När mitt barn kissar eller bajsar på pottan så uppmuntrar jag det inte. Det kan det få prestationsångest av. När barnet klappar i händerna klappar jag inte glatt med. När barnet lyckas stoppa alla figurerna rätt håll säger jag inte att det är duktigast i världen. Man vill ju inte att barnet ska få prestationsångest. När barnet kommer hem från skolan med fina betyg nickar jag och mumlar lite grann. Bättre då att avskaffa betygen helt så de duktiga barnen inte tror att de är något och de mindre duktiga (för det kan väl inte vara mindre ambitiösa???) barnen inte blir ledsna. När barnet är färdig läkare säger jag ingenting. Men det gör inget. För det blir det aldrig. Inte utan uppmuntran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar