Till mina trogna två

Jag är ledsen att jag har svikit er. Sanningen är att jag inte har haft (inte har) tid. Jag läser 200% på universitetet i ytterligare 10 veckor samtidigt som jag har mer att göra på jobbet än någonsin. Jag orkar inte. Det går ganska snabbt att skriva en blogg men det krävs faktiskt en del tankeverksamhet. Det är inte samma avkoppling att blogga som att kolla Desperate Houswifes (ja, jag har fattat att Gabbys och Carlos bebis var svart nu =)) så jag orkar inte, tyvärr. Annars har jag åsikter om allt precis som vanligt. Om Bolibompa-effekten (lekplatserna ligger öde 10 i 6 fast det är en av tre fina kvällar på 6 månader), städhjälp (ljuvligt och oundvikligt) och potträning (funkar inte alls...) Men som sagt, det får bli någon annan gång. Kan i alla fall rapportera att lilleman inte sytt något på sistonde samt inte brutit några ben. Annars är han väl som gott som täckt av blåmärken och bulor och skrapsår. Ska börja lobba för att alla pojk-mammor ska få valium intravinöst.

Nästa blogg, om det nu blir någon sådan, kommer nog handla om 30-års kris. Med 5 gråa hårstrån och klara tant-tendenser känner jag att den är nära. Jenny har redan drabbats, men så är hon ju å andra sidan 31 också...

Nu närmare sig klockan midnatt och man bör väl krypa i säng. Två busiga pojkar tar väl ingen hänsyn till att mamma druckit en halv flaska vin.

Kommentera denna blogg och jag lovar en till inom en vecka. Puss puss!

Bröllop, here I come!

Alejandros kusin Sandra ska gifta sig. I januari. I Chile. Så nu måste vi åka dit. Jag har redan lovat henne att vi ska komma. Jag bara skjuter och skjuter på den där resan fast jag inte vill något hellre än att åka. Först var det augusti. Sen november. Nu januari. Det är som Alejandro säger att han syster Elsa ska flytta hemifrån (hon är gift så hennes man Francisco bodde också hemma hos svärmor) "först var det september, i september var det mars, i mars blir det... " Fast de har faktiskt flyttat till ett hus ett kvarter bort nu. Men nu när jag har lovat att gå på bröllopet så måste det ju bli av. Hon vill veta när vi kommer så de kan bestämma datum för bröllopet. Och det kan man ju förstå. Men beslutångesten är inte mindre än vanligt. Och flygbiljetterna inte billigare. Men januari är ju en bra månad att åka. För barnen och så... Vel, vel, vel. Så hinner de fira jul med mormor och orfar. Och så är det sommarlov i Chile när de kommer dit. Och Maxi (Sandras lillebror) är ledig och kan leka med Axel. Och jag har hunnit skriva klart min uppsats med barnomsorg. Och de behöver inte sluta mitt i terminen. Det låter väl bra? Beslutångest, ångest, ångest... Varför måste jag alltid planera mitt liv flera år i förväg? Och varför kan jag inte bestämma mig?

Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig.
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår.

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet.
Jag kan inte säga sorgelösa ord.
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan.
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar...

Det finns skönhet i flodens silversånger.
Det finns skönhet i gryningssolens sken.
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!

Och bara om jag vet att han väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Vad länge sedan det var som man var så där... ung?

Och vad jag tycker den texten är vacker!

När man talar om trollen

I´ve done it before... Aldrig lär man sig. Sist sa jag till folk att barnen sov snällt i sina sängar och genast så hade vi två pojkar i sängen varje natt. Nu sa jag till Ingrid att vi (peppar, peppar) varit ovanligt friska den sista tiden och trots både peppar och att jag tog i trä (det kanske var för mycket lackfärg på mina fönsterkarmar?) så ringde de från Axels förskola i fredags och sa att Axel hade kräkts. Lunch med chefen och vår advokat från Setterwalls fick ställas in med en halvtimmes varsel och jag fick gå mitt i Göstas ovanligt tråkiga straffrättsföräläsning. Axel verkade dock helt frisk. Natten till idag började dock Andy kräkas och har gjort så ytterligare två gånger idag. Aldrig får man vara riktigt glad. Blir att vara hemma i morgon. Hoppas kunna komma iväg till tisdags Anti-dumpning presentation i alla fall, kanske kan Alicia passa barnen i värsta fall.

För övrigt en mycket trevlig helg; Alicia och Mauricio här och drack vin i fredags kväll (lördagmorgon var inte lika kul), på dagen slöade vi och hade det mysigt, Alejandro spelade piano och sjöng och jag satt i solen i soffan och njöt, Axel och Alejandro var på bio och Såg "Natt på muséet" och sen åt vi Thai och tittade på "Mina stora kärlek" och barnen somnade snart i soffan.

Två mirakel, del II

Välkomna till världen Sofia och Joel! Födda i lördags 7.26 och 7.52, vägandes 2800 gram vardera och varande 46 resp. 47 cm långa.

Prioritera

Alla som har träffat Claes M vet att det gäller att prioritera (honom). Och alla vi föräldrar vet ju att det enda vi gör här i livet är att prioriter (barnen) och prioritera bort (oss själva, vår partner). Men vad ska man prioritera de korta timmar när barnen väl sover? Vad är viktigast? Duscha? Få vila lite framför TV? Kanske rent av sova? Prata i telefon en stund med vännerna man aldrig prioriterar att träffa? Skriva klart ett grupparbete som man borde vara klar med i morgon? Läsa inför föreläsningen i morgonbitti? Plocka ur diskmaskinen? Ahhhhhhhhhh, denna beslutångest! När man drömde om att få bestämma själv så trodde man aldrig att det skulle vara så svårt. Eller så tråkiga saker att välja emellan.

Anonymt samtal

Skulle någon kunna tänka sig att ringa vår granne anonymt? Om jag smyger upp i deras trappuppgång och kollar vad de heter så bör man ju kuna få fram deras nummer, åh modern teknik! Så skulle någon kunna ringa med staniolpapper i luren och påpeka att det faktiskt är VÄLDIGT god insyn i deras lägenhet. Eller så skulle jag kunna stoppas in ett papper med utklippta tidningsbokstäver i deras brevlåda när jag ändå är där.

Det var så här: Jag och äkta mannen befann oss i köket. Jag höll på att avsluta middagen, med ryggen mot fönstret, han hade ätit klart och pratade med sin lillebror i telefon. Plötsligt blev han tyst och sen säger han (i telefonen) -Grannen står näck, helt näck i sitt kök, jag ser hans rumpa. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att vända mig om och där stod Grannen som Gud skapat honom och såg ut att skära bröd eller något. Sen bredde han sin smörgås (inbillar jag mig) och stod där i lugn och ro. Jag och maken hade väldigt roligt. Tills jag skulle göra kaffe (kaffebryggaren står i fönstret) Då var det plötsligt inte alls roligt längre, tyckte make. Jag dröjde mig kvar alldeles för länge vid fönstret, enligt honom. MEN DÅ VAR INTE GRANNEN KVAR LÄNGRE, HAN HADE GÅTT INNAN DESS. Som tur var (synd?) hade Grannen aldrig vänt sig om så vi såg inget mer än rumpan. Efter ett tag kom han tillbaka, nu iklädd laxfärgade kalsonger. Jag måste skaffa utsiktsskydd!

Rena rama semestern

Det är ju rena rama semestern att bara ha ett barn. Axel är med mormor och morfar på landet. Jag jobbade till över fyra och kunde ändå hämta Andy innan halv fem. Att gå hem i regnet var avslappnande och skönt, trots brist på vagn, med bara ett barn att dra i/bära. Väl hemma åt vi lasange i lugn och ro utan något som INTE ÄTER lasange. Sen gick vi till affären utan någon som INTE VILL GÅ UT bara VILL TRÄFFA SIN KOMPIS och absolut köpa CHIPS, GODIS, DRICKA, ALLT och INTE ORKAR GÅ MER. Hemma busade/gosade vi en del med pappan och vid kvart i 8 sov han snällt i sin säng efter en flaska välling. Vilket innebär att hans föräldrar fick tid att dricka thé, se på film, ha sex och köpa lite fler fonder. Vilken ljuvlig semester! Och i morgon ska vi gå på stan. Det går ju an med bara ett barn som dessutom kan spännas fast i vagnen. Jag föreslog att vi skulle gå på konstmuséet men då såg min man så konstig ut. Och innan det blir det ingen som INTE VILL GÅ TILL LEKPLATSEN och INTE VILL TRÄFFA DEN SKRIKUNGEN. (Nej, jhan har inte sagt det mer än den första gången men det var så roligt tyckte jag. Det är ju lätt att tycka när det inte är mitt barn..höhö..) Och när han kommer hem från landet igen på söndag kväll ska jag puss honom så mycket att jag nästan äter upp honom.

Tvätta

Jag hatar att tvätta, hänga, bära, stryka, vika. När jag blir rik ska jag defenitivt ha städhjälp som gör det. Och allt annat. Inte som nu som bara gör det jag aldrig skulle gjort. Så att jag har skinande plåtar och smutsigt golv istället för asäckliga plåtar och skitigt golv.

Goddag Yxskaft!

Grupparbete. I morgon klockan 9.15 ska vi muntligt framföra vad vi kommit fram till i vårat grupparbete om WTO. Som jag tidigare upplyst om satt jag uppe till sent i lördags kväll och googlade och googlade för att få fram den information som jag behövde för min del. Resultatet blev tyvärr klent. Idag när vi träffades i arbetsgruppen för att gå igenom arbetet ville de andra gå och söka information. Jag tyckte att vi kunde diskutera uppgiften först, vad ska vi skriva om? Det finns inte så mycket mer att säga om fördelar med "Direkt effekt" av WTO-rätt. Det positiva är att de enskilda kan använda sig av lagen. Ingen besvarade dock min fråga utan de insisterade bara att vi måste söka mer information. MEN OM VAD? För tänk om någon skulle ställa en klurig fråga och vi inte kunde besvara. Jag försökte argumenter att endast 20% av vårat betyg är beroende av dessa grupparben, vilket innebär att just detta arbete ligger till grund för 4% av betyget. Det hjälpte inte, deras betyg var minnsan viktigt (som om mitt inte skulle vara det?) och de skulle med till deras slutbetyg (hur skulle det annars se ut?) och bla bla bla... Så nu sitter jag alltså här framför en dator och ska söka efter jag vet inte vad. Goddag Yxskaft!

UT

Det är lördagkväll. Klockan är snart 11. Barnen är hos mormor och morfar. Fram tills nu har jag omväxlande läst Straffrätt och WTO-rätt. Nya jeansen är på, facet är sminkat, jag har sprutat mig med nya parfymen och hällt upp rödvin. Nu ska jag UT!

Tillfällig sinnesförvirring

Det går så där med mitt nyårslöfte, jag har promenerat cirka 3*30 minuter hittills. Resten av tiden har det regnat. Min förhoppning av att se mer av mina vänner började bra. Jag träffade Åsa redan årets första lördag, i samma veva var Linda och jag och alla barnen på Sjöfartsmuséet. Jag har hjälpt Ingrid att flyttstäda och Camilla har varit här med thai-mat. Tyvärr har jag inte bytt ett ord med varken Claire eller Ana. Men jag var i Stockholm i måndags och träffade min "chilenska" kompis Carola efter två år. Jättekul! Jag har fått många, långa mail från Jenny i öknen men jag är usel på att svara *skäms som en hund*.

Och nu är det slut med allt umgänge. I alla fall för de närmaste 2 månaderna. Det har nämligen slagit slint fullständigt hos Lilla Anna. Jag ska under de närmaste 10 veckorna läsa Straff- och Processrätt parallellt med Regulating International Trade. Total studietakt: 200%

För övrigt är Andy i stort sett redo för att sluta med blöjor nu.Nu klarar han pottan även vid nummer två. Mamma tog med honom till affären utan blöja i måndags och det klarade han galant.

Ha det gott! Vi hörs om två, te månader!

Nu var det länge sen... tenta i morgon

Nu var det ett tag sedan senaste bloggen, 10 dagar sedan för att vara exakt. Får väl skylla på att jag har tenta i morgon. Fast egentligen har det inget alls med saken att göra. Jag har varit ledig från både skolan och jobbet från den 22 december tills nu. Bara skrotat runt i myskläder och tittat på film med Alejandro och pojkarna. Jag började faktiskt skriva en blogg en dag, den hette Sjövild och handlade om när Andy ramlade ur badkaret och sen sprang i ett bord på Vårdcentralen och fick sy två stygn. Jag hade skrivit en lång stund, beskrivit alla blodiga detaljer, när Andy abrupt stängde av datorn. Annars har det varit skönt att vara hemma med barnen, se dem i dagsljus och faktiskt ha lite tid för dem. Ett tag var det så trevligt att jag frågade Ale om jag kunde vara hemmafru om han började jobba som ingenjör, han tyckte inte det var någon bra idé, tyckte att alla männsikor behöver ett arbete att gå till. Och så i slutet av ledigheten var jag böjd att hålla med honom, det hade blivit för mycket av det goda och jag bara LÄNGTADE efter att barnen skulle börja förskolan igen. Så nu är vi tillbaka i ekorrhjulet igen. Fast svärmor ringde och ville att jag och pojkarna skulle komma dit och hälsa på utan Ale. Jag har räknat ut att vi kan stanna två år på studiemedel och föräldrapenning och vi hyr ut lägenheten...

GOTT NYTT ÅR!

Gott Nytt År på Er. Hoppas att ni fick ett bra slut på det gamla året och att de nya året ger er allt ni önskar och hoppas på.

Mitt nyårslöfte är ett försiktigt ett, jag lovar att promenera minst två gånger i veckan. För att få tid med det ska jag gå i 50 minuter med Andy i vagnen medan Axel är på sin Aikilek samt 1 timme en vardagsmorgon i veckan då jag börjar klockan 10 och lämnar barnen 8 resp 8.30.

Min förhoppning inför det nya året är att jag ska bli klar med min utbildning, egentligen har jag 1½ år kvar men får jag bara läsa två kurser parallellt i början på nästa termin så ska jag nog vara klar innan klockorna klämtar för sista gången i år.

Min andra förhoppning inför året är, som vanligt, att få komma till Chile igen. Svärmor frågar och frågar när vi ska komma och saknar dem så det gör ont. I oss.

Mon tredje förhoppning är att få se mer av er mina kära vänner, i år. Att Åsa och jag jag verklighet av våra planer på att träffas på lekplatsen varje lördagsmorgon. Att Ingrid och jag kan ses mer efter att de har flyttat. Att det blir fler möjligheter att träffa Linda. Att Camilla kan omma över igen eller att vi kan träffas på annat sätt. Att Claire och jag fortsätter träffas nu när vi äntligen återupptagit kontakten. Och sist och främst, att vi får träffa Jenny med familj.

Året avslutades/påbörjades hemma hos Linda och Kristoffer. Alldeles väldigt trevligt och lagom avslappnat med en god paj + sallad och med ost, kex, lax, paté godis, rödvin och champange. Hoppas att det nya året bjuder på många fler sådana kvällar!

Aldrig mer

Jag ska aldrig vara trevlig mot någon igen. Ingen av det manliga könet i alla fall. Jag har varit gift i fem år och tillsammans med maken i ytterligare två. Under den tiden har jag aldrig (ja, ja det var en nyårsafton men det är preskiberat nu) flörtat med någon eller tittat på något (ja, ja ni behöver väl inte minnas allt...) men hur som helst, jag brukar inte direkt springa omkring och gömma ringen i fickan. Inte så heller denna gång då jag helt utan baktankar mailade en kille på mitt nya forum www.sviv.se. Han ville ha min messenger-adress och det har andra också bett om så det var väl okej. Jag talade om att jag var gift och hade två barn, naturligtvis. Först var han trevlig. Väldigt trevlig. Flirtig rent av. Sen blev jag aldrig av med honom. Idag frågade han om vi kunde träffas. När jag sa nej så undrade han varför. Aldrig mer att jag ska vara trevlig mot någon.

Här kommer två foton från Lucia-firandet Axel och Andy samt Andy och kompis/? Sofie.

Tack alla för en fantastisk glöggkväll!

Inte tid

Jag har inte tid att skriva någon ny blogg p.g.a. grupparbeten så jag tar och klistrar in en från 17 december förra året. Byt bara ut Claes M mot Svante J så förstår ni hur jag har det. (Jag önskar dock inte livet ur Svante, men sista inlämning av grupparbete 22/12???)

Jag har julklappar att köpa, ljus att stöpa, hyllor att damma, mattor att skaka, golv att tvätta, dukar att stryka, granar att klä, barn att klä, mer julklappar att handla, önskelistor ska skrivas, blommor i blom ska drivas, gröt ska kokas, biljetter ska bokas... Nu blev jag så matt att jag får lägga mig ner med huvudet mellan knäna och andas djupt.Vad mer måste göras (eller skulle ha gjorts om Claes M nu vore död) Glögg ska drickas, pepparkakor bakas, pepparkakshus byggas, marsipangrisar rullas, barnen gullas, lussekatter gräddas, sängar bäddas, strumpor fyllas, Ingrid hyllas.

Hon fyller i morgon, HURRA, HURRA!!! Tydligen skickade jag julkort den 20 eller 21 december förra året, med tanke på att jag ännu inte fått dem (eller hämtat dem från posten, jag tror det var det avin som kom igår var på) så blir det nog inte tidigare i år. 16 kan Posten bara glömma, får väl bli vanliga frimärke eller lämna dem till syrran, Sara, som jobbar på posten. Nu måste jag fortsätta skriva på vårt grupparbet, trots att jag är den enda som är här.

Pinochet

Pinochet är död. Chile jublar. Vad är det att jubla över? Att få dö vid 91-års ålder, stilla, på ett sjukhus med vår familj omkring oss är oss få förunnat. Det är en välsignelse, inte ett straff.
Pinochet straffades aldrig för de han gjorde. Han ställdes aldrig inför rätta. Han levde i en av Chiles förmögnaste områden med sin familj och miljoner i blodspengar. Nu kommer ingen någonsin kunna få hämnd, upprättelse, en förklaring eller en ursäkt. Rättvisa hade inte kunnat skipas ändå.

Att maska på jobbet

Man BORDE så mycket, vara flitig, ambitiös och känna Luther på högra axeln. Men när chefen dörren till sitt kontor igen kicka är det svårt att vara duktig flicka. Och om ingen kan se eller höra en (läs MIG!) och man inte har något att göra så kan man gå igenom rättsfallen en gång till, man kan skriva en sammanfattning om man så vill. Det går att slå upp en paragraf eller jobba lite extra med det där Memorandumet som nog aldrig kommer bli klart. Men det är så mycket lättare att luta sig tillbaka, dricka lite kola, kanske en macka smaka. Kolla in sin favvo-site, ladda ner något med många bite. Ansaka om dispens så man med utbildningen kommer någonstans. Beställa någon käck produkt, av sin mail ta sig en flukt. Strunta i att jobba på, istället skriva en blogg eller två.

1 år och 100 bloggar senare

Jag började blogga för att Åsa gjorde det (hon i tur var inspererad av sin bror, Per eller är det Pär?) www.sannasmamma.blogspot.com/ Jag trodde egentligen aldrig att det skulle bli så många bloggar skrivna men nu efter nästan ett år med min blogg så har jag skrivit 100 bloggar! En del har varit mer "klassiska" bloggar, som krönikor, en del har mest handlat om min vardag, ganska många har berört potträning och alla har varit roliga att skriva. Ibland, som i somras, har jag inte skrivit på flera månader och ibland har jag skrivit varje dag eller t.o.m. två på en dag. Jag vet att vissa nu mera fasar för att prata allt för mycket med mig för att de är rädda för att läsa om det här nästa dag (korv är godare på lördagar...)

Det har varit ett jobbigt år, ett roligt år, ett tufft år på många sätt men också ett intressant år med många lärdomar. Jag hoppas någon orkar läsa i ett år till!

P.S. Tack för brevet Jenny, förmodligen det längsta jag fått i mitt liv. Jag SKA svara men det är lite stressigt nu...eller tja alltid... Puss på er iallafall! Härligt att ni har det bra!

Gift, inte död

Om man inte får titta kan man lika gärna vara död. Lite måste man få känna att man lever. Titta, skämta, flörta. Fast bara jag, inte han. En sliten tvåbarnsmorsa behöver all uppmärksamhet hon kan få och lite till.