Bara lat?

Ju mindre jag jobbar desto mindre har jag lust att jobba. Det är ju så härligt att vara med barnen, vara hemma, vara ledig, vara ute. Pojkarna är ju så mysiga, så smarta, så söta, så små. Och det går ju så fort, så fort, så fort. Snart är de stora. Jag vet inte vad denna plötsliga "vara-med-barnen"-längtan kommer ifrån. Kanske är det vädret, att det är skönt att vara hemma. Kanske är det så att jag vande mig vid att ha de hemma halva dagarna i Chile (de gick på förskola ca 8.30-14) och nu har insett att det inte direkt är samma ordning här. Att jobba halvtid måste ju vara perfekt! Tänk att kunna hämta barnen klockan 2 varje dag. Eller min dröm, jobba 6 timmar dag måndag, tisdag, onsdag, fredag och vara ledig på onsdagar. Nu är det jag som tänker vara föräldraledig!