Kvinnofälla?

Jag har insett att jag faktiskt inte gillar att jobba. Eller kanske snarare att det finns mycket i livet som jag hellre gör än att jobba. Jag, som alla andra, behöver pengarna. Dessutom så vill jag klara mig själv och göra rätt för mig. Och jag skulle väl bli tokig av att gå hemma jämt. MEN arbetet ska vara en liten del av livet, inte det viktigaste. Det finns så mycket annat jag hellre gör, särskilt när barnen är små. Det var så här, i morse vid halv 9 cyklade jag till jobbet i sakta mak efter att ha lämnat Axel på skolan, pussat honom ungefär 100 gånger och försäkrat honom om att jag skulle komma och köpa muffins på eftermiddagen. Samt beklagat att jag tyvärr inte kunde se honom springa "loppet" eftersom jag skulle på kurs. (Det ordnade sig ändå, en snäll mormor ställde upp och åkte dit och tittade.) Hur som helst, när jag kom cyklande och tänkte att livet är helt underbart så såg jag min gamle kursare Shawn, "causal" klädd i kavaj var han mer formell än jag någonsin kommer att bli. Han hade glasögon (garanterat fönsterglas för att se äldre och förtroendeingivande ut), headset och gav ett stressat och viktigt intryck där han stövlade fram. Och min enda tanke var: "Jag vill inte". Jag vill inte stressa och skynda och jobba och jobba. Han tjänar säkert jättebra så att han kan finansiera sina Dolce&Gabana kläder men än sen? En vän berättade att hennes sambo kommer hem klockan 8 varje kväll och jobbar varje lördag. Vad är det för liv? Än sen om han har dubbelt så mycket i sitt lönekuvert som jag, vem vill leva så? Jag vill vara med mina barn, gå ut och promenera, njuta av dagsljuset, laga mat från grunden, ligga på soffan och läsa, inte stressa, stressa, stressa. Och visst, det kanske är en kvinnofälla. men det känns som om hela det här kvinnofällo-tänket är något de har hittat på för att kvinnorna ska arbeta och inte fundera på att det finns andra värden än ekonomiska här i livet. Och ja, jag är lika mycket feminist som alltid.