Mina barn rasisterna.

Mina barn har ju haft priviligiumet (?) att växa upp i ett hyfsat segregerat område. Nästan alla de känner är svenskar eller latinos (Axel brukar tacka pizzabagaren på spanska när de får klubbor. Mörkt hår = chilenare, typ). Även om Majorna i jämnförelse med Torslanda, där jag växte upp, är lika spräckligt som ett lapptäcke så lyser mörkare ansikten med sin frånvaro.

En parantes: Måste citera ett skämt ur senast Faktum, på tal om Torslanda: "-Och en hyresrätt i centrum är ju lika ovnligt som en blatte i Torslanda!"

När Axel var liten och Alejandro läste Sfi (Svenska för invandrare) så var vårt umgänge något hetrogenare och vi kände både Monica från Brazilien och Mufanga Fo från Afrika (jag inser att Afrika inte är ett lande men jag vet faktiskt inte var han kommer i från). Men Andy har tydligen inte träffat allt för många svarta personer i sitt liv. Att han träffat både Mufanga Fo och dennes ljuvliga barn (både är blonda med afrokrull) har tydligen gått honom helt förbi.

När Andy var mellan ½ och 1 år kanske var nån bekant till Alejandro hemma hos oss (säkert någon musiker som skulle hämta/lämna/köpa/sälja något) Han var mycket mörkhyad samt bar dessutom någon form av huvudbonad. Andy blev livrädd och skrek och grät. Axel frågade varför Andy grät och dum som jag är så svarade jag "Han gråter för att han var så svart". Nöjd med detta svar gick Axel ut till personen i fråga och meddelade -"Andy gråter för att du är så svart!"

Tydligen har Andy kommit över denna traumatiska händelse. När vi för några veckor (månader?) sen såg en... hmmm...såg en väldigt, väldigt mörkhyad man utbrast det bedårande barnet glatt (och högt!) -"Titta mamma, en apa!"