Vuxenkväll

Igår var pojkarna hemma hos mina föräldrar så jag och P hade lite tid att vara vuxna. Först jobbade jag till efter 5, något som normalt inte händer och sen strosade vi lite i affärer, köpte krokar på Lagerhaus, lämnade tillbaka böcker på Stadsbiblioteket och köpte några flaskor vin på Systemet. Sen åkte vi till vår favoritpizzeria, Götas på Mariaplan, och åt Göteborgs godaste pizza i värmen från stenugnen. Hela stället luktade ved och det kändes mysigt och hemtrevligt. Inte särskilt märkvärdigt men ljuvligt med en kväll i lugn och ro ibland. Tack Mamma och Pappa!

Nya vanor

Det är inte helt lätt att införliva en ny medlem i hushållet. Egentligen funkar allt jättebra, inga problem med barnen eller någonting. Men jag märker att jag är van att bo själv och göra allt själv. Jag hade en dröm om att allt skulle bli så mycket lättare och smidigare när man var två vuxna och det blir det säkert också så småningom men just nu känns det bara som om vi är två vuxna som gör en vuxens jobb. Som på morgonen, jag vill turas om att lämna barnen så en kan komma i tid till jobbet men just nu lämnar vi dem båda två. Och att komma upp på morgonen är ännu värre än vanligt. Jag är aldrig säkert snabb upp ur sängen, Patricio är ännu värre och när man har någon att kramas med i sängen på morgonen så blir det ju inte direkt lättare att komma upp. Tur att barnen kommer in och bökar på morgonen. Och så ska man äta frukost ihop. Och dricka kaffe.Trevligt men det tar tid. Och så kommer dessutom Julkalendern och förstår mina morgonrutiner helt.

Kvällarna är inte heller helt smidiga, jag vill plocka undan allt och städa, Patricio vill mysa i soffan. Jag hoppar upp varje reklampaus för att packa gympakläder, plocka ur diskmaskinen, hänga fram kläder etc. Kanske inte jätteromantiskt. Patricio är jättesnäll och vill gärna hjälpa till med allt men då han inte vet vad som ska göras så gör jag det ändå. Och så är han ju gäst och ska inte behöva hjälpa till. Men det kommer ju bli ohållbart i längden så det är väl lika bra att jag börjar peka med hela handen och tala om vad som ska göras.

Fast vissa saker är ju VÄLDIGT bra också. Som att han kan hämta tvätten. Och att det kommit upp en gardinstång i pojkarnas rum så jag kunde hänga upp julgardinerna och att deras kläshängare kommit upp. Samt att han kan lämna barnen på morgonen så jag och Tanya kan gå och simma. Tålamod!

Oväntat besked

I torsdags så fick jag besked från Migrationsverket att beslut om Patricios uppehållstillstånd inte kommer att fattas förrän i mars. Så vi beslöt att han skulle komma till Sverige i tre månader i väntan på beslutet. Så när jag kom hem igår och hittade ett tjockt kuvert med Migrationsverkets logga på så reagerade jag inte särskilt. De har väl dokumenterat korten och skickar nu tillbaka dem , tänkte jag. Men under detta låg ett annat tunt kuvert från Migrationsverkets Tillståndsenhet. Jag tänkte att det rörde min förfrågan om huruvida Patricio kunde vara i Sverige medan han väntade på beslut, eller ett konstaterande att de tagit del av bilderna eller något sådant. Men det var beslutet! I torsdags beviljades Patricio svenskt uppehålls- och arbetstillstånd i två år. På samma dag och av samma man som "garanterade" att det skulle ta sex månader.

P.S. Nu har jag pratat med resebyrån, mot en avgift på cirka 880 kronor så går det att boka om hemresan så att han inte behöver åka hem precis när han har påbörjat svenskastudier utan kan åka hemm under sommaren istället. Hurra!

Feminism

Jag är feminist. Det är min pojkvän också. Fast han inte erkänner det. Han tycker att det finns skillnader mellan könen nämligen, säger han. Jo, det tycker jag med och jag är nog inte den enda som är tacksam för det, eller...? Tycker han att män och kvinnor ska ha samma lön för samma jobb? Check. Tycker han att män och kvinnor tycker ska jobba lika många timmar i veckan, hushållsarbete inkluderat? Check. Tycker han att man delar på hushållsarbetet om båda arbetar? Check. Tycker han att barn behöver båda sina föräldrar? Check. Han han ensamt uppfostrat sin dotter sen 1-månads ålder.... Dessutom tycker han att det är okej med håriga ben på kvinnor även om han föredrar släta om han får välja. Men nu var det här inte alls tänkt att bli någon blogg om hur underbar min pojkvän är. Sådana bloggar klarar jag inte av. Han har usel smak, vill använda midjeväska och röker. Så att ni vet. Vad jag tänkte skriva om var feminism. Om att vi inte är så jämställda hemma hos oss. Eller snarare att vi inte gör samma saker. Jag brukar gå först på morgonen. Så han bäddar och städar undan lite. Sen kommer jag hem tidigare. Han jobbar fler timmar än jag. Jag är mer med mina barn. Jag lagar mat. Och tvättar, hänger tvätt och stryker. Han hämtar tvätten. Han målar och borrar och fixar. Och dammsuger. Jag vattnar blommorna. Oftast i alla fall. Jag städar badrummet. Diskmaskinen (som vi kallar för det peruanska hembiträdet) diskar och vi turas om att plocka ur den. Måste man göra samma saker för att vara jämställda? Är jag anti-feminist för att jag tycker om att laga mat? Eller för att jag stryker när han ligger i soffan? Och vad innebär det då att jag tittar på när han målar balkongen? Eller går ut och går med Åsa när han lackar möbler? Han är hantverkare. Då känns det ju ganska fånigt att jag ska börja kladda ner mig med färg för att vara jämställd. Jag är nog den slarvigaste, klumpigaste människa som finns när det gäller att måla och sånt. Men jag är en hejare på att laga mat. Ligger det i våra gener? Jag vet inte. Men jag vet att det ger bäst resultat om alla gör det de är bäst på. Och att det är viktigt båda att äta och ha det fint hemma. Det viktiga är inte vad man gör utan hur det värderas.

Det blir så fint!

Jag har ju lyckas skaffa mig en pojkvän som är målare. Och jobbar som inredare. Och vars far är möbelsnickare. Med andra ord, han har inte tummen mitt i handen direkt. Sen han kom hit så har han målat om vardagsrummet och hallen samt möblerat om. I går regnade det så han var hemma på dagen. Och målade badkaret och balkongräcket. Dessutom slipade han och lagade ett bord och lackade det och började lacka vitrinskåpet i samma färg. Idag hoppas jag att vi får upp gardiner och en hylla. Och att vitrinskåpet får en andra strykning. Det blir så fint hemma!

"Honom behåller vi!", som min mor säger.

Mycket månad-lite pengar

Vi tänkte att vi skulle spara lite pengar. För att köpa ett hus ( i framtiden). Men det blir liksom inga över. Först är det inte så lätt att jobba så mycket. Jag måste vara ledig med barnen titt som tätt. Och det är ju trevligt. Men betalt får man inte. Sen vill man åka på semester. Och det är ju också trevligt. Men pengar kostar det. Och så är det så mycket annat man vill göra. Som att gå till frisören. Dricka rödvin. Gå ut och äta. Och så vill ju barnen ha glass. Och åka till Borås Djurpark. Också trevligt. Men, som sagt... Så ska Isidora ha underhåll. Naturligtvis. Och Patricio måste ha en ny flygbiljett för att kunna komma tillbaka. Så även om det känns som att Rom får stryka på foten (Rom har väl inga fötter?) för den här gången så blir det inte så mycket sparat. Så det gör väl inte så mycket att jag aldrig verkar bli vuxen.

Handelshinder

Handelshinder är sådant som försvårar (den internationella) handeln genom att göra den dyrare eller omständigare. Det kan vara att det inte går att göra banköverföringar från ett land till ett annat, krångliga tullblanketter som ska fyllas i, införelseregler m.m. m.m.

Det slår mig att dessa handelshinder även finns i relationen människor emellan. Fast då kallar vi dem kanske snarare för kulturkrockar. Och lika lite som vi kan kräva att USA ska använda samma sorts DVd-kodning som Europa, eller att Brasilien ska ha samma system för att överföra pengar eller att blanketterna för att föra in varor i Kina ska se likadana ut som blanketter till Japan, lika lite kan vi kräva att alla ska acceptera vår kultur. (Fast lite får man ju ta seden dit man kommer.) Det är klart att man tycker att ens egen kultur är bäst och att man själv har rätt. konstigt vore det annars. Och vi svenskar tycker det lite mer än folk i allmänhet, tror jag. Men på samma sätt som det inte finns ett "rätt" banksystem så finns det inte ett rätt sätt att vara som människa. Det gäller det att tänka på ibland.

Låt oss ta ett exempel: Det är många människor i Sverige som har "konstiga", "krångliga" namn. Det förvånar mig att de inte byter till något "svenskare", det skulle ju göra det så mycket lättare för dem. Men vänta! Mitt eget efternamn är ju inte direkt det svenskaste man kan tänka sig. Jag skulle ju lätt kunna ändra det till Skärlin istället, det skulle ju vara betydligt enklare att bokstavera än dagens sch-stavning. Eller helt enkelt byta till Hansson. Är jag beredd att göra det? Naturligtvis inte. Och för att passa in bättre i Chile hade det naturligaste varit att stryka ett n i mitt förnamn och bli Ana. Är jag beredd att göra det? Nej, jag heter ju Anna, inte Ana. På samma sätt heter människor som kommit till Sverige Delavaux, Diaz-Barboza, Sauli, Kääriäinen och mycket annat.

Det är alltid lättare att förvänta sig eller kräva förändringar hos andra än att göra dem hos sig själv. det var det där med bjälken i eget öga...

Fjärilar

Asplöv

Självkänsla

Det är inte det att jag är så djävla snygg. Det är det att det inte är så djävla viktigt hur snygg jag är. Den som är snyggast när den dör vinner. Not. Lika lite som den som är rikast när den vinner dör. Summan av vår levnad är trots allt bara de stunder vi älskat och blivit älskade. Och det är djävligt stort.

Long time, no see

Det börjar bli lite jobbigt nu. Inte på den där psykiska, romantiska längtansfronten utan lite mer, tja, fysiskt... Koncentrationen är inte på topp direkt. Jag fattar inte alls vad jag läser (fast skatterätt ÄR rena rama grekiskan. Också) och känner mig allmänt borta. Tänker inte på något annat, andhämtningen är inte som den borde så här mitt på dan på kontoret. Fingrarna pillar på tangenterna snarare än att skriva. Nästan tre månader. Det är aaaaaaaaalldeles för länge för mig!

2 veckor

I morgon är det bara två veckor kvar! Kan tyckas länge man har man varit ifrån varandra i 2½ månad som känns ju två veckor ganska överkomligt. Det känns helt overkligt. Om två veckor kommer jag vara ett asplöv.

Lycka

Om bara en månad, i dag, kommer älsklingen hit, till mig, till Sverige. Det ska bli så roligt. Det pirrar redan i magen. I mitten av maj kommer fjärilarna vara stora som elefanter...

Tänk om man varit gift med en sån man

Ex-mannen var och hälsade på i helgen. När han kom på lördag morgon så frågade han om jag skulle gå med en gång eller om jag ville gå med till Slottskogen en stund då han skulle gå dit med barnen för att pröva den radiostyrda helikopter som han köpt till Axel i 7-års present. Efter att vi varit i Slottskogen (Plikta) så föreslog han att vi skulle grilla och cyklade iväg och köpte kött och korv. På vägen till affären pumpade han min cykel. PÅ kvällen var jag ute med Ana och när jag kom hem var inte bara barnen tandborstade och pyjamasklädda (och sovande naturligtvis), vardagsrummet var också dammsugit och allting bortplockat.

På söndagsförmiddagen förselog han att vi skulle gå ut med barnen. Till Axels kalas dammsög han hela huset och fixade en tacosbuffé. Under kalaset tog han och Markos pappa Dejan med sig alla barnen ut så att de fick springa av sig och jag fick dukat bort och fram i lugn och ro. Tänk om han varit sån nån gång under den tiden vi var gifta.

Skild

Så var man skild då. I går kom brevet från Tingsrätten som förkunnade att "Ansökan om äktenskapsskillnad bifölls" eller nåt åt det hållet. Det gick snabbt. Jag hade tänkt att det skulle ta en månad eller två, kanske att det skulle komma något brev som förkunnade att de hade mottagit ansökan. Lite chockartat att det gick så snabbt. Var inte riktigt beredd. Ena dagen var man gift, andra skild. Känns kluvet.

Kaffe eller kärlek?

-Vad skulle du välja om du var tvungen: kaffe eller kärlek?
-Kaffe och kärlek, det är nästan samma sak för mig.

Om det är så vi ska ha det...

Vad jag skulle vilja göra i helgen: Vad jag ska göra i helgen: Gå på 80-års kalas...

Ang. det här med skilsmässa

Jag har tre vänner. Samtliga är från Torslanda. Samtliga är gifta och har barn. Alla tre gifte sig borgligt i kretsen av de närmaste. Bara jag smällde till med kyrkbröllop. Och vem är det som skiljer sig? *bitter*

Skilsmässa

I går den 9 april 2008 strax efter 13.00 lämnade jag in gemensam ansökan om Skilsmässa. Det kändes väldigt bra. Som en tyngd hade lyfts från mina axlar. Jag kände mig lycklig och log mot Tingsrättens alla snygga vakter när jag dansade ner för trappan. Pojkvännen verkade också nöjd, hans kommentar när han ringde mig vid halv 7 på morgonen (chilensk tid) var "Jag är världens lyckligaste, du ska skilja dig!" Ibland är livet bra.

Förälskad eller älskad?

Ibland kan man bli så där fruktansvärt kär. Så att man inte kan tänka på något eller någon annat/n. Så att man inte kan sova, inte äta, biter ner naglarna till armbågarna och röker sig igenom 17 paket cigaretter utan att få i sig tillräckligt med nikotin. Man kan inte låta bli att prata om honom, oavsett vem man pratar med och man har så många fjärilar i magen att de skulle kunna fylla hela Palmhuset eller varför inte Ullevi ett huligankast där ifrån.

Och ibland så blir man det inte. Istället blir man helt lugn, klarar utan problem att sköta sitt jobb, sitt liv, sina studier, sina barn eller vad de må vara utan att påverkas nämnvärt av att ha träffat Honom. Fast man inte kan träffa Honom på Gud vet hur länge så är man bara LUGN. För man VET att detta är det rätta. Man behöver inte stressa eller vara nervös eller oroa sig för att han ska hitta någon annan. Man mår bara bra. Så var det när min vän träffade sin man, även känd som "världens bäste äkte man" RT. Hon behövde varken alkohol eller cigaretter eller att stå på hustaken och skrika ut vad som hänt. För det räckte ju att hon visste. Att vara älskad är något helt annat än att vara galet förälskad.