Förälskad eller älskad?

Ibland kan man bli så där fruktansvärt kär. Så att man inte kan tänka på något eller någon annat/n. Så att man inte kan sova, inte äta, biter ner naglarna till armbågarna och röker sig igenom 17 paket cigaretter utan att få i sig tillräckligt med nikotin. Man kan inte låta bli att prata om honom, oavsett vem man pratar med och man har så många fjärilar i magen att de skulle kunna fylla hela Palmhuset eller varför inte Ullevi ett huligankast där ifrån.

Och ibland så blir man det inte. Istället blir man helt lugn, klarar utan problem att sköta sitt jobb, sitt liv, sina studier, sina barn eller vad de må vara utan att påverkas nämnvärt av att ha träffat Honom. Fast man inte kan träffa Honom på Gud vet hur länge så är man bara LUGN. För man VET att detta är det rätta. Man behöver inte stressa eller vara nervös eller oroa sig för att han ska hitta någon annan. Man mår bara bra. Så var det när min vän träffade sin man, även känd som "världens bäste äkte man" RT. Hon behövde varken alkohol eller cigaretter eller att stå på hustaken och skrika ut vad som hänt. För det räckte ju att hon visste. Att vara älskad är något helt annat än att vara galet förälskad.