Grupparbete -eller polsk riksdag.

Grupparbete, det effektivaste sättet att få ett antal trevliga, kompetenta individer att förvandlas till en petig, snäsig jag-vet-bäst grupp. I stället för att sex personer utför sex gånger så mycket arbete som en person som innebär grupparbet, med väldigt få undantag, att sex personer utför 1/6 av en persons arbete. Alla ska sitta ner tillsammans, vilket innebär att en timme gått innan alla är samlade, därefter ska i regel helgens fyllor och bravurer och pojkvänners senast fadäser diskuteras innan grupparbetet kan börja. Då ska varenda detalj stötas och blötas, i det närmaste krävs sluten omsröstning för att lägga till eller ta bort ett att eller välja mellan ska och skall . Det blir nästan slagsmål när det ska avgöras huruvida det ska stå s.k. eller så kallad. Huruvida är ett vanligt förekommande ord, liksom förekomma och ge vid handen. Hela skärmen lyser grön och dator skriker ut att texten är gammaldags och byråkratiskt. Presens eller imperfekt? Ska man skriva ut för och efternamn? Peteteserna växer och växer och ingen detalj är mindre än att den går att diskutera i en timme och få folk att titta snett på varandra resten av terminen. Efter 8 timmar har man gått igen de första tre sidorna av tolv. När grupparbetet är färdigt har man en helt annan förståelse för hur det kommer sig att världen är full av väpnade konflikter.

DIO

En gång i tiden brukade jag säga att jag skulle gifta mig med Dio, sångaren i gruppen med samma namn. Jag har varit på åtminstonde 3 Dio-konserter men när jag häromdagen såg en video på YouTube med honom (han är den del till åren och inte längre än jag...) så påmindes jag om följande historia:

En operadirektör vill gifta sig och valet står mellan två kvinnor. En gräsligt ful kvinna med fantastisk röst och en riktig toppsnäcka men med den värsta gnällig röst man kan tänka sig. Efter mycket övervägande så väljer han kvinnan med den fantastiska rösten. När han vaknar på morgonen efter bröllopsnatten ser han på sin nyblivna fru och utbrister: -Sjung, för Guds skull, sjung!

Och detta är vad han skulle ha sjungit:

Don't talk to strangers

Mmmmh

Don't talk to strangers

'Cause they're only there to do you harm

Don't write in starlight'

Cause the words may come out real

Don't hide in doorways

You may find the key that opens up your soul

Don't go to heaven'

Cause it's really only hell

Don't smell the flowers

They're an evil drug to make you lose your mind

Don't dream of women'

Cause they only bring you down

Hey you, you know me, you've touched me, I'm real

I'm forever the one that lets you look and see and

Feel me

I'm danger - I'm the stranger

And I, I'm darkness, I'm anger, I'm pain

I am master

The evil song you sing inside your brain

Drive you insane

Don't talk

Don't let them inside your mind, yeah

Run away, run away, go!

No - no

Don't let them in your mind

Protect your soul

Don't dance in darkness

You may stumble and you're sure to fall

Don't write in starlight

'Cause the words may come out real

Don't talk to strangers [Don't talk to strangers]

'Cause they're only there to make you sad

Don't dream of women'

Cause they'll only bring you down

Yeah

Run, run, run, run away!

Happy to be me!

Happy to be me! är en barbie-docka gjord av amerikanska feminister i protest mot barbie som om hon varit levande inte hade kunnat gå, haft stora problem med benen/höfterna, varit så smal att hon gått av på mitten och så framtung att hon hade ramlat...

Happy to be me! dockan skulle se ut som en "riktig kvinna", var tanken. När man ser henne inser man dock att hon inte är tänkt att se ut som en "vanlig kvinna" men tydligen skiljer hon sig ändå såpass mycket (hon är tillverkad efter an verklig kvinnas mått) att en manlig investerare utbrast "-Hon är inte sexig! Barbie är sexig! Hur tror du att du kommer få din docka såld?" varpå designern Baker lungt svarade "-Sexig? Är det vad du vill att din dotter ska vilja vara?"

Efter att i många år mest ha känt mig som "bara" mamma och fru börjar jag åter känna mig som mig. Bl.a. har jag börjat lyssna på musik som JAG gillar igen dvs. bl.a. The Doors, Dio och Manowar. Först var jag lite rädd att jag skulle finna musiken dålig eller "barnslig" men så fort jag hörde de första tonerna av "Don´t talk to stranger" så kände jag att "det här är jag" och jag är den jag är och den jag alltid har varit. En stark och viktig känsla.
gör det?

Försöker också göra saker som jag gillar och välja den väg jag vill gå. Det är inte alltid lätt men vem ska leva ens liv om man inte själv

Och jag är "happy to be me"!

Så nattsvart så man vill lägga sig ner och dö

Läste i det senaste numret av amelia att en kvinna av tre i Kongo-Kinshasa har blivit våldtagen under kriget. 10 miljoner kvinnor. I stort sett alla gruppvåldtagna framför ögonen på sina män och barn. Många har hållts som sexslavar i veckor, månader. Skadorna är så svåra att de inte kan gå och många måste opereras. Deras män har lämnat dem, de kan inte försörja sig. Den yngsta flickan på sjukstugan, eller vad man ska kalla det, är bara fem år. Det är yngre än Axel. FN-soldaterna vägrar eskortera läkaren som vill ut till alla miljoner behövande kvinnor i byarna.

I samma tidning kan man läsa följa uppgifter ur "Kvinnornas svarta bok"

• 100 miljoner kvinnor saknas i världen över. De aborteras, dör av svält (pojkarna får maten) eller mördas
• 85 miljoner flickor arbetar istället för att gå i skolan
• Hedersbrotten blir allt vanligare i Europa
• Trafficking inbringar årligen cirka 7 miljader US-dollar, och ökar
• 200 000 sexturister utnyttjar årligen kvinnor och barn i världens fattigare länder
• 15% av kvinnorna i USA har blivit våldtagna, nästan 80% av dem av en närstående
• 25% av flickorna i Sydafrika blir av med sin oskuld genom våldtäkt

Och här hemma går jag och gnäller för att jag har huvudansvaret för barnen, måste torka bajs jämt och är lite tjock om magen.

Ursäkta mig, jag ska bara gå och skämmas någonstans.

Kvinnorna i Kongo-Kinshasa går att hjälpa genom www.amelia.se

Mycket månad-lite pengar

Hur gör ni andra för att få pengarna att räcka till hela månaden? Jag har hört rykten om att vissa skriver budgetar OCH följer dem. En bekat till mig, som lever på studiemedel, har budgeterat 1500:- för sin sambo att gå ut för i JUNI och har lagt undan pengar så hon kan vara ledig HELA sommaren. Denna människa använder inget smink, köper sällan kläder, går knappt ut, bor i någon förort i norr. Hmm... det kanske inte är så illa att ha ont om pengar i slutet av månaden i allafall...

Sen har jag hört om andra som vet exakt hur mycket pengar de lägger på mat varje månad. Själv har jag ingen aning. INGEN SOM HELST ANING. Bara att det säkert är för mycket. Precis som jag lägger för mycket på att luncha ute. Och på allt annat också för den delen. Det finns ju så mycket att köpa. Och att göra. Hoppas man vinner på lotto snart!

Pratglad

Vissa påstår att min Andy skulle vara pratglad... Måste därför dela med mig även av denna händelse.

Scen: I går kväll, Andy hade gått och lagt sig och Axel satt i köket och åt knäckebröd.
Andy kommer ut med nappflaskan i handen. -"Gå och lägg dig Andy" säger den elaka modern obevekligt. -"Jag vill fråga en sak" replikerar 2-åringen och sträcker fram nappflaskan. -"Vill du fråga om du kan få mer välling" säger modern som nu har veknat något. -"Aaa".

Var är klockan?

Jag är inte så morgonpigg. Eller, rättare sagt, jag är inte så bra på att komma i säng på kvällarna så jag är väldigt trött på morgonen. i morse råkade jag somna om och vaknade med ett ryck av att Andy, 2 ½ år, ville "spela ninja Turtles" (Axel har en DVD med Turtles och de brukar titta på den på datorn) och att barnkanalen stod på.
-"Vad är klockan?", undrade jag yrvaken. Varpå Andy sprang in i Axels rum och pekade (detta inbillar jag mig, själv låg jag kvar i sängen) och glatt ropade: -"Där är klockan, mamma! Där är klockan på väggen!"

GLAD PÅSK!

Att komma i tid

Alla som känner mig vet att jag har svårt att komma i tid. Stressad kommer jag småspringade fem, eller 10, minuter för sent. Efter nästan sex år som småbarnsmamma har jag fortfarande inte koll på hur lång tid det tar att komma i väg med barn. Men i skolan är jag alltid först. Prick på klockslaget eller kanske 2 minuter i sitter jag och väntar. Och väntar. För INGEN kommer i tid.

Till mina trogna två

Jag är ledsen att jag har svikit er. Sanningen är att jag inte har haft (inte har) tid. Jag läser 200% på universitetet i ytterligare 10 veckor samtidigt som jag har mer att göra på jobbet än någonsin. Jag orkar inte. Det går ganska snabbt att skriva en blogg men det krävs faktiskt en del tankeverksamhet. Det är inte samma avkoppling att blogga som att kolla Desperate Houswifes (ja, jag har fattat att Gabbys och Carlos bebis var svart nu =)) så jag orkar inte, tyvärr. Annars har jag åsikter om allt precis som vanligt. Om Bolibompa-effekten (lekplatserna ligger öde 10 i 6 fast det är en av tre fina kvällar på 6 månader), städhjälp (ljuvligt och oundvikligt) och potträning (funkar inte alls...) Men som sagt, det får bli någon annan gång. Kan i alla fall rapportera att lilleman inte sytt något på sistonde samt inte brutit några ben. Annars är han väl som gott som täckt av blåmärken och bulor och skrapsår. Ska börja lobba för att alla pojk-mammor ska få valium intravinöst.

Nästa blogg, om det nu blir någon sådan, kommer nog handla om 30-års kris. Med 5 gråa hårstrån och klara tant-tendenser känner jag att den är nära. Jenny har redan drabbats, men så är hon ju å andra sidan 31 också...

Nu närmare sig klockan midnatt och man bör väl krypa i säng. Två busiga pojkar tar väl ingen hänsyn till att mamma druckit en halv flaska vin.

Kommentera denna blogg och jag lovar en till inom en vecka. Puss puss!

Bröllop, here I come!

Alejandros kusin Sandra ska gifta sig. I januari. I Chile. Så nu måste vi åka dit. Jag har redan lovat henne att vi ska komma. Jag bara skjuter och skjuter på den där resan fast jag inte vill något hellre än att åka. Först var det augusti. Sen november. Nu januari. Det är som Alejandro säger att han syster Elsa ska flytta hemifrån (hon är gift så hennes man Francisco bodde också hemma hos svärmor) "först var det september, i september var det mars, i mars blir det... " Fast de har faktiskt flyttat till ett hus ett kvarter bort nu. Men nu när jag har lovat att gå på bröllopet så måste det ju bli av. Hon vill veta när vi kommer så de kan bestämma datum för bröllopet. Och det kan man ju förstå. Men beslutångesten är inte mindre än vanligt. Och flygbiljetterna inte billigare. Men januari är ju en bra månad att åka. För barnen och så... Vel, vel, vel. Så hinner de fira jul med mormor och orfar. Och så är det sommarlov i Chile när de kommer dit. Och Maxi (Sandras lillebror) är ledig och kan leka med Axel. Och jag har hunnit skriva klart min uppsats med barnomsorg. Och de behöver inte sluta mitt i terminen. Det låter väl bra? Beslutångest, ångest, ångest... Varför måste jag alltid planera mitt liv flera år i förväg? Och varför kan jag inte bestämma mig?

Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig.
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår.

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet.
Jag kan inte säga sorgelösa ord.
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan.
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar...

Det finns skönhet i flodens silversånger.
Det finns skönhet i gryningssolens sken.
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!

Och bara om jag vet att han väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Vad länge sedan det var som man var så där... ung?

Och vad jag tycker den texten är vacker!

När man talar om trollen

I´ve done it before... Aldrig lär man sig. Sist sa jag till folk att barnen sov snällt i sina sängar och genast så hade vi två pojkar i sängen varje natt. Nu sa jag till Ingrid att vi (peppar, peppar) varit ovanligt friska den sista tiden och trots både peppar och att jag tog i trä (det kanske var för mycket lackfärg på mina fönsterkarmar?) så ringde de från Axels förskola i fredags och sa att Axel hade kräkts. Lunch med chefen och vår advokat från Setterwalls fick ställas in med en halvtimmes varsel och jag fick gå mitt i Göstas ovanligt tråkiga straffrättsföräläsning. Axel verkade dock helt frisk. Natten till idag började dock Andy kräkas och har gjort så ytterligare två gånger idag. Aldrig får man vara riktigt glad. Blir att vara hemma i morgon. Hoppas kunna komma iväg till tisdags Anti-dumpning presentation i alla fall, kanske kan Alicia passa barnen i värsta fall.

För övrigt en mycket trevlig helg; Alicia och Mauricio här och drack vin i fredags kväll (lördagmorgon var inte lika kul), på dagen slöade vi och hade det mysigt, Alejandro spelade piano och sjöng och jag satt i solen i soffan och njöt, Axel och Alejandro var på bio och Såg "Natt på muséet" och sen åt vi Thai och tittade på "Mina stora kärlek" och barnen somnade snart i soffan.

Två mirakel, del II

Välkomna till världen Sofia och Joel! Födda i lördags 7.26 och 7.52, vägandes 2800 gram vardera och varande 46 resp. 47 cm långa.

Prioritera

Alla som har träffat Claes M vet att det gäller att prioritera (honom). Och alla vi föräldrar vet ju att det enda vi gör här i livet är att prioriter (barnen) och prioritera bort (oss själva, vår partner). Men vad ska man prioritera de korta timmar när barnen väl sover? Vad är viktigast? Duscha? Få vila lite framför TV? Kanske rent av sova? Prata i telefon en stund med vännerna man aldrig prioriterar att träffa? Skriva klart ett grupparbete som man borde vara klar med i morgon? Läsa inför föreläsningen i morgonbitti? Plocka ur diskmaskinen? Ahhhhhhhhhh, denna beslutångest! När man drömde om att få bestämma själv så trodde man aldrig att det skulle vara så svårt. Eller så tråkiga saker att välja emellan.

Anonymt samtal

Skulle någon kunna tänka sig att ringa vår granne anonymt? Om jag smyger upp i deras trappuppgång och kollar vad de heter så bör man ju kuna få fram deras nummer, åh modern teknik! Så skulle någon kunna ringa med staniolpapper i luren och påpeka att det faktiskt är VÄLDIGT god insyn i deras lägenhet. Eller så skulle jag kunna stoppas in ett papper med utklippta tidningsbokstäver i deras brevlåda när jag ändå är där.

Det var så här: Jag och äkta mannen befann oss i köket. Jag höll på att avsluta middagen, med ryggen mot fönstret, han hade ätit klart och pratade med sin lillebror i telefon. Plötsligt blev han tyst och sen säger han (i telefonen) -Grannen står näck, helt näck i sitt kök, jag ser hans rumpa. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att vända mig om och där stod Grannen som Gud skapat honom och såg ut att skära bröd eller något. Sen bredde han sin smörgås (inbillar jag mig) och stod där i lugn och ro. Jag och maken hade väldigt roligt. Tills jag skulle göra kaffe (kaffebryggaren står i fönstret) Då var det plötsligt inte alls roligt längre, tyckte make. Jag dröjde mig kvar alldeles för länge vid fönstret, enligt honom. MEN DÅ VAR INTE GRANNEN KVAR LÄNGRE, HAN HADE GÅTT INNAN DESS. Som tur var (synd?) hade Grannen aldrig vänt sig om så vi såg inget mer än rumpan. Efter ett tag kom han tillbaka, nu iklädd laxfärgade kalsonger. Jag måste skaffa utsiktsskydd!

Rena rama semestern

Det är ju rena rama semestern att bara ha ett barn. Axel är med mormor och morfar på landet. Jag jobbade till över fyra och kunde ändå hämta Andy innan halv fem. Att gå hem i regnet var avslappnande och skönt, trots brist på vagn, med bara ett barn att dra i/bära. Väl hemma åt vi lasange i lugn och ro utan något som INTE ÄTER lasange. Sen gick vi till affären utan någon som INTE VILL GÅ UT bara VILL TRÄFFA SIN KOMPIS och absolut köpa CHIPS, GODIS, DRICKA, ALLT och INTE ORKAR GÅ MER. Hemma busade/gosade vi en del med pappan och vid kvart i 8 sov han snällt i sin säng efter en flaska välling. Vilket innebär att hans föräldrar fick tid att dricka thé, se på film, ha sex och köpa lite fler fonder. Vilken ljuvlig semester! Och i morgon ska vi gå på stan. Det går ju an med bara ett barn som dessutom kan spännas fast i vagnen. Jag föreslog att vi skulle gå på konstmuséet men då såg min man så konstig ut. Och innan det blir det ingen som INTE VILL GÅ TILL LEKPLATSEN och INTE VILL TRÄFFA DEN SKRIKUNGEN. (Nej, jhan har inte sagt det mer än den första gången men det var så roligt tyckte jag. Det är ju lätt att tycka när det inte är mitt barn..höhö..) Och när han kommer hem från landet igen på söndag kväll ska jag puss honom så mycket att jag nästan äter upp honom.

Tvätta

Jag hatar att tvätta, hänga, bära, stryka, vika. När jag blir rik ska jag defenitivt ha städhjälp som gör det. Och allt annat. Inte som nu som bara gör det jag aldrig skulle gjort. Så att jag har skinande plåtar och smutsigt golv istället för asäckliga plåtar och skitigt golv.

Goddag Yxskaft!

Grupparbete. I morgon klockan 9.15 ska vi muntligt framföra vad vi kommit fram till i vårat grupparbete om WTO. Som jag tidigare upplyst om satt jag uppe till sent i lördags kväll och googlade och googlade för att få fram den information som jag behövde för min del. Resultatet blev tyvärr klent. Idag när vi träffades i arbetsgruppen för att gå igenom arbetet ville de andra gå och söka information. Jag tyckte att vi kunde diskutera uppgiften först, vad ska vi skriva om? Det finns inte så mycket mer att säga om fördelar med "Direkt effekt" av WTO-rätt. Det positiva är att de enskilda kan använda sig av lagen. Ingen besvarade dock min fråga utan de insisterade bara att vi måste söka mer information. MEN OM VAD? För tänk om någon skulle ställa en klurig fråga och vi inte kunde besvara. Jag försökte argumenter att endast 20% av vårat betyg är beroende av dessa grupparben, vilket innebär att just detta arbete ligger till grund för 4% av betyget. Det hjälpte inte, deras betyg var minnsan viktigt (som om mitt inte skulle vara det?) och de skulle med till deras slutbetyg (hur skulle det annars se ut?) och bla bla bla... Så nu sitter jag alltså här framför en dator och ska söka efter jag vet inte vad. Goddag Yxskaft!

UT

Det är lördagkväll. Klockan är snart 11. Barnen är hos mormor och morfar. Fram tills nu har jag omväxlande läst Straffrätt och WTO-rätt. Nya jeansen är på, facet är sminkat, jag har sprutat mig med nya parfymen och hällt upp rödvin. Nu ska jag UT!

Tillfällig sinnesförvirring

Det går så där med mitt nyårslöfte, jag har promenerat cirka 3*30 minuter hittills. Resten av tiden har det regnat. Min förhoppning av att se mer av mina vänner började bra. Jag träffade Åsa redan årets första lördag, i samma veva var Linda och jag och alla barnen på Sjöfartsmuséet. Jag har hjälpt Ingrid att flyttstäda och Camilla har varit här med thai-mat. Tyvärr har jag inte bytt ett ord med varken Claire eller Ana. Men jag var i Stockholm i måndags och träffade min "chilenska" kompis Carola efter två år. Jättekul! Jag har fått många, långa mail från Jenny i öknen men jag är usel på att svara *skäms som en hund*.

Och nu är det slut med allt umgänge. I alla fall för de närmaste 2 månaderna. Det har nämligen slagit slint fullständigt hos Lilla Anna. Jag ska under de närmaste 10 veckorna läsa Straff- och Processrätt parallellt med Regulating International Trade. Total studietakt: 200%

För övrigt är Andy i stort sett redo för att sluta med blöjor nu.Nu klarar han pottan även vid nummer två. Mamma tog med honom till affären utan blöja i måndags och det klarade han galant.

Ha det gott! Vi hörs om två, te månader!