Opium åt folket

Religion ska inge hopp, inte fruktan.

Jag läser en blogg av en ung, kvinnlig, svensk, muslim som skriver att hon tror av fruktan, av rädsla för att komma till helvetet. Att hon ser bönen och koranstudierna som ett jobb, något som måste göras. (Hon skriver mycket fint om islam, också) Så vill inte jag ha det. Ska jag tro på en Gud så ska det göra mig lycklig. Trygg. Full av hopp. På samma sätt som ett bra förhållande gör. Det ska vara klippan att bygga sitt liv på, inga bojor om än gyllene Jag tänker mig att religionen, och gudstjänsterna, ska fylla de troende med värme och glöd. Att de ska vilja göra det rätta, vara goda människor därför att de älskar Gud och vill glädja Gud. På samma sätt som ett barn vill visa sin kärlek till sin mamma genom att vara snäll. Jag tänker mig inte Gud som en sträng patriark som sätter upp hårda omänskliga regler och sedan straffar. Jag tror inte att man ska följa Guds bud som ett barn som lyder av rädsla för stryk. Ty barnet som fruktar förlorar sin barndom, förlorar tilltro och möjligheter till lycka. Det barn som fruktar sin förälder går inte till sin förälder med sin lycka eller sin sorg och deras relation är därmed förstörd. Vem vill ha en sådan relation till sin Gud? Om jag ska tro på en Gud är det en "Gud som inte förlåter, ty h*n har aldrig fördömt"

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

En sån Gud vill jag tro på. Vart går man för att få sin barnatro åter?