Stolt och nöjd

Jag har haft en ganska jobbig peiod med min 4-åriga son. På morgonarna lyssnade han över huvud taget inte om jag inte skrek åt honom och i regel krävdes det att jag också höll fast honom och skakade honom för att få någon reaktion. Och den enda reaktionen som kom var naturligtvis att han började gråta. Inte klädde han på sig inte. Och så var den dagen också förstörd. Kvällarna gick alltid bra, klockan 8 var han i säng utan större protester. Hämtningen från förskolan var värre.

En morgon satt jag på golvet och storbölade. Det var inte en sådan mamma jag ville vara. Jag klarar inte det här, tänkte jag. Jag behöver hjälp. Så här kan vi inte ha det. På kvällen pratade jag med Åsa som lyssnade utan att fördöma. Hon berättade att hon kände en kvinna som ringt BVC psykologen för att be om hjälp. Och så sa hon att 3-4 ja, till om med 5-åringar i regel inte klär på sig själva på morgonen. Att Axel gjorde det har alltid fått mig att anta att alla barn gör det. Då kände jag att faktiskt hade verktygen. Att jag visste vad en psykolog eller Dr. Phil skulle råda mig till i detta läget. Jag insåg också att problemet faktiskt låg hos mig och inte hos honom. Att det var jag som genom att stressa och skrika fick honom att stänga av.

Så jag beslöt mig för att sluta skrika. Andy är väldigt trött på morgonen så numera så väcker jag honom men låter honom ligga kvar i sängen så länge som möjligt. Jag pratar lågmält till honom, skojar med honom (titt-ut gör underverk en stressig morgon!) kramar honom och klär på honom. Och tvingar honom inte att äta frukost utan låter honom välja om han vill äta med Axel eller ta med något till föskolan. Plötsligt är morgonen lugn och skön. Vi har gott om tid, ingen skriker eller gråter. I morse hann Andy göra klart pärlplattan han höll på med till Patricio och tog istället med sig en drickyoghurt till förskolan som han kunde äta när han vaknat ordentligt. Precis som jag föredrar. Ibland så handlar det bara om att skärpa till sig och vara vuxen.