Mamma bada anka

I går gjorde jag något riktigt dumt. Jag sa till inte mindre än två personer (Linda och Tuomo) att "pojkarna sover så bra på nätterna". Så naturligtvis hann Andy knappt somna innan han vaknade och grät. Jag gick in till honom, plockade bort X antal hårda leksaker ur sängen, klappade lite på honom och gick ur rummet. Efter en stund upprepades samma procedur. Klockan 8 verkade han dock ha somnat och jag tänkte att det var riskfritt att krypa ner i det varma bad som jag, för en gång skull, tänkte unna mig. När jag krypit ner i vårt minimala badkar hörs en lite röst säga -Mamma... In i badrummet kommer en glad liten kille i pyamas. Gå och lägg dig, säger jag. Stort leende från hans sida. -"Mamma bada!" -"Ja, mamma badar, gå och lägg dig nu". Varpå han snällt erbjöd mig alla sina badleksaker och ordentligt la i dem en och en tills jag inte längre såg vattnet. -"Tack, tack gå och lägg dig nu, det räcker". -"Mamma bada anka". -"Okej, gå och lägg dig i min säng då". -"Aaaaa", varpå ungen försvann för att hämta det stora paraplyet i hallen som vi fick av Daniel när de flyttade till Kalifornien. Sen hördes inget mer och hågad som man är låg jag kvar i badet. När jag kom upp ur badet såg jag några runda former i Andys säng och tyckte mig kunde urskilja en liten rumpa som stack upp och ett huvud. När jag kom närmare upptäkte jag att de knubbiga formerna var fyra bollar och tre ballonger, samt dockan, Andy Pandy-dockan och nya vovven. Paraplyet låg på golvet. I vår säng låg en söt tvååring och sov djupt.

Ny nyförälskelse

Visst är jag fortfarande förälskad i min diskmaskin men förälskelsen börjar övergå i kärlek och kanske, kanske att jag så småningom kommer ta honom förs given. Inte längre smeka hans vackra vita uppenbarelse varje gång jag går förbi, inte lyckligt tänka på honom under dagen utan bara ta för given att han finns där, till hands i köket, tar hand om disken utan att klaga.

Saken är den att jag är lite småförtjust i en annan, nja inte bara en annan faktiskt utan två... Och jag känner mig lite tja... skyldigt. Inte för att jag har dåligt samvete, ja inte bara därför i alla fall, vi har ju alldeles nyss flyttat ihop och så där, då ska man ju inte titta efter andra... Men alltså främst för att jag känner mig lite fåning. Jag menar, okej en diskmaskin. Visst, det är småborlighet i hög person men det är PRAKTISKT, det förenklar vardagen, det räddar en småbarnsmammas mentala hälsa. Men det här! Någonting helt annat. Onödigt, pråligt, bara yta. Jag har förälskat mig i två, nu kommer det, i två lampor! Och de kostar lika mycket som Herr Diskmaskin. Styck. Så det är nog ingen risk att de flyttar hem till oss (på ett tag...)

Nyförälskelse har övergått i djup kärlek, nu med bild ;

TENTA

Tenta i morgon klockan 9.15

Har inte läst tillräckligt (har i själva verket inte läst alls...) Har ingen mat att ta med mig. Vet inte om jag fått med alla böcker. Kommer garanterat glömma sladden till datorn. Och termosen med kaffe. Och var vi ska vara. Och mitt egetnamn. Dessutom kommer en gubbe som ska sätta kakel strax innan vi ska gå. Som hittat!

Håll alla tummar för mig kamrater!

Spiral -när du har bestämt dig!

Jag har bestämt mig. Ja, jag erkänner att jag tvekade ett tag, var lite sugen på en alldeles ny, gosig, doftande bebis. Men jag har bestämt mig. Innan det blir några (ev.) fler barn vill jag ha en utbildning (helst den jag håller på med dvs. jur. kand), ett riktigt jobb (dvs. hyfsat fast och relaterat till min utbildning) en riktig lön (>20 000/månad) ett hus och en trädgård. Jag vill också ha hunnit med en del, jobba naturligtvis men jag vill också resa runt i Chile (Chiloe m.m.) och Sydamerika (Machu Picchu bl.a.) innan jag blir "fjättrad" igen. Sen får vi se om vi, och högre makter, vill. Ojalá!

Och jag har insett att jag aldrig kommer att vilja jobba heltid. Denna vecka då jag inte haft några föreläsningar (tanken har varit att jag ska tentaplugga...) har det varit perfekt. Lämna barnen vid 8 (för tidigt) resp. halv 9 (lagom) jobba i 6-7 timmar och sen hämta ett barn vid 3-4 tiden medan Alejandro hämtar det andra. Alldeles lagom, så borde det vara jämt!

ANDY FYLLER 2 ÅR IDAG! HIPP HIPP HURRA!

Regn

8.30, +9, ösregn. Min första fråga är; Hur kan man vara så dj-a dum att man tar cykeln till jobbet? Min andra fråga är; Hur kan man välja att bo i det här landet?

Prison break

Nu är det dax för Prison break! Alla skäl är bra utan de dåliga. Alla skäl att inte plugga alltså. Tenta på fredag, har inte läst någonting. Sällan har jag jobbat så mycket som senaste veckan. Har dessutom varit i Ullared, ätit frukost/shoppat med Åsa, varit ute på krogen, haft sex, varit på sjalträff/varit på museum med barnen, träffat Linda, hängt vid datorn, läst böcker och pratat med Ingrid. I morgon ska jag jobba och så är det fest på Axels skola. På onsdag fyller Andy år och så har jag engelska, på torsdag... Usch vad jag är usel! Kommer få jobba i kassan på ICA resten av livet. Vi föräldrar har startat ett upprop mot alla kläder och leksaker är uppdelade i flick och pojk. Skriv på du med! www.viforaldrar.se/upprop/

Nu måste jag gå, Wentworth (vilket fruktansvärt fult namn!) väntar!

På tal om könsroller

Köpte idag tidigare nämnda dockvagn, en paraplysulky. Det fanns två andra, liggvagnar, men jag tyckte de var lite stora eftersom pojkarna delar rum. Paraplysulkyn var läskigtt mycket rosa. Inte bara tyget var rosa (med hjärtan på, tror jag) utan även själva chassit var knallrosa. Så att ingen tar fel och råkar köpa en dockvagn till en pojke, liksom. Tänkte också köpa lite dockkläder till Andys älskade docka. Det är en pojkdocka har vi bestämt, den köptes nämligen till storebror Axel när Andy var nyfödd eftesom Andy och dockan är löjligt lika. Vi brukar skoja och kalla dockan för Andys son. Dockan köptes med rosa klänning (surprise, surprise!) men har nu en ljusblå mysoverall som min mamma sytt till den. Tänkte att det kunde vara roligt för Andy att få lite kläder som dockan kunde byta med. MEN det fanns bara flickkläder! Inga pojkkläder, inget neutralt, bara flickkläder. Och sen klagar folk över att Sverige inte är jämställt.

Könsroller del 2

Min son är 5½ år, idag. Han älskar Spiderman och dinosaurier. Hans älsklingsfärg är blå. Han leker helst med William och John Dexter. Han har stenkoll på vilka som är tjejer och vilka som är killar. Han vill absolut inte ha "tjejsaker" eller "tjejkläder". Man kanske har misslyckats helt ändå..

Könsroller

Andy ammar dockan------->

Min son fyller två åt nästa vecka. Han ska få en dockvagn och ett par röda bobux. Hans älsklingsleksak är en docka, han försöker just nu mata den med banan... Hans näst bästa leksak är dockvagnen (men den är trasig, det ät därför han ska få en ny) Helst leker han med Johanna och Josefine. Han gillar grodor och ankor, torkar alltid upp efter sig och drar sig inte i snoppen offentligt. Man kanske inte har misslyckats helt ändå?

En pojke på pojkarnas förskola älskade en rosa tyllkjol över allt annat. Varje gång jag kom och hämtade pojkarna hade denna pojk på sig nämnda kjol. Pojkens pappa (han är inte svensk, om det är okej att nämna det) tyckte inte det var lämpligt och ville att personalen skulle vägra pojken att ha på sig kjolen. Något som det, tack och lov, struntade högaktingsfullt i. Min man tyckte att detta var lite roligt (han är från samma land som pojkens pappa utan att nämna något land...) och berättade det för sin kompis eftersom han tyckte pojkens pappa var fånig. Kompisen (som också är från icke nämnda land) tyckte inte att man skulle förbjuda pojkar att leka med något istället skulle man " gömma kjolen och sticka åt pojken en leksakspistol eller liknande..." Jag och mannen skrattar gott åt detta än idag!

Att skaffa eller inte skaffa...

...fler barn, det är frågan.

Vi har två barn. Två friska, underbar, ljuvlig, vedervärdiga, skitjobbiga, supersöta pojkar. De är suveräna. De är jobbiga. De är meningen med livet. De är dyra i drift. Så frågan är; Vill man ha fler? Orkar man? Har man råd? Har man lust?

Min mamma säger att det enda hon ångrar i livet är att hon inte "skaffade" ett barn till. Men det är ju lätt att säga nu när jag är 29 och Sara är 26. Det fanns väl en anledning till att det aldrig blev av att skaffa ett tredje, eller?

Det går ju alltid och vänta och se, men hur länge? Man blir ju inte yngre direkt. Hur länge kommer man vara fertil? När är man "för gammal" för att skaffa barn? Tycker barn det är pinsamt att få småsyskon när det är i puberteten? (Inte jag och syrran, vi tjatade på mamma om att vi ville ha en lillebror, Sebastian, tills jag fick Axel) Axel vill jättegärna ha ett syskon till, helst en lillasyster eller två som ska heta Astrid och Milla...

Någon gång är man väl (förhoppningsvis) klar men den här evighetslånga utbildningen och då skulle jag vilja ha hus och trädgård. Men då börjar pojkarna kanske bli för stora för gungor och ruschkanor? Då kanske det skulle vara roligt med ett barn, eller två, till? Fast man kan ju inte gärna "skaffa" barn för att ha någon som leker i trädgården, eller?

Hur tänker DU?

Fredagen den 13:de

Barnen hade svårt att sova i går kväll så till slut bar jag in båda två till våran säng där de somnade sött.

Vaknade vid midnatt av att Axel klagade över att han hade ont men inte kunde lokalisera smärtan. Två minuter senare hade han spytt ner hela golvet och en stor del av täcket. Sen somnade han om men vaknade ytterligare två gånger under natten, en gång spydde han ner lakanet och en gång lyckades han faktiskt ta sig till toaletten. När jag ringde till Andys förskola för att meddela att han inte kunde komma berättade fröken som svarade att det gick Vattenkoppor på förskolan och att det sett ett utslag på Andys hand som var identiskt med de koppor som den smittade flickan hade. Och allt detta innan 07.00 på morgonen...

Ha,ha,ha (Jag vill bara gråta)

För ca en vecka sen så skrek Metros löpsedlar ut: Kvinna misshandlade i 4 år -fick ingen hjälp!
Jag blev faktiskt full i skratt. Inte för att det var roligt, tvärtom det är bland det hemskaste jag läst på länge men; Whats new? Jag trodde att löpsedlar skulle innehålla nyheter inte gammal skåpmat?

Var det någon som inte visste att män slår kvinnor? Någon som inte visste att offret skuldbeläggs? Någon som inte vet att man försöker hitta felet hos kvinnan som blir slagen istället för hos mannen som slår? Har någon missat att män som misshandlat sina fruar eller sambos ändå får delad vårdnad om barnen och att de misshandlade kvinnorna inte bara förväntas lämna sina barn till dessa monster utan också samarbeta med dem? Är det någon som ännu inte fått upp ögonen för att rättsamhället Sverige inte klarar av att skydda de mest utsatta? Trodde någon på allvar att skyddad identitet innebar att en kvinna och hennes barn var skyddade? Är det någon som har gått på att ett besöksförbud har någon verkan? Tror ni att kvinnojourerna har tillräckliga resurser? Att en misshandlad kvinna, kanske med små barn, kan hitta en lägenhet i Göteborg och ordna upp sitt liv på två månader? Tror ni att de får de juridiska och psykologiska hjälp den behöver? Tänk om!

Och varför accepterar vi att det är offret som ska tvingas gömma sig?

Har vi inte förstått bättre? Inte lärt oss mer? Är vi blinda, döva, dumma? Klarar vi inte av att se verkligheten som den är?

Läs Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl om ni inte tidigare gjort det samt huvudpersonens egna fortsättning Mias hemlighet. Det är inte fiction, inte skönlitteratur utan det liv som tusentals kvinnor lever runt omkring oss. Vakna upp!

Och visst är det bra att Metro tar upp problemet, tjatar men tillräckligt mycket om något så går det förhoppningsvis in till slut.

Datageni

Eftesom jag inte bara är bloggare utan också datageni ska jag nu berätta för dig, Nina, hur du ska göra för att man ska kunna lämna kommentarer igen. När du är inloggad och t.ex. skriver en blogg eller har "dashboard" uppe (där det står Mange Your Blogs) klicka på Settings och sen på Comments och sen kan du välja om det ska gå och lämna kommentarer eller inte, vem som ska kunna skriva kommentarer och huruvida de ska visas eller inte. Lycka till!

P.S. Vad skönt med nya vitvaror!

Make my day

God morgon! Här vankas det grupparbete.

Jag har väldigt kort stubin, jag blir arg för ingenting och kan bygga upp stora resovarer av ilska innan någon ens sagt nåt bara genom att förställa mig att de kommer säga något tyket.

Jag blir också lätt gråtivarje film, bok eller dikt får mina ögon att tåras. Det har blivit värre sen jag fick barn.

En gång i tiden åt jag p-piller som fick det här att bli ännu värre. Jag kunde brista ut i okontrollerad gråt, be folk dra åt helvete eller skratta hysteriskt. Rena rama miffot.

Fördelen med det här är att jag också väldigt lätt blir glad. Ett leende kan göra min dag. Som igår när jag höll på att krocka med en medelålders man. Istället för att grymta något så fångade han min blick och log glatt. Sådant värmer.

Eller i morse då killen som delar ut gratistidningen City på Stigbergstorget önskade mig en trevlig dag samtidigt som han leende räckte över tidningen. Eller ägaren av Smula där jag brukar köpa min morgonlatte som i morse sa "Varsågod vännen" när han serverade den. Det krävs så lita för att göra dagen bättre för någon. Make my day! Skicka vidare!

P.S. Det hade varit roligt att få lite kommentarer. Man behöver inte vara inloggad eller ha en blogg för att kunna kommentera. Bara några ord, och jag blir jätteglad! Make my day! Tack för alla kommentarer Nina!

Nakenchock

Vi bor på tredje våningen. Det är ganska lång till huset snett emot, det är en väg emellan och så ligger det andra huset snett bortåt. Så jag tänkte att ingen kunde se in till oss. Egentligen visste jag bättre, Linda och Kristoffer bodde nämligen i det huset tidigare. Det är en gångbana framför huset, ganska högt upp och jag brukade se dem när de kom hem och vinka till dem. Ibland pratade vi skrikande med varandra när jag stod på balkongen. Men det var ett tag sedan de flyttade. Och nu var de mitt i natten. I vårt sovrum har vi en rullgardin som väntar på att bli uppsatt, vill man ha det mörkt i rummet så får man rulla ut den för hand. Och det var just vad jag gkorde, spritt språngande naken i fredags kväll. Utan att tänka på gångbanan mitt emot, som sagt. Där det naturligtvis kom ut ett helt gäng människor utan barn som tyckte att midnatt var dags att gå ut och inte att gå och lägga sig. Jag slängde mig naturligtvis genast ner i sängen. Genom vårt icke särskilt ljudisolerade 40-tals hus kunde jag inte låta bli att höra spridda ord ur deras konversation medan de gick mot de väntande taxibilarna; ... där uppe...med den gröna lampan... stod så här... (jag hade fått sträcka mig en del för att nå rullgardinen...) Jag rodnade fortfarande när jag somnade.

Dagens I-lands lösning

Jag har alltid haft hemska fötter. Stenhårda med självsprickor. Inte särskilt vackert och det gör riktigt ont om vintrarna. Jag har dåliga gener, min pappa och min lillasyster har mycket allergier och eksem, och så går jag mycket barfota på somrarna. Resultatet är, som sagt, fula fötter som gör ont. Men så tog jag mig samman och gick och fick pedikyr (hade ett presentkort som höll på att gå ut) och sen dess harjag haft fina, mjuka fötter utan en antydan till självsprickor. Naturligtvis håller de sig inte fina av sig själva men jag kom i kapp och nu lyckas jag hålla dem så. Jag köpte mig en underbar fotkräm, en ny fotfil (det gör STOR skillnad) och tar mig ett fotbad då och då. Okej, kanske inget stor steg för mänskligheten men det gör stor skillnad för mig.

P.S. Jag gjorde Pytt-i-panna till middag idag (färdig, ur påse). Jag steker alltid Pytt-i-pannan först och äggen sen...

Den nya regeringen

Så har då Fredrik Reinfeldt presenterat sin nya regering. Fastjag tror att han är mindre böjd att kalla den "min" är Gören Persson var.

Av 22 poster är 10 stycken kvinnor, och inte vilka kvinnor som helst och inte vilka poster som helst. Väldigt glädjande att så många duktiga kvinnor får chansen och även möjlighet att vara förebilder för oss andra.

Den nya regeringen innehåller fler välkända namn vid sitt tillträde än den gamla vid sin avgång efter fyra års styre. Reinfeld är inte, till skillnad från vissa andra, rädd föt är att omge sig med duktiga kompetenta medarbetare. Vilket också hänger ihop med att...

Carl Bildt blir ny utrikesminister. Naiv som jag är trodde jag aldrig att han skulle tacka ja men de är naturligtvis roligt att se en sån oerhört duktig politiker och förhandlare i den svenska regeringen igen. Även om han kanske skulle gjort mer nytta på FN.

Den gladaste överraskningen är dock att folkpartiets Nyamko Sabuni nu har blivit minister. Vår nya integrations- och jämställdhetsminister kommer från Kongo och är kvinna och småbarnsmamma- till tvillingar! Det var p.g.a. henne som jag blev medlem i folkpartiet, jag tycker hon är fantastisk! Grattis Nyamko!

Saknar Mauricio Rojas, efter att det stått att han nu skulle övergå från flyktigfrågor till bistånds- och utrikesepolitik (eller något liknande) så tänkte jag att man kanske skulle få se honom i regeringen på något sätt... Synd bara att han ser ut som Saddam Hussein.

Tydligen har vi nu också en homosexuell och en bisexuell minister. Det är bra.

Det verkar som det är nu alla ska med. På riktigt.

Kommentarer

Jag har lyckats ändra i inställningarna (Hurra! Jag är ett datageni, nästan som Daniel och Said på mitt jobb!) så nu kan alla lämna kommentarer! Vad väntar ni på?

Meningen med livet

Sitter här med benen på soffbordet (har lånat mammas pyttelilla laptop, som sagt) med dämpad belysning, de nya doftljusen från IKEA och ett stort glas chilenskt rödvin. Barnen sover hos mamma och pappa, jag behöver inte vara i skolan före 13 i morgon, kanske kommer jag även lyckas hålla mig borta från jobbet, har jobbat 17 av mina 16 timmar denna vecka.

Så här kommer meningen med livet, ingen inbördes ordning:

• Kärlek
• Kaffe
• Vänner
• Rödvin
• Barn
• Chokladpudding
• Sommar
• Choklad i alla former, come to think about it
• Sol
• SEX

P.S. Tuomo hälsar att även Tuomo 27 år är för mycket bebis för att åka till Chile.

P.S2. Tuomo, jag ser fram emot att läsa din blogg där du ska håna mig!

P.S3. Jenny, vi saknar er!

Dåligt samvete i parti och minut

Jag har ständigt dåligt samvete. För allt. Andy står inskriven på förskolan mellan klockan 8 och 17. Varje dag och hur jag än stressar och skyndar så är han ändå sista barnet kvar om jag kommer efter 16.20. Och så har jag dåligt samvete för att jag stressar, för att jag inte låter Axel titta i Zoo-affären på vägen hem -eftersom vi måste skynda oss eftersom vi ska hämta Andy- utan bara tjatar om att han ska skynda på. Dåligt samvete för att jag stressar på morgonen, dåligt samvete om jag väcker barnen på morgonen. Dåligt samvete om jag låter dem titta på TV, dåligt samvete om de inte hinner titt.

Sen har jag dåligt samvete för jobbat också, jag har sagt att jag ska jobba 16 timmar i veckan men det är nästan aldrig som jag hinner det, kan bara jobba mellan 9-16 p.g.a. barnen och ska ju hinna med skolan också. Så jag har dåligt samvete när jag inte är på jobbet. Jag märker ju att de helst skulle vilja ha mig där på heltid. Sen har jag dåligt samvete för att jag inte kan allt de vill ha hjälp med- Estlands skattelagstifning och sånt där- på rak arm. Fast hade jag kunnat det hade jag inte jobbat för den lönen...

Vidare är det skolan, jag lägger inte alls så många timmar som jag borde på skolarbetet. Så har jag dåligt samvete för att jag inte tycker att jag drar mitt strå till stacken till alla grupparben vi sysslar med utan låter mina kursare dra största lasset medan jag åker snålskjuts (så är det nog inte riktigt) Däremot har jag inte dåligt samvete för om det skulle va så att jag fick ett högre betyg p.g.a. detta. Så mycket som jag gör så är jag f-n värd högsta betyg!

Sen är det hemmet, att det är stökigt, behöver tvätta, smutsiga fönster, dammiga lister. Flylady my ass!

Det finns bara ett botemedel: Lägg upp fötterna, dämpa belysningen (då syns inte skiten) och njut av ett riktig gott rött vin! (The får duga för er som ammar, men då måste man ha tända stearinljus)

Puss på er där ute! Kämpa på! Vi är SUVERÄNA! (& så vackra sen...)

Spontant och flexibel, wild and crazy (mer om Tuomo)

En eftermiddag i somras var vi i Slottskogen och skulle grilla. Det var en underbar kväll, det finns en blog om det. Generös som jag är så ville jag gärna dela med mig av den underbara kvällen (och kanske ha lite sällskap) så jag messade min nära vän Ingrid, som är gift med Tuomo, och frågade om de inte hade lust att komma dit. Ingrid hade nog gärna kommit men för Tuomo (som är den som har körkort i familjen) kom förslaget lite plötsligt. -"Oroa dig inte", sa Ingrid till honom, "Anna vet att du inte är direkt spontan av dig". "-Jag är visst spontan", blev svaret, "ibland näe jag steker pytt-i-panna steker jag pytt-i-pannan först och ibland steker jag äggen först." Hur argumenterar man mot något sånt?

Hur som helst, tanken var att vi skulle åka till Chile nästa sommar och Ingrid tyckte att det var väldigt tråkigt. "-Men ni kan väl komma och hälsa på!" föreslog jag glatt, som redan varit fram och tillbaka tre gånger, varav en gång gravid och två gånger med bebisar under 5 månader. -"Tror du Tuomo skulle åka över halva världen?" frågar Ingrid. "-Men om ni skaffar ett barn till kan ni åka under föräldraledigheten, man lever jättebra på en föräldrapenning i Chile" försökte jag. Ingrid spände ögonen i mig "-Tror du Tuomo skulle åka runt halva världen med en nyfödd bebis?" Jag insåg ännu inte att slaget var förlorat utan insisterade -"Ni behöver ju inte åka första veckan direkt..." Ingrid tittade på mig som vore jag en jubelidiot -"För Tuomo är Josefine (= 2 år) fortfarande en nyfödd bebis i det här fallet."

Inga måsten på fredagar?

Min vän Tuomo har ett uttryck som lyder "Inga måsten på fredagar", vilket betyder precis vad det låtes som; på fredagar ska man bara slappa och ta det lungt t.o.m. att ställa in tallriken i diskmaskinen är för mycket på fredagar, menar Tuomo. Man måste skilja på måsten och viljor, menar jag. Vill man slappa på fredagar eller vill man ha det fint hemma? Och med risk att låta småborglig; jag föredrar att ha det fint hemma. Och jag försöker tagga ner, försöker inse att man kan ha fredagsmys utan att barnen sitter på rad i nystrukna skjortor och att det är okej att de äter upp chipsen innan jag diskar skålen. Men jag är inte bara småborglig, jag är borligheten själv. Hade jag bara haft tid och råd så hade jag haft nymanglade lakan, putsat silver och en städerska, monogram på handdukar och lakan har jag redan. Så på fredagkvällarna när barnen sover och mannen jobbar så dammsuger jag, plockar ur diskmaskinen, städar toaletten och tvättar golven. Och jag njuter! Inga måsten på fredagar!

Ett mirakel! Eller två faktiskt

GRATTIS till våra kompisar Beatriz och Johnny som väntar tvillingar!Hon har fått många missfall att de hade slutat försöka för att de inte vågade/orkade/klarade hoppas mer. Tvillingarna är resultat av en provrörsbefruktning, deras andra minst, och hon är i 19:de veckan. Den ena är en pojke och den andre gick inte att se på ultraljudet.
Äntligen!

Grattis också till våra grannar som fick en liten flicka i lördags!