Semester

Nu är tanken att jag ska vara ledig ett tag för att ägna mig åt min uppsats. Vi får väl se när det blir bloggat av igen.

Ha det gôtt tills dess!

Så varmt!

Det är så varmt så jag kan inte tänka. Det är första dagen på min semester men jag är på jobbet för jag måste få iväg lite saker till Bolagsverket. Först lämnade jag fel belopp till banken så att jag fick gå tillbaka och få ett nytt bankintyg. Sen visste jag inte vad jag ville när jag ringde Bolagsverket. Min hjärna duger bara till att ligga i skuggan och dricka Mojitos i den här värmen. Det får det nog bli till kvällen... ;)

På tal om skugga; helgen kommer att gå till historien som helgen då vi åkte ut på sjön och satt i skuggan. Det har väl aldrig hänt tidigare. Ändå fick mina axlar så mycket sol att jag var och köpte två toppar men ärm idag för att slippa exponera axlarna för sol. Helgen var för övrigt underbar. Kanonvarmt, massa sol, massa salta bad, massa grillat samt besök hos mormor och mostrar. Härligt att se (pepparkaks-) pojkarna igen. Så jobbiga och så UNDERBARA!

Trevlig helg!

En riktigt

TREVLIG HELG

vill jag önska er.

Passa på att njuta av solen och den fantastiska svenska sommaren!

SOL

När man nästan hade gett upp hoppet, när man tänkte att det är väl så här det kommer att vara i fortsättningen; då kom SOLEN! Då kom SOMMAREN!

Än så länge har jag inte hunnit njuta så mycket av den, växlar mellan kontoret och uppsats men även om jag håller på att smälta bort här bakom skrivbordet så är det skönt att veta att den finns därute. "The sun is out there" liksom, om ni minns Arkiv X? Och vi har suttit på balkongen och ätit tacos samt grillat flintastek (hehehe) och njutit.

I helgen blir det Hamburgsund, träffa barnen efter en hel arbetsvecka utan dem ska bli underbart. Jag längtar verkligen efter dem. Jag hoppas på grillning, salta bad, ett besök på Nordens Ark. Datorn och uppsatsen får också följa med.

Uppsats

Jag försöker skriva min uppsats men jag borde nog gå och sätta mig på biblioteket. Med Internet som bara lät mig besöka sidor som rörde frihandel. Hemma finns det för mycket annat att göra och här på kontoret finns det för mycket jobb. Och möjlighet att blogga etc.

Vuxentecken

Vad är tecken på att man är vuxen? Körkort och gymnasieutbildning säger Petra. Jag kontrar med radhus. Hjälp oss att fylla på listan:

• Körkort
• Gymnasieutbildning
• Radhus eller villa
• Husvagn
• Barn
• Ha julen hemma
• Ordning i förrådet
• Märkta lådor
• Pensionssparande
• Fast jobb
• Allsång på Skansen
• Inte reta (grann-) tanter
• "Vårdad klädsel"
• Renovera
• ?
• ?
• ?
• ...
• ...

Vuxen; vidare funderingar

Kanske är det inte att jag inte tar mig själv på tillräckligt stort ansvar när det gäller att vara vuxen. Kanske är det så att jag tar hela den här vuxengrejen på för stort ansvar. Age is just a number, liksom. Fast tvärtom om ni förstår vad jag menar. Att vara vuxen kanske inte är värre än så här. Det kanske inte är något stort och svårmodigt med ANSVAR i stora bokstäver som förpliktigar till skogspromenader och villa, volvo...
Det kanske bara handlar om rätten att få bestämma själv, möjligheten att få ta ansvar för sitt eget liv. Och det är ju inte så illa.
Jag gillar ju faktiskt det flesta "vuxengrejer". Jag var alldeles lyrisk igår när vi hade varit och storhandlat, det bästa jag vet är att ha kyl, frys och skafferi fulla. Och flintasteken och de grillade tomaterna smakade ljuvligt. Liksom det chilenska rödvinet vi drack till. Jag gillar också att läsa böcker, promenader, heminredning, grilla med Åsa och att göra saker med barnen. Och jag skulle faktiskt vilja ha båda villa och vovve. Och en Volvo? Tja, varför inte...? Vuxna kanske inte MÅSTE prata om inkomstskatter, deklarationer, barnbajs och ränteinflationer eller vad det kan tänkas vara. Jag och mina vänner pratar om de vi alltid pratat om, killar (som numera är män, i vissa fall sk. "äkta" sådana), kläder, smink, skola, jobb, bristande ekonomi. Och ibland om barn, förstås. Nu är det jag som tänker vara vuxen och göra det som är allra bäst med att vara vuxen: (Nåja, sprit och sex är inte så illa det heller) Bestämma själv! Som den vuxna ansvarstagande människa jag är ska jag ta tag i mitt liv och göra det bästa av det. För, vad James Bond än säger, så lär man nog bara leva "once"!

Vuxen

Det hände något förra lördagen när vi grillade hemma hos Åsa och Srdjan. (Det var trevligt, tack!) Plötsligt insåg jag att vi var vuxna. Jag och Åsa, bästisar sen högstadiet, är inte 15 längre. Plötsligt satt vi där och grillade med våra barn. Jag menar inte att det kom som en chock för mig, naturligtvis har vi träffats många, många gånger med barnen. Hon var tärna när jag gifte mig, jag var vittne när de gifte sig etc. etc. Men det blev så påtagligt när vi satt där med barnen och grillade korv. Så radhus-trevligt liksom. Inte alls på ett otrevligt radhus-ångest sätt utan på ett trevligt, vuxet, sätt. Vi har aldrig gjort något sådant tidigare, hon och jag. På något sätt har jag hållt isär den 15-åriga Anna från den vuxna Anna men nu gick inte det längre.

När vi var på Vitlycke museum i går så tittade jag på alla familjer med barn och tänkte att de var annorlunda. Sån är ju inte jag. Jag är ju ung, jag råkar bara ha två barn. Mina vänner är ju också unga mammor så jag har liksom sett oss som en egen grupp, avskild från sådana där vanliga, vuxna, familjer. Men så plötsligt slog det mig: jag är en 31-årig tvåbarnsmamma. Alla som såg oss på hällarna såg en helt vanlig Svensson-familj. Inte alls en ung tjej. Som råkade ha två barn. En vanlig familj.

Uppsats

Jag måste, måste, måste skriva klart min uppsats! Jag kan inte hålla på så här längre. Nu har P sagt till mig att skippa semestern och sätta mig hela veckan med uppsatsen. Så måste det bli. 1 september ska den ju vara klar! *panik, panik* Egentligen borde jag gå hem nu och sätta mig för jag har inget att göra direkt på jobbet. Så lat, så lat... Om chefen inte är här i morgon så går jag hem alt. till biblioteket och jobbar på uppsatsen. Jag vill ju så gärna bli klar med min utbildning.

Några dar...

...blev en dryg vecka p.g.a. en magsjuk pojk. Nu är han dock frisk igen och befinner sig i morföräldrarnas ömma vård. Ingen annan blev smittad, tack och lov!

Semester

Jag ska vara ledig i några dagar. Vi ses nästa vecka.

HA EN UNDERBAR HELG!!!

Feminism

Jag är feminist. Det är min pojkvän också. Fast han inte erkänner det. Han tycker att det finns skillnader mellan könen nämligen, säger han. Jo, det tycker jag med och jag är nog inte den enda som är tacksam för det, eller...? Tycker han att män och kvinnor ska ha samma lön för samma jobb? Check. Tycker han att män och kvinnor tycker ska jobba lika många timmar i veckan, hushållsarbete inkluderat? Check. Tycker han att man delar på hushållsarbetet om båda arbetar? Check. Tycker han att barn behöver båda sina föräldrar? Check. Han han ensamt uppfostrat sin dotter sen 1-månads ålder.... Dessutom tycker han att det är okej med håriga ben på kvinnor även om han föredrar släta om han får välja. Men nu var det här inte alls tänkt att bli någon blogg om hur underbar min pojkvän är. Sådana bloggar klarar jag inte av. Han har usel smak, vill använda midjeväska och röker. Så att ni vet. Vad jag tänkte skriva om var feminism. Om att vi inte är så jämställda hemma hos oss. Eller snarare att vi inte gör samma saker. Jag brukar gå först på morgonen. Så han bäddar och städar undan lite. Sen kommer jag hem tidigare. Han jobbar fler timmar än jag. Jag är mer med mina barn. Jag lagar mat. Och tvättar, hänger tvätt och stryker. Han hämtar tvätten. Han målar och borrar och fixar. Och dammsuger. Jag vattnar blommorna. Oftast i alla fall. Jag städar badrummet. Diskmaskinen (som vi kallar för det peruanska hembiträdet) diskar och vi turas om att plocka ur den. Måste man göra samma saker för att vara jämställda? Är jag anti-feminist för att jag tycker om att laga mat? Eller för att jag stryker när han ligger i soffan? Och vad innebär det då att jag tittar på när han målar balkongen? Eller går ut och går med Åsa när han lackar möbler? Han är hantverkare. Då känns det ju ganska fånigt att jag ska börja kladda ner mig med färg för att vara jämställd. Jag är nog den slarvigaste, klumpigaste människa som finns när det gäller att måla och sånt. Men jag är en hejare på att laga mat. Ligger det i våra gener? Jag vet inte. Men jag vet att det ger bäst resultat om alla gör det de är bäst på. Och att det är viktigt båda att äta och ha det fint hemma. Det viktiga är inte vad man gör utan hur det värderas.

Kort

Jag har lagt in kort i inlägg från juni och juli om någon vill se hur vi ser ut.

Det blir sällan som man tänkt sig

Det började redan på jobbet. Med att jag funderade på alla de där sakerna som jag ville köpa. Gardinerna var ju visserligen fina, men var de värda att sitta tre timmar extra på kontoret för? Värda tre timmar extra borta från barnen? Gjorde inte pengarna mer nytta på ett sparkonto? Sen så blev det så att vi av olika anledningar hamnade på det andra, gamla, IKEA istället och att Patricio följde med. Och att det hade inträffat en citat: "toalett-relaterad-olycka" i bollhavet så att leklandet tvingats stänga. Barnen var ap-jobbiga hela tiden. Och jag super snål. Dessutom hade visningsgardinen gått sönder. Och hur länge skulle de hålla med två ap-barn? Ljusstakarna var fina. Men glas...? Och spegeln var slut. Så det blev gardinstångsfästen, två plastburkar för 19:-/st, en glasskål, plåster och grytlappar. total kostnad 139:-, + glass och dricka till barnen för en tjuga. Till middag blev det pizza, igen, eftersom vi inte var hemma förrän efter 9 efter att ha svängt förbi Lidl och inhandlat nämnda middagsmat (?).

Så här blev det i alla fall efter att gardinstången kommit upp med lånade gardiner (Tack snälla Ingrid!) :

Klockan 4

Varje dag strax efter klockan fyra så kommer jag på att jag borde ringa Migrationsverket och Försäkringskassan. Vilka båda stänger klockan fyra...

Tja...........

Jag har sådan lust att blogga, jag vet bara inte om vad. Det handlar väl snarast om att jag inte alls har någon lust att jobba. Det här med att jobba är verkligen inget för mig. Jag är så lat så att klockorna stannar. Ingenting presterar jag, det är nog bäst att jag aldrig skaffar mig ett "riktigt" jobb. Eller så kanske jag skulle tycka det var roligt om det var lite press och jag hade fullt upp? Nu känns allt så meningslöst. Egentligen borde jag ta ledigt och skriva på min uppsats istället men pengar gör ju inte ont. Och jag har faktiskt att göra, det är bara att jag inte vill. Efter jobbet så ska jag åka och hämta barnen och åka till IKEA. De vill säkert leka i lekrummet en stund, eller helst hela kvällen. Jag ska köpa beslag så att vi (läs Patricio) kan sätta upp gardinstång så att vi kan få gardiner i vardagsrummet. Kanske köper jag gardiner också, vi får se. Jag är lite sugen på de här:Vi behöver nya tavlor till vardagrummet också, kanske de här:

eller den här: Kanske blir några ljusstakar till de nylackade bordet också:

och så skulle vi behöva en spegel. Den här var billig, den går säkert att lacka i samma färg som allt annat:

Kanske, kanske blir det en sväng förbi Blomsterlandet eller Plantagen eller något också. Eller i alla fall trädgårdsavdelningen på Bauhaus, jag skulle vilja få lite grönt på balkongen nu när där blivit så målat och fint.

Det blir så fint!

Jag har ju lyckas skaffa mig en pojkvän som är målare. Och jobbar som inredare. Och vars far är möbelsnickare. Med andra ord, han har inte tummen mitt i handen direkt. Sen han kom hit så har han målat om vardagsrummet och hallen samt möblerat om. I går regnade det så han var hemma på dagen. Och målade badkaret och balkongräcket. Dessutom slipade han och lagade ett bord och lackade det och började lacka vitrinskåpet i samma färg. Idag hoppas jag att vi får upp gardiner och en hylla. Och att vitrinskåpet får en andra strykning. Det blir så fint hemma!

"Honom behåller vi!", som min mor säger.

Vänner

Hurra vad jag har blivit bra på att träffa mina vänner! Den där utmaningen att blogga om vad jag skulle göra med 79 miljoner har verkligen fått mig att fundera på mitt liv. En av de saker jag kom fram till var ju att jag ville träffa mina vänner mer. Och det kostar ju inga miljoner, i de flesta fall är det faktiskt helt gratis. Men guld värt! Så de senaste två veckorna så har jag verkligen försökt umgås med vänner, för det är ju bland det bästa som finns! Jag har träffat Åsa två gånger, en gång på Plikta med barnen och så gick vi en timma igår. Jag har träffat Ingrid och Linda två hela dagar med alla barnen och jag har ätit lunch med Malin en gång och ska äta lunch med henne idag igen. Dessutom har jag bestämt date med Åsa inkl. familjer på lördag och med Camilla när hon är tillbaka från Tyskland. Vad det är härligt med vänner! Tack för att ni finns!

Klippning

Jag ska klippa mig. Jag har redan bokat tid, hos Karro, om en dryg månad. Jag har tänkt att jag ska klippa håret i page till den längd som mitt kortast hår (dvs. "luggen) är, ungefär till hakan i dagsläget. Anledningen till detta är att mitt hår är så tunt så att när det är uppklippt så består de längsta längderna av några få hårstrån samt att Karro (som inte bara är min frisör utan också min hårgud) säger att ett icke uppklippt hår inte slits så mycket.

Fast jag känner mig inte helt säker. Vad tror ni? Mitt hår har blivit väldigt lockigt efter att jag fått barn så jag är rädd att det inte blir någon slät page alls utan lockar så krullar upp sig halvägs upp på huvudet (håret är INTE lockigt fram...) Är det alltid finast med långt hår fast man inte har fint hår? Finns det någon annan frisyr som skulle passa mig bättre? Alla åsikter mottages tacksamt.

Så blev det med det

Jag har inte jobbat så många timmar den här månaden (se föregående inlägg) och eftersom vi får betalt för de timmar vi gjort mellan den 16 och den 15 nästföljande månad så tänkte jag lägga på ett kol och jobba över ett par timmar igår. Barnen var med Sandra (Alejandros sambo) och älsklingen jobbar alltid sent så jag kunde stanna. Glad i hågen jobbade jag över två timmar och fick undan ALLA aktieägar-papper från mitt bord. Superskönt. Och så två extra timmar. Tänkte jag... Tills jag försov mig i morse och kom till kontoret klockan 12 istället för 8...

Mycket månad-lite pengar

Vi tänkte att vi skulle spara lite pengar. För att köpa ett hus ( i framtiden). Men det blir liksom inga över. Först är det inte så lätt att jobba så mycket. Jag måste vara ledig med barnen titt som tätt. Och det är ju trevligt. Men betalt får man inte. Sen vill man åka på semester. Och det är ju också trevligt. Men pengar kostar det. Och så är det så mycket annat man vill göra. Som att gå till frisören. Dricka rödvin. Gå ut och äta. Och så vill ju barnen ha glass. Och åka till Borås Djurpark. Också trevligt. Men, som sagt... Så ska Isidora ha underhåll. Naturligtvis. Och Patricio måste ha en ny flygbiljett för att kunna komma tillbaka. Så även om det känns som att Rom får stryka på foten (Rom har väl inga fötter?) för den här gången så blir det inte så mycket sparat. Så det gör väl inte så mycket att jag aldrig verkar bli vuxen.

Drömmar och fantasier

Om sexuella fantasier sägs det ju ofta att de bör förbli just fantasier. Men hur är det med andra drömmar; bör de gå i uppfyllelse eller är de bäst som just drömmar? Efter att Kaela fick mig att svara på vad jag skulle göra med 79 miljoner. Det och att vännerna börjar köpa hus. För jag vill ju ha ett hus på landet. Eller? Jo, men det är klart jag vill. Bara inte just NU. Men sen. Sen, när jag har blivit vuxen och ansvarsfull. När jag har slutat känna behov av att springa ner och köpa Djungelvrål eller Gott och blandat klockan 22.53. När jag aldrig mer glömmer att köpa mjölk. När jag tycker att rensa ogräs är kul. När det inte rör mig att det inte går att gå eller åka spårvagn hem från Linnégatan efter en utekväll. Då, då vill jag ha ett hus. Men när är det då? När barnen redan är för stora för att behöva gräsmattor och studsmattor? När jag går i pension? Kanske är jag ingen husmänniska? Kanske är jag en bo-i-lägenhet-och-gå-på-kvarterskrogen-människa? Kanske är det med framtidsplaner som med inredning? Man gillar dem för att de är moderna, inte för att kaffelatte egentligen är ens älsklingsfärg..."

Antingen-och" har alltid varit mitt motto. Men det är ju inte alltid det går. Det är svårt att både bo på landet och ha promenadavstånd till Avenyn. Det är svårt att vara människa.

Fantasibrist

Nu bloggar jag dåligt p.g.a. att jag inte kommer på något att skriva om just nu. Inte p.g.a. att jag ligger hemma och gör något annat, Åsa och Ingrid! Ska blogga lite om helgens händelse senare men först ska jag stoppa brev i kuvert. Och äta lunch.

På tal om handelshinder

Vår ekonomiansvariga kom in här i morse och sa "Med alla gemensamma regler som är inom EU så fattar jag inte varför inte alla EU-länder kan ha samma räkenskapsår!".

Ja, det kan man fråga sig.

Handelshinder

Handelshinder är sådant som försvårar (den internationella) handeln genom att göra den dyrare eller omständigare. Det kan vara att det inte går att göra banköverföringar från ett land till ett annat, krångliga tullblanketter som ska fyllas i, införelseregler m.m. m.m.

Det slår mig att dessa handelshinder även finns i relationen människor emellan. Fast då kallar vi dem kanske snarare för kulturkrockar. Och lika lite som vi kan kräva att USA ska använda samma sorts DVd-kodning som Europa, eller att Brasilien ska ha samma system för att överföra pengar eller att blanketterna för att föra in varor i Kina ska se likadana ut som blanketter till Japan, lika lite kan vi kräva att alla ska acceptera vår kultur. (Fast lite får man ju ta seden dit man kommer.) Det är klart att man tycker att ens egen kultur är bäst och att man själv har rätt. konstigt vore det annars. Och vi svenskar tycker det lite mer än folk i allmänhet, tror jag. Men på samma sätt som det inte finns ett "rätt" banksystem så finns det inte ett rätt sätt att vara som människa. Det gäller det att tänka på ibland.

Låt oss ta ett exempel: Det är många människor i Sverige som har "konstiga", "krångliga" namn. Det förvånar mig att de inte byter till något "svenskare", det skulle ju göra det så mycket lättare för dem. Men vänta! Mitt eget efternamn är ju inte direkt det svenskaste man kan tänka sig. Jag skulle ju lätt kunna ändra det till Skärlin istället, det skulle ju vara betydligt enklare att bokstavera än dagens sch-stavning. Eller helt enkelt byta till Hansson. Är jag beredd att göra det? Naturligtvis inte. Och för att passa in bättre i Chile hade det naturligaste varit att stryka ett n i mitt förnamn och bli Ana. Är jag beredd att göra det? Nej, jag heter ju Anna, inte Ana. På samma sätt heter människor som kommit till Sverige Delavaux, Diaz-Barboza, Sauli, Kääriäinen och mycket annat.

Det är alltid lättare att förvänta sig eller kräva förändringar hos andra än att göra dem hos sig själv. det var det där med bjälken i eget öga...