man kallar mig för vacker i telefon... Jag vet inte riktigt, det känns inte riktigt bekvämt.

En annan sak är hur man tilltalas i affärer och på marknader i Chile. Det vanliga är señorita (när jag går själv eller señora (när barnen är med). Chilenskor i allmänhet ropas (på marknaden) på med ordet "casera" (casa=hem dvs. ung. hemmafru tror jag). Min mamma (som är blond) blev alltid tilltalad med "patrona" när hon gick på marknaden i Chile och min pappa då med motsvarande "patron", den chilenska underklassens sätt att tilltala sin arbetsgivare/godsägaren eller överklassen i allmänhet...