Flyttlasset går åter

Ytterligare en vän, med familj, är på väg att flytta tillbaka till den förort som vi kommer ifrån. Hon, eller de, har tröttnat på att trängas i en lägenhet på tredje våningen (typ) och ska nu flytta till ett radhus med fyra sovrum, äng utanför och gångavstånd till skola. Det är ju inte så svårt att förstå att det känns som ett lockande alternativ. Särskilt inte om man också lägger till trädgård med plats att grilla, cykelavstånd till havet samt skog runt knuten. Men vad är de som får folk att flytta tillbaka? För det finns ju andra ställen för de som inte vill bo i centrum. Är det så enkelt att vi kommer från den ultimata miljön? Det kanske inte går att få något bättre? Eller så är det kanske prisvärt? (Fast det är snordyrt) En annan rimlig förklaring är förstås närheten till föräldrarna. Vad gör man inte för en timmes barnvakt? Att någon annan kan hämta på dagis ibland eller ta barnen en timme så man kan få lite motion? Eller är det något annat? Längtan efter det hemvana? Att man vill ge barnen den uppväxt man själv hade? Återuppliva sin egen barndom? Gå de stigar man gick som barn? Trygghet? Man vet vad man har men inte vad man får? I en värld som förändras så fort kan det kännas tryggt att en del saker är som det alltid har varit. I den mån det nu går. Jag hoppas att de får det bra iallafall, och vi kommer sakna dem här i stan! Väntar redan på inbjudan till grillfesterna.... Lycka till!