Dåligt samvete i parti och minut

Jag har ständigt dåligt samvete. För allt. Andy står inskriven på förskolan mellan klockan 8 och 17. Varje dag och hur jag än stressar och skyndar så är han ändå sista barnet kvar om jag kommer efter 16.20. Och så har jag dåligt samvete för att jag stressar, för att jag inte låter Axel titta i Zoo-affären på vägen hem -eftersom vi måste skynda oss eftersom vi ska hämta Andy- utan bara tjatar om att han ska skynda på. Dåligt samvete för att jag stressar på morgonen, dåligt samvete om jag väcker barnen på morgonen. Dåligt samvete om jag låter dem titta på TV, dåligt samvete om de inte hinner titt.

Sen har jag dåligt samvete för jobbat också, jag har sagt att jag ska jobba 16 timmar i veckan men det är nästan aldrig som jag hinner det, kan bara jobba mellan 9-16 p.g.a. barnen och ska ju hinna med skolan också. Så jag har dåligt samvete när jag inte är på jobbet. Jag märker ju att de helst skulle vilja ha mig där på heltid. Sen har jag dåligt samvete för att jag inte kan allt de vill ha hjälp med- Estlands skattelagstifning och sånt där- på rak arm. Fast hade jag kunnat det hade jag inte jobbat för den lönen...

Vidare är det skolan, jag lägger inte alls så många timmar som jag borde på skolarbetet. Så har jag dåligt samvete för att jag inte tycker att jag drar mitt strå till stacken till alla grupparben vi sysslar med utan låter mina kursare dra största lasset medan jag åker snålskjuts (så är det nog inte riktigt) Däremot har jag inte dåligt samvete för om det skulle va så att jag fick ett högre betyg p.g.a. detta. Så mycket som jag gör så är jag f-n värd högsta betyg!

Sen är det hemmet, att det är stökigt, behöver tvätta, smutsiga fönster, dammiga lister. Flylady my ass!

Det finns bara ett botemedel: Lägg upp fötterna, dämpa belysningen (då syns inte skiten) och njut av ett riktig gott rött vin! (The får duga för er som ammar, men då måste man ha tända stearinljus)

Puss på er där ute! Kämpa på! Vi är SUVERÄNA! (& så vackra sen...)