Som alla andra har jag alltid varit för kärleksäktenskap. Den man älskar lever man med. (Fast den man älskar mest är inte alltid den som det fungerar att leva med.) Men med stigande ålder och likaså sunt förnuft (?) (vissa skulle kalla det cynism) så funderar jag på om det verkligen är så enkelt. Å andra sidan lär Albert Einstein enligt Ingrids favorit Nemi ha sagt:"Sunt förnuft är en samling fördomar inlärda vid 18 års ålder"
Är kärlek tillräckligt? Är det ens det viktigaste? (Se "Passion eller äta glass i sängen?") Vill man nödvändigtvis leva med en person bara för att man älskar den? Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt för att leva med någon som inte är akademiker eller i alla fall har ambitionen att studera. Så vad skulle hända om jag träffade en underbar sopåkare? Och trots att jag inte tror att jag bryr mig om vad folk tycker och tänker så vill jag gärna ha en partner som går att skryta lite med, både med profession och utseende, gärna lång, mörk och klär i kostym. Så vad skulle hända om jag träffade någon som var ljus, satt och helst bar mysbyxor? Jag vill gärna ha fler barn, men jag vill att de ska se ut som mina barn (de jag redan har alltså) så vad skulle hända om om jag träffade någon som var mycket ljus eller svart?
Jag är trött på att vara fattig, jag vill ha någon med pengar och bil. Helst en advokat med segelbåt. Men om det inte blir så då?
Kan man förälska sig i någon som inte stämmer in på bilden av hur ens partner ska vara? Har man sådana skygglappar att man inte ser de som faller utanför mallen? Är det i så fall bra eller dåligt?
Och viktigast av allt; Blir jag lyckligast med den snygga, rike advokaten som alltid jobbar eller med den fule, fattige sopåkaren som är god som guld?
Är kärlek tillräckligt? Är det ens det viktigaste? (Se "Passion eller äta glass i sängen?") Vill man nödvändigtvis leva med en person bara för att man älskar den? Jag tror att jag skulle ha väldigt svårt för att leva med någon som inte är akademiker eller i alla fall har ambitionen att studera. Så vad skulle hända om jag träffade en underbar sopåkare? Och trots att jag inte tror att jag bryr mig om vad folk tycker och tänker så vill jag gärna ha en partner som går att skryta lite med, både med profession och utseende, gärna lång, mörk och klär i kostym. Så vad skulle hända om jag träffade någon som var ljus, satt och helst bar mysbyxor? Jag vill gärna ha fler barn, men jag vill att de ska se ut som mina barn (de jag redan har alltså) så vad skulle hända om om jag träffade någon som var mycket ljus eller svart?
Jag är trött på att vara fattig, jag vill ha någon med pengar och bil. Helst en advokat med segelbåt. Men om det inte blir så då?
Kan man förälska sig i någon som inte stämmer in på bilden av hur ens partner ska vara? Har man sådana skygglappar att man inte ser de som faller utanför mallen? Är det i så fall bra eller dåligt?
Och viktigast av allt; Blir jag lyckligast med den snygga, rike advokaten som alltid jobbar eller med den fule, fattige sopåkaren som är god som guld?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar