Kärleken från en familj

Här om dagen så fick jag en komplimang för mitt halsband. Det är inget speciellt, bara en tunn guldkedja (som jag fick av mina grannar i USA när jag åkte) med ett guldhjärta på. Ett guldhjärta som jag fick när jag döptes. Jag har inte tänkt på det förut men visst är det något speciellt att ha detta hjärta runt halsen jämfört med vilket som helst. Detta fick jag för 31 år sedan av min mormor och morfar, gamlamormor och farbror Ernst (som var min gamlamormors "nye" man). i dag är det bara min mormor kvar. Och det är något speciellt med kärleken från familjen. Visst, det är speciellt med kärlek från vänner också, kedjan fick jag ju av människor som älskade mig för att jag är jag. Kärleken från familjen är annorlunda. Ovillkorlig. Den är inte bättre, inte sämre, bara annorlunda. Ens familj älskar en inte bara för den man är utan också för det man är, ibland trots vem man är eller vad man gör. Det ligger en stor trygghet i denna kärlek. Att veta att man är älskad och accepterad och önskad bara för att man är någons barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. Eller syster, bror, mor, far, kusin, faster, moster, farbror, morfar... Att någon säger "kom till oss, barn, vi vill vara med dig, finnas här för dig. Du hör till oss". Familjen är en klippa, en bas att bygga sitt liv på. Vi har fötter, inte rötter finn det folk som säger men för mig är rötterna lika viktiga som fötterna. Om man står stadigt är det lättare att våga flyga. För man vet att om man ramlar så står familjen alltid där redo att fånga en. Hur många gånger man flyger i väg så finns de ändå där för en när man kommer tillbaka. På så sätt blir en resa inte en flykt utan ett äventyr. Och man har alltid något att längta tillbaka till. En familj som älskar en, ovillkorligt. För mig är det en stor trygghet och en oändlig nåd.