Jag ger upp

Jag står inte ut längre. Jag ger upp. Retirerar. Jag vill vara en snäll och glad och gullig mamma men det gå inte. Lille A är helt vedervärdig. Det är klart att jag älskar honom och att han är söt och gullig men jag orkar faktiskt inte mer. Jag tillbringar precis varje sekund som jag är med honom med att skrika åt honom, skälla på honom och hota honom. Det är bråk om ALLT. Om att klä på sig, klä av sig, gå upp, gå och lägga sig, äta, gå till dagis, you name it! Stackars storebror får hela tiden uppoffra sig för att ingen står ut med Andys skrik. "Snälle Axel, ge honom din studsboll/ditt glas/boken/vad det nu kan vara så han blir TYST", låter det hela tiden. Han terroriserar hela familjen. Vid matbordet får alla byta plats x antal gånger eftersom Andys ska "sitta med Lena, nej med Axel, nej på kortsidan, nej DÄR!" Det är vidrigt. Det finns ingenting man kan hota honom med eller muta honom med (Mutor är bra!) Han verkar inte alls förstå det här med konsekvenser och dessutom är det lögn i helvete att försöka var konsekvent när ungen bara skriker. Jag är beredd till vad som helst om han bara vill sluta bråka. Jag förstår också att detta bara gör saken värre men JAG STÅR INTE UT! Vad göra? Var är Nanny Frost när man behöver henne? Var är Dr. Phil med sina goda råd? Att få lämna på dagis är en stor befrielse. Dagislämningen går, peppar, peppar, som på räls. Det ska vara roligt att ha barn. Visst, jobbigt och tufft också men man ska ju FÅ så mycket i gengäld. Var är glädjen?