Vuxen; vidare funderingar

Kanske är det inte att jag inte tar mig själv på tillräckligt stort ansvar när det gäller att vara vuxen. Kanske är det så att jag tar hela den här vuxengrejen på för stort ansvar. Age is just a number, liksom. Fast tvärtom om ni förstår vad jag menar. Att vara vuxen kanske inte är värre än så här. Det kanske inte är något stort och svårmodigt med ANSVAR i stora bokstäver som förpliktigar till skogspromenader och villa, volvo...
Det kanske bara handlar om rätten att få bestämma själv, möjligheten att få ta ansvar för sitt eget liv. Och det är ju inte så illa.
Jag gillar ju faktiskt det flesta "vuxengrejer". Jag var alldeles lyrisk igår när vi hade varit och storhandlat, det bästa jag vet är att ha kyl, frys och skafferi fulla. Och flintasteken och de grillade tomaterna smakade ljuvligt. Liksom det chilenska rödvinet vi drack till. Jag gillar också att läsa böcker, promenader, heminredning, grilla med Åsa och att göra saker med barnen. Och jag skulle faktiskt vilja ha båda villa och vovve. Och en Volvo? Tja, varför inte...? Vuxna kanske inte MÅSTE prata om inkomstskatter, deklarationer, barnbajs och ränteinflationer eller vad det kan tänkas vara. Jag och mina vänner pratar om de vi alltid pratat om, killar (som numera är män, i vissa fall sk. "äkta" sådana), kläder, smink, skola, jobb, bristande ekonomi. Och ibland om barn, förstås. Nu är det jag som tänker vara vuxen och göra det som är allra bäst med att vara vuxen: (Nåja, sprit och sex är inte så illa det heller) Bestämma själv! Som den vuxna ansvarstagande människa jag är ska jag ta tag i mitt liv och göra det bästa av det. För, vad James Bond än säger, så lär man nog bara leva "once"!