Lycka

Tror du att vi är den lyckligaste familjen i världen? frågade Axel i lördags...

På den sjunde dagen

Strid på stridens dag och vila på vilans, var det någon som sa. Och det finns människor som vilar på den sjunde dagen. De kallas i allmänhet katoliker. Deras Gud skapade världen på sex dagar och på den sjunde vilade han. Den protestantiska Guden skapade också världen på sex dagar. På den sjunde byggde han en sommarstuga. Eller en gillestuga. Tvättade bilen, målade staketet, tapetserade om, installerade en köksfläkt. Och han skapade mannen till sin avbild.

Dåligt samvete- och inte

Som kvinna och framförallt som mamma har man alltid dåligt samvete. Dåligt samvete för att man inte är med barnen, dåligt samvete för att man inte är på jobbet, osv. En sak som jag faktiskt INTE har dåligt samvete över är att jag alltid har barnen på skolan under alla lov. Ja, alltså, på sommarlovet är de ju lediga. Dels för att skolan stänger och dels för att de har världens bästa morföräldrar som har dem på landet hela sommaren. Och på jul brukar de vara lediga mellan jul och trettondan. Vad jag tänkte på var det där andra loven, höstlov, påsklov... och som nu sportlov. Vi åker aldrig skidor eller tar en vecka på Kanarieöarna under dessa lov. Men jag har faktiskt inte dåligt samvete ändå. Kanske beror det på att det inte är så mycket att göra åt. Jag har faktiskt inte råd med en vecka i fjällen (som om jag skulle haft lust!). Inte kan jag ha dåligt samvete för min ekonomi, eller? Fast det är det säkert väldigt många människor som har, förstås. En annan anledning är att Axel älskar fritis. Han var överlycklig idag när an insåg att det var sportlov och han skulle få leka och spela dator på fritis hela dagen. För honom var det inget negativt att vara kvar i skolan när skolan var stängd, tvärtom. Och sist men inte minst, mina barn har faktiskt varit i Chile flera gånger. Ett halvår i Chile slår en vecka i fjällen, alla gånger! Och på påsklovet ska vi faktiskt åka skidor...

4-åring bortskänkes

Är det någon som vill ha en 4-årig pojke? Han är liten,knubbig och söt men bråkar om precis ALLTING. Det värsta är att inget biter på honom. Man kan säga precis vad som helst till honom men han bryr sig inte om något. Det finns inget man kan hota eller muta med som gör att han går snabbare eller klär på sig eller äter upp sin mat eller vad som nu är problemet. Det enda som funkar är att skicka storebror på honom men det känns inte allt för bra att vara beroende av en 7-åring för att kunna handskas med sitt barn. I morse skulle han inte gå upp, inte klä på sig och inte äta sin risgrynsgröt (för varm!) som jag lagat eftersom det är hans favorit. När vi väl kom i väg en ½ timme försenade gick han och sparkade på snön istället för att gå fast jag och storebrosan var ett kvarter framför. Jag var så arg så jag grät. Och sparkade på en parkeringsautomat. Sen hotade jag med att han skulle få flytta hem till sin pappa. Då gick han. Hur lågt kan man sjunka?

Julmys

Vi har klätt granen. Det blev så fint. Ska försöka lägga upp en bild i morgon. En stor kungsgran, 150 cm i diameter, som vi klätt i guld, brons och rött. Jättefint! Det krävdes att vi (läs Patricio) möblerade om hela vardagsrummet (soffan är det enda som står kvar där den stod) för att få plats med granen men det var det värt.

Nu är (nästan) alla julklappar inslagna. Skinkan är i stort sett uppäten och knäcken är slut liksom knäckformarna. I morgon blir det julbord hemma hos min arbetskamrat Joachim.

Julstad Göteborg

http://www.goteborg.com/flash-af/julstaden2007/index.html

Malin har bett mig lägga in information om Julaktiviteter i Göteborg så här kommer länken:

http://www.goteborg.com/templates/Page.aspx?id=7791

http://www.goteborg.com/default.aspx?id=59

På fredag klockan 17.45 är det invigning av Julstad Göteborg 2008. Fackeltåg går från Gustav Adolfs Torg till Götaplatsen där Göran Johansson håller tal (han brukar inte bli så långrandig) och ljusen längst Avenyn tänds upp. Sen visas julfilm på Konstmuseets fasadI Bältesspännarparken kan man åka skridskor och lyssna till den sjungande julgranen.

Jag kommer att vara där på fredag med hela stora familjen så om nån vill hänga på så är ni välkomna! Reservation för ösregn och hosta.

Man får vad man förtjänar

Naturligtvis blev mina barn sjuka. Så nu har jag varit hemma och VAB:at i tre dagar. Och idag fick min snälla mamma ta VAB med Andy som övertagit Axels hosta. Och jag är hur förkyld som helst.

Ärligt talat

Ang. att VAB:a och så... Jag tycker inte det är så himla roligt att jobba. Jag är mycket hellre hemma med mina (sjuka) barn.

Gulliga ungar

I går var mina vänner Malin och My hemma och såg på Grey´s Anatomy. Det har nästan blivit tradition. Som alltid hade vi trevligt, skrattade och fick verkligen prata av oss.

Men vad jag tänkte berätta var om hur gulliga mina barn kan vara när de vill. Medan jag fixade det sista med maten så dukade de i vardagsrummet med underlägg, fina tallrikarna, vinglas, bestick och servetter. Helt utan hjälp. Dessutom tände de levande ljus.

Efter att de tackat för maten och fått tillåtelse att spela dator i en halvtimme så gick de in på sitt rum och stängde om sig. Efter en halvtimme tog de på sig pyjamas, borstade tänderna och gick och la sig. Vissa dagar känner man sig inte helt misslyckad som förälder.

Nu blir jag ledsen (Familjeliv igen)

Jag vet att jag ska hålla mig borta från Familjeliv men det är svårt. Läser ett inlägg skrivet av en kvinna som har tre barn sedan tidigare. Hennes nya kille gör inget hemma och absolut inget med barnen. Han verkar överhuvudtaget inte att vara mycket att hänga i granen. Och visst, sådana finns det gott om.

Vad som gör mig ledsen är andras (anonyma) reaktioner på det hon skriver. Alla tycker att det är en självklarhet att hon ska stanna hemma med barnen när de är sjuka. För de är ju hennes barn. Bara jag verkar tänka att man hjälps åt i en familj. Om man har valt att leva ihop med någon så har man väl också valt att leva ihop med denna persons barn och då också tagit på sig en del ansvar? Eller? Jag menar inte att man måste gå in i en föräldraroll till sina bonusbarn men som vuxen har man ett ansvar emot barn. Alla barn. Som jag ser det så hjälps man åt i en familj och den som har möjlighet att göra något gör det. Den som slutar tidigast hämtar barnen, tex Och den som kan vara hemma med ett sjukt barn är det. Punkt. Oavsett om bara en är den biologiska föräldern så är ju alla del av samma familj och den familjen kan inte fungera om man är uppdelade i olika enheter. En familj är inte ett AB där olika kretsar har olika uppsägningturordningar. Ska man vara en familj så ska man vara det. Annars är det bättre att låta bli. Ni anar inte hur mycket jag önskade att min lilla bonusdotter fick bo hos oss. Jag hade gärna tagit varenda VAB-dag!

Glass eller blöjor?

På familjeliv (www.familjeliv.se) ställde någon frågan; Vad föredrar du att dagis bjuder på, glass på fredagar eller gratis blöjor. Här är mitt svar:

"Jag tycker inte att förskola och skola ska servera socker till barn. Vill någon bjuda på glass när de fyller år tycker jag dock det är okej, gör själv när barnen fyller år. Det blir tillräckligt med socker på helgerna utan att förskolan dessutom ska proppa i barnen det på fredagar.

Jag betalar gärna blöjor själv också (fast mina barn har slutat) så att förskolans resurser kan gå till personal, utflykter och bra mat. Dessutom kanske det motiverar föräldrarna att få sina barn torra tidigare.Som svar på frågan svarar jag Gratis blöjor, men hade alternativet annat (Kultur t.ex.) funnits med hade jag valt det".

Känner mig lite bitsk idag, PMS kanske? Men denna fråga gjorde mig lite upprörd. Förskolor och skolor får ju inte ta betalt av föräldrarna för utflykter etc. så det finns aldrig tillräckligt med pengar för teaterbesök eller skolresor. Att i ett sådant läge välja att köpa blöjor till barnen för de knappa resurserna är ju helt idiotiskt. Dessutom vill inte jag betala för blöjor till någon unge som inte är torr vid 3-års ålder, det får ju föräldrarna bekosta. Som sagt, lite grinig idag.

Så var det fredag igen

Den här veckan har gått fort trots att det varit sega dagar på jobbet. Nu slutar jag om en timme och härdar bara ut det sista, har inget att göra som jag kommer på. Chefen är bortrest och har så varit hela så jag har kommit i kapp med det mesta. Nu ska vi ha en lugn skön familjehelg. Fars dag på söndag, min påhittiga lillasyster var snäll nog att ge mig ett presenttips. På söndag eftermiddag ska vi hem till henne på middag eller kvällsmat.

Nu närmar det sig jul och jag ser jättemycket fram emot det. Jag och Åsa pratade advent igår och vi hade samma tantiga längtan efter rutiga gardiner, lantlig känsla och mys, mys, mys. Inventerade adventsutbudet på vinden i går och konstaterade att jag behövde köpa en adventsstjärna till vardagsrummet. De i guld och silver jag hade kändes plötsligt väldigt ute, inte alls lantliga och mysiga. Vill ha en vit, stor stjärna.Den här är också fin om man vill ha en ljusstake, jag har bara en, en grå från Åhlens som heter ANNA.

Rapport från helgen

I fredags åkte vi till IKEA med vår snälla mamma/mormor. Jag köpte en ny lampa till köket eftersom det var fruktansvärt pinsamt med nakna glödlampor i taket på Andys 4-års kalas förra lördagen. Särskilt med tanke på att barnen går i snobbig privatskola och alla föräldrar är svinrika. Som tur var var det i alla fall bara två sådana där.

Så blev det gardiner också;

de vita gardinerna som Ingrids så snällt lånat mig kändes väl somriga i november. Och så har jag blivit lite chilensk också så jag tycker att det kan vara skönt att dra för gardinerna på kvällen.

IKEA är så bra, lekrum till barnen, lekrum (butiken) till kvinnorna och middag till alla. Saknas bara en storbildstv med sport till männen.

Lördagen blev slapp. Vi städade och jag skruvade ner en hylla i köket för att det skulle bli snyggare med den nya lampan som jag hoppas min pappa kommer att sätta upp inom kort (han har lovat att göra det under november). Sen veckohandlade vi och bakade cockies samt gick till lekplatsen en stund i mörkret och kylan efter att ha missat det fina vädret under dagen.

Söndagen blev desto hektiskare. Först bar jag upp balkongmöbler m.m. på vintern, sen köpte vi present till Elsa med Isidoras och Andys favorit Hello Kitty på. Efter inköpen gick vi på McDonalds och sen på bio och såg på Lilla Spöket Laban. 6 kortfilmer, totalt 45 minuter, väldigt lagom för en liten 4-åring. Klockan 5 var vi bjudna på söndagsmiddag hos mamma och pappa, kyckling med potatis/ris, stekta grönsaker m.m. Jättegott och trevligt! Sen hem till Linda och Kristoffer och träffa dem samt Måns, Vide och lilla Elsa. Så söt! Man blir lite sugen...

Det är som vanligt just nu

dvs. lite mycket. Ett nytt utkast av uppsatsen ska in i morgon, en hemtenta i spansk fonologi ska in på måndag, jag försöker jobba heltid, enorma mängder tvätt i går, lägenheten städar ju inte sig själv direkt. Som tur är så ställer mina snälla föräldrar upp till 100 %. I dag ska barnen gå med dem på "Ugglejakt" och jag vara hemma och skriva uppsats hela kvällen och i morgon ska de också (!) passa dem på kvällen så att jag och Sara kan hälsa på Claire och se på ljusen i Alingsås.

Avklarat

I går var jag bjuden på middag i tre goda vänners lag. Samtalet kom att handla om barn. Jag var den enda av oss som hade barn. Två stycken uttryckte att det var lika bra att skaffa barn gjort för att "ha det avklarat". Ett av argumenten var att arbetsgivaren ändå inte räknade med en småbarnsmamma som alltid VAB:ar och tar för givet att hon snart ska vara ledig igen så då kan man ju lika gärna vara det, typ. Jag orkar inte ens ödsla tid på detta utan konstaterar bara att sexistiska chefer finns överallt och att man skjuter sig i foten om man gör som de förväntar sig.

Nej, vad jag tänkte ta upp var det där om "att få det avklarat". Som att barn och de "jobbiga" småbarnsåren är något som man vill få överstökat. Om man känner så kanske man ska fundera ett varv till innan man försöker få barn. Ja, det är jobbigt att ha barn. Och ja, sömnen blir lidande. Jag tror dock inte att det blir lättare av att försöka ta "allt jobbigt" på en gång. I mina öron låter det som att det skulle vara lika bra att ta cancer, mässlingen och en rejäl magsjuka på en gång. Det blir ju inte lättare att ta vakennätter när man har en tvååring som ska aktiveras nästa morgon. För har man bara en bebis så kan man faktiskt sova när bebisen sover, oavsett om det är på kvällen, natten eller dagen. Har man fler små barn försvinner den möjligheten.

Men vad jag framförallt reagerar på är att man tar för givet att det ska vara jobbigt att ha barn. Vilket det naturligtvis är, men det är ju inte det man ska fokusera på. Vad man bör tänka på är väl istället hur man ska kunna njuta mest av sina barn. Hur man får ut det bästa av barnens barndom både för sig själv och för barnet. Hur man på bästa ekonomiska och tidsmässiga sätt kan njuta av sina barn och ge dem den tid de behöver. Det finns naturligtvis inga mallar och ingen familj är den andra lik. Alla måste göra sin egen avvägning mellan att ha tid för barnet och barnets glädje av syskon i nära ålder tex Jag har "valt" (*gapflabb*) att ha ganska långt mellan mina barn för att ha haft tid med dem innan nästa kommer och kunna ha ett mer självständigt barn när man fått en bebis att ta hand om. Men, som sagt, det är en avvägning som man får göra med hur tätt man vill att barnen ska ha till sina syskon, inte minst som vuxna.

Det här blev långt och babbligt. Vad jag ville ha sagt är; småbarnsåren är en tid man ska njuta av, inget man ska få avklarat.

Stolt och nöjd

Jag har haft en ganska jobbig peiod med min 4-åriga son. På morgonarna lyssnade han över huvud taget inte om jag inte skrek åt honom och i regel krävdes det att jag också höll fast honom och skakade honom för att få någon reaktion. Och den enda reaktionen som kom var naturligtvis att han började gråta. Inte klädde han på sig inte. Och så var den dagen också förstörd. Kvällarna gick alltid bra, klockan 8 var han i säng utan större protester. Hämtningen från förskolan var värre.

En morgon satt jag på golvet och storbölade. Det var inte en sådan mamma jag ville vara. Jag klarar inte det här, tänkte jag. Jag behöver hjälp. Så här kan vi inte ha det. På kvällen pratade jag med Åsa som lyssnade utan att fördöma. Hon berättade att hon kände en kvinna som ringt BVC psykologen för att be om hjälp. Och så sa hon att 3-4 ja, till om med 5-åringar i regel inte klär på sig själva på morgonen. Att Axel gjorde det har alltid fått mig att anta att alla barn gör det. Då kände jag att faktiskt hade verktygen. Att jag visste vad en psykolog eller Dr. Phil skulle råda mig till i detta läget. Jag insåg också att problemet faktiskt låg hos mig och inte hos honom. Att det var jag som genom att stressa och skrika fick honom att stänga av.

Så jag beslöt mig för att sluta skrika. Andy är väldigt trött på morgonen så numera så väcker jag honom men låter honom ligga kvar i sängen så länge som möjligt. Jag pratar lågmält till honom, skojar med honom (titt-ut gör underverk en stressig morgon!) kramar honom och klär på honom. Och tvingar honom inte att äta frukost utan låter honom välja om han vill äta med Axel eller ta med något till föskolan. Plötsligt är morgonen lugn och skön. Vi har gott om tid, ingen skriker eller gråter. I morse hann Andy göra klart pärlplattan han höll på med till Patricio och tog istället med sig en drickyoghurt till förskolan som han kunde äta när han vaknat ordentligt. Precis som jag föredrar. Ibland så handlar det bara om att skärpa till sig och vara vuxen.

Kärleken från en familj

Här om dagen så fick jag en komplimang för mitt halsband. Det är inget speciellt, bara en tunn guldkedja (som jag fick av mina grannar i USA när jag åkte) med ett guldhjärta på. Ett guldhjärta som jag fick när jag döptes. Jag har inte tänkt på det förut men visst är det något speciellt att ha detta hjärta runt halsen jämfört med vilket som helst. Detta fick jag för 31 år sedan av min mormor och morfar, gamlamormor och farbror Ernst (som var min gamlamormors "nye" man). i dag är det bara min mormor kvar. Och det är något speciellt med kärleken från familjen. Visst, det är speciellt med kärlek från vänner också, kedjan fick jag ju av människor som älskade mig för att jag är jag. Kärleken från familjen är annorlunda. Ovillkorlig. Den är inte bättre, inte sämre, bara annorlunda. Ens familj älskar en inte bara för den man är utan också för det man är, ibland trots vem man är eller vad man gör. Det ligger en stor trygghet i denna kärlek. Att veta att man är älskad och accepterad och önskad bara för att man är någons barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. Eller syster, bror, mor, far, kusin, faster, moster, farbror, morfar... Att någon säger "kom till oss, barn, vi vill vara med dig, finnas här för dig. Du hör till oss". Familjen är en klippa, en bas att bygga sitt liv på. Vi har fötter, inte rötter finn det folk som säger men för mig är rötterna lika viktiga som fötterna. Om man står stadigt är det lättare att våga flyga. För man vet att om man ramlar så står familjen alltid där redo att fånga en. Hur många gånger man flyger i väg så finns de ändå där för en när man kommer tillbaka. På så sätt blir en resa inte en flykt utan ett äventyr. Och man har alltid något att längta tillbaka till. En familj som älskar en, ovillkorligt. För mig är det en stor trygghet och en oändlig nåd.

De vann!!!

I går vann Axels lag Sandarna BK P01 sin första match, med 2-5. Så kul!!!

Varannan vecka

Dett är ingen kritik mot någon. Bara en allmän reflektion. Jag lovar och svär.


Den sista tiden har jag pratat en del med mammor som inte bor ihop med barnens pappor. En del har barnen nästan jämt (som jag) och en del har dem (bara) varannan vecka. De som har sina barn varannan vecka är verkligen förespråkare för denna uppdelning. De tycker att så måste man ju göra och han MÅSTE ju ta sitt ansvar och HA barnen MER och du MÅSTE ju TVINGA honom. Jag tänker aldrig tvinga någon att vara med mina barn. Att få vara med mina barn är en ynnest som bara jag och min mamma har rätt till. Okej då, min pappa också. Jag vill ha mina barn nästan hela tiden.

Jag vill inte att barnen ska vara hos sin pappa varannan vecka av följande anledningar:

• den tiden de är hos honom är de ju INTE hos mig
• jag är en bättre förälder, jag tror inte att det bästa för barnen är att vara där halva tiden
• barn ska inte behöva vara hos någon som tvingas till umgänge med dem
• ingen ska tvingas till att umgås med någon/ta sitt ansvar

Vidare anser jag att pappa (eller mamma) är inget man är, det är något man gör. Det räcker inte med att ha sex en gång för att man ska kunna titulera sig pappa. Förälder är den som byter blöjor, vaknar nätter, VAB:ar, hämtar och lämnar, tröstar, matar, älskar, klär på, spelar fotboll, tjatar, kramar, blåser, lagar mat, tvättar hår, plåstrar om, skriker, skäller, pussar, leker, läser sagor, förhör läxor, åker på utflykter, går på föräldramöten, går på skolavslutningar, oroar sig och alltid, alltid tänker på barnets bästa.

Oavsett om man är biologisk, juridisk eller social förälder. Eller något annat. Barn är varken en rättighet eller en skyldighet. Barn är en förmån och en lycka som inte går att mäta i pengar eller förklara. Bara upplevas.

Bra början

Strax innan 8 i morse ringer det på dörren (hantverkarna som byter dörrarna i vårt hus ska komma och hämta nyckeln) och utanför står en jättesnygg hantverkare. Jag ger honom vår nyckel och stänger dörren. -"Mamma, varför gav du honom din nyckel", frågar Axel genast. -"För att jag tyckte han var söt", kan jag inte låta bli att svara. Det stackars barnet är helt mållöst.