Jag har tillbringat mycket tid på byggvaruhus den senaste tiden. Det blir lätt så när man har en pojkvän som är hantverkare men saknar körkort. Det finns nästan inga kvinnor på byggvaruhus. Det är inte svårt att förstå. Det är precis hur tråkigt som helst på byggvaruhus. Och gångjärn och skruvar och allt vad man kan tänka sig och inte tänka sig finns i 100-tals dimensioner. Som gjort för att bli galen på. Och det är så DYRT. Varenda liten skruv kostar massa pengar och fula gröna
tryckimpregnerade brädor kostar mer än ett tjusigt
laminatgolv. Den enda förmildrande omständigheten är att det brukar finnas lite trädgårdsmöbler och tjusiga badrumsmiljöer att drömma om. Och att Carl W
ockatz jobbar som säljare på ett av dem. Min ex-sambo Johans bäste kompis. Som numera rakat av sig håret och läser till
jornalist. Carl alltså. Inte Johan. Eller det vet jag inte, tydligen har han och hans fru flyttat till Holland. Där ser man.
1 kommentar:
Åh, jag förstår dig! Innan har jag tyckt att det är rätt OK att gå in på byggvaruhus- man kan ju alltid titta på någon ny duschkabin man kan drömma om eller om de har någon djuravdelning- men när vi köpte huset och skulle renovera...*suckar* jag höll på att gå i taket bara sambon nämnde K-Rauta, Hornbach...ja du kan dom säkert! En gång i månaden- INTE mer (gärna mindre:)
Skicka en kommentar