Lista

Snodde en lista från Annes blogg (länk till höger)

1. Var har du din mobiltelefon? I min älsklingshandväska (svart/vit Prada)
2. Civilstånd: Än så länge gift
3. Ditt hår?: I fiskbensfläta
4. Arbete?: Med jurisdik, mer eller mindre
5. Din syster?: På Hultsfred
6. Din favoritsak/er?: Diskmaskinen!
Din senast dröm?: Att jag fick tvillingar, en flicka och en pojke
8. Din favoritdrink?: Rött vin (El Condor, ekologisk chilensk vin)
9. Din drömbil?: Nåt stort med plats för alla barnen
10. Rummet du befinner dig i nu?: Mitt kontor på jobbet *skämms*
11. Dina skor?: Köpte jag i går!
12. Dina rädslor?: Ormar
13. Vad vill du vara om 10 år?: Lycklig, stark, advokat
14. Vem umgicks du med förra helgen?: Barnen, Camilla och Stefan, Ylva och Dejan, min familj, Alicia
15. Vad är du dålig på?: Tålamod
16. Muffins?: Sällan
17. En sak/er på din önskelista?: Att åka till Chile
18. Var växte du upp? Torslanda
19. Senaste sak du gjorde?: Lämnade barnen, cyklade till jobbet
20. Vad har du på dig?: Svarta tights, svarta shorts, grön omlottop
21. Vad har du inte på dig?: Tröja
22. Ditt husdjur?: Har inget, men Axel tjatar varje dag
23. Din dator?: En liten bärbar historia
24. Ditt liv?: Är hektiskt
25. Ditt humör just nu?: Bra
26. Saknar?: Sex
27. Vad tänker du på just nu?: Claudio
28. Din bil?: Skrotad
29. Ditt kök?: Pyttelitet och väldigt turkost
30. Din sommar?: Kommer bli toppen men mycket jobb
31. Din favoritfärg/er?: Rött, cerist, turkost
32. Senaste gången du skrattade?: I söndags när jag drack vin på balkongen med Alicia
33. Senaste gången du grät?: Minns inte
34. Skola?: Sommarlov!
35. Kärlek?: Mina barn

Att vara vuxen

Det är inte alltid så lätt. Att veta vad man vill. Att veta vem man är. Någon sa en gång att "om du säger att du är framme så blir jag orolig" eller något åt det hållet och menade att livet hela tiden är en process och att man ständigt ska förändras. Men jag hade varit glad om jag varit framme. Jag hade äntligen kommit till ro och kände mig bekväm i min skyddade verkstad till vuxenvärld. Så hände det saker i mitt liv som tvingade mig att tänka. Och svaren är långt ifrån självklara. Jag trodde att jag visste vem och vad jag var. Jag trodde att jag visste vad jag ville. Och inte ville. Jag vet inte längre. Det kan vara skönt att hitta tillbaka till sig själv och funderar på vem man egentligen är men det kan också vara svårt och göra ont. Ibland känns det bättre att leva ett bekvämt om än inte särskilt roligt liv än att fundera på hur man vill leva. Jag har vant mig vid att sitta hemma på kvällarna när barnen somnat. Att sällan dricka alkohol. Att nästan aldrig gå ut. Det har varit självklart att nästa steg är hus. Trädgård till barnen, kanske grilla med grannarna. Nyår hos Jakobssons. Vara vuxen. Det är så enkelt, så självklart. Det krävs inte ens att man gör ett val, känns det som. Ingen har talat om för mig att det finns några alternativ. Det är väl så man gör? Det är väl så man ska göra? Så gjorde mamma och pappa och deras föräldrar före dem. Kan jag göra något annorlunda?

Passion eller äta glass i sängen?

Jag och Åsa diskuterade ofta f.k. (före kidsen) vad som vad viktigast i ett förhållande: passion eller vänskap? Och går det att få båda två (med en man)? Att äta glass i sängen var alltså vänskapen, anledningen till att Åsa och Dennis åt glass i (eller snarare på?) sängen var kanske att de bodde i en 1:a, det fanns helt enkelt ingen annanstans att sitta. Eller så var de bara lata. Hur som helst, på passionssidan finns sex, tjusiga middagar och att stirra varandra djupt in i ögonen. På väskapssidan finns äta glass i sängen, färga varandras hår och handla på Ullared. På vänskapsidan finns väl också skjutsa barn till hockey, pyssla i trädgården och turas om att VAB:a. Alla som har något innanför pannbenet borde välja vänskapen framför passionen. I alla fall om man vill ha en familj. Men ska det inte finnas något mer i livet? Är inte vänner bättre på vänskap? Kan man inte betala någon för att passa barnen och klippa gräset? Kan man få båda? Tar passionen alltid slut? Är gräset grönare på andra sidan? Om man väljer passionen, står man då alltid där med bara bleka minnen i slutet? Och om man väljer vänskapen, slutar det då alltid med att man ligger med grannen i radhuset brevid?

Hur folk klarar det

Min kompis Carolina ska flytta till Stockholm. Hennes man jobbar där större delen av veckan och hon är ensam kvar i Göteborg med två barn. "Jag fattar inte hur folk klarar det, Anna" säger hon, "Jag jobbar halvtid och jag klarar det knappt". Nu ska jag berätta hur man klarar det Carolina:

Man klarar det därför att man måste. Därför att man vet att det inte finns några pengar till varken mat, blöjor, välling eller något kul nästa månad om man inte kämpar på. Man klarar det genom att lämna barnen först och hämta dem sist varje dag trots att mamma hjärtan blöder. Man klarar det genom att lämna för snoriga barn på dagis. Man klarar det genom att låta sjuka barn spela dataspel hela dan så att man kan plugga eller jobba ändå. Man klarar sig tack varje fiskbullar, färdiga köttbullar och "fuskmos". Man klarar sig för att barnen ovillkorligt ska ligga i sina sängar klockan 8 och på inga villkor får ta ut sina leksaker i vardagsrummet. Man klarar sig tack vare barnkanalen och att man aldrig någonsin pysslar med barnen. Man klarar sig eftersom det är det enda alternativet. Man klarar sig och det är skit.

MVG*2!

Snart är det slut

Snart är terminen slut. I dag är det min sista tenta (någonsin?). Muntlig tenta klockan 11.20-11.40, betyg direkt. Känns nervöst som bara tusan, eller är det andra fjärilar som flaxar? Efter tentan ska jag och Ingrid gå och äta lunch, sushi. Ska bli så roligt! Bara vi, inga klängande, borspringande barn... Och så i eftermiddag så blir det picknick med "klassen" i Slottskogen, mysigt. Får se vad det blir för betyg på kursen, blir det bra så kanske en flaska bubbel får följa med på picknicken... Terminens andra kurs (ja, jag har läst dubbelt denna termin) avslutades förra torsdagen, betygen skulle ha kommit i måndags men har ännu inte dykt upp. Vill så gärna att de ska komma, vet att jag ligger alldeles på MVG-gränsen... Hade kännts så roligt att få avsluta studierna med ett MVG, mina betyg är inte mycket att hänga i granen...

Nu ska jag titta igenom boken en sista timme och sen bege mig. Håll alla tummar!

Efterlysning

Vem sa och i vilken film eller bok (och var det så hon eller han sa)?

-"You had me when you said hello!"

Dagens visdomsord

Det är möjligt att livet inte ska vara lätt
-men det ska framförallt inte vara trist!
Anna, för 100 år sedan

Get it while you can!
Janis Joplin, ännu längre sen

Nu har du både hemhjälp, barnflicka
och poolskötare-du har det bra du.
Ingrid, typ i förrgår.

Ja, vi har det bra vi.
Men du får umgås med filmstjärnor!
Ingrid, typ i går

Alla har sina toppar och dalar
-jag har valt att ha mina mellan
underbart och bra.
Nån känd person

Vi är prinsessor
och vi förtjänar att bli behandlade som prinsessor.
Anna och Alicia

Come on baby light my fire!
the Doors

Kvinnor behöver tuktas!
Tuomo talar tydligen med mig igen...

Den man ligger med får bädda!
Okänd

Morgonstånd är guld i mun.
Anna, allt vulgärare.

Que rico!
Någon

La vida es rica(Livet är skönt)
Återigen

Eder tillgivna

Anna

Potträning, sista delen?

Andy har (peppar, peppar) slutat med blöjor! En eller annan olycka har väl hänt, han känner inte riktigt alltid av när han behöver bajsa i tid utan kommer ibland springande i sista sekund men överlag så går det jätte bra. Han vägrar använda blöja, varje kväll är en kamp när han ska sova. På förskolan låter det honom t.o.m. vila utan blöja. I lördags åkte han bil till landet utan blöja utan några problem. Är så nöjd! Blöjor är dyra och luktar illa.

Grupparbete -eller polsk riksdag.

Grupparbete, det effektivaste sättet att få ett antal trevliga, kompetenta individer att förvandlas till en petig, snäsig jag-vet-bäst grupp. I stället för att sex personer utför sex gånger så mycket arbete som en person som innebär grupparbet, med väldigt få undantag, att sex personer utför 1/6 av en persons arbete. Alla ska sitta ner tillsammans, vilket innebär att en timme gått innan alla är samlade, därefter ska i regel helgens fyllor och bravurer och pojkvänners senast fadäser diskuteras innan grupparbetet kan börja. Då ska varenda detalj stötas och blötas, i det närmaste krävs sluten omsröstning för att lägga till eller ta bort ett att eller välja mellan ska och skall . Det blir nästan slagsmål när det ska avgöras huruvida det ska stå s.k. eller så kallad. Huruvida är ett vanligt förekommande ord, liksom förekomma och ge vid handen. Hela skärmen lyser grön och dator skriker ut att texten är gammaldags och byråkratiskt. Presens eller imperfekt? Ska man skriva ut för och efternamn? Peteteserna växer och växer och ingen detalj är mindre än att den går att diskutera i en timme och få folk att titta snett på varandra resten av terminen. Efter 8 timmar har man gått igen de första tre sidorna av tolv. När grupparbetet är färdigt har man en helt annan förståelse för hur det kommer sig att världen är full av väpnade konflikter.

DIO

En gång i tiden brukade jag säga att jag skulle gifta mig med Dio, sångaren i gruppen med samma namn. Jag har varit på åtminstonde 3 Dio-konserter men när jag häromdagen såg en video på YouTube med honom (han är den del till åren och inte längre än jag...) så påmindes jag om följande historia:

En operadirektör vill gifta sig och valet står mellan två kvinnor. En gräsligt ful kvinna med fantastisk röst och en riktig toppsnäcka men med den värsta gnällig röst man kan tänka sig. Efter mycket övervägande så väljer han kvinnan med den fantastiska rösten. När han vaknar på morgonen efter bröllopsnatten ser han på sin nyblivna fru och utbrister: -Sjung, för Guds skull, sjung!

Och detta är vad han skulle ha sjungit:

Don't talk to strangers

Mmmmh

Don't talk to strangers

'Cause they're only there to do you harm

Don't write in starlight'

Cause the words may come out real

Don't hide in doorways

You may find the key that opens up your soul

Don't go to heaven'

Cause it's really only hell

Don't smell the flowers

They're an evil drug to make you lose your mind

Don't dream of women'

Cause they only bring you down

Hey you, you know me, you've touched me, I'm real

I'm forever the one that lets you look and see and

Feel me

I'm danger - I'm the stranger

And I, I'm darkness, I'm anger, I'm pain

I am master

The evil song you sing inside your brain

Drive you insane

Don't talk

Don't let them inside your mind, yeah

Run away, run away, go!

No - no

Don't let them in your mind

Protect your soul

Don't dance in darkness

You may stumble and you're sure to fall

Don't write in starlight

'Cause the words may come out real

Don't talk to strangers [Don't talk to strangers]

'Cause they're only there to make you sad

Don't dream of women'

Cause they'll only bring you down

Yeah

Run, run, run, run away!

Happy to be me!

Happy to be me! är en barbie-docka gjord av amerikanska feminister i protest mot barbie som om hon varit levande inte hade kunnat gå, haft stora problem med benen/höfterna, varit så smal att hon gått av på mitten och så framtung att hon hade ramlat...

Happy to be me! dockan skulle se ut som en "riktig kvinna", var tanken. När man ser henne inser man dock att hon inte är tänkt att se ut som en "vanlig kvinna" men tydligen skiljer hon sig ändå såpass mycket (hon är tillverkad efter an verklig kvinnas mått) att en manlig investerare utbrast "-Hon är inte sexig! Barbie är sexig! Hur tror du att du kommer få din docka såld?" varpå designern Baker lungt svarade "-Sexig? Är det vad du vill att din dotter ska vilja vara?"

Efter att i många år mest ha känt mig som "bara" mamma och fru börjar jag åter känna mig som mig. Bl.a. har jag börjat lyssna på musik som JAG gillar igen dvs. bl.a. The Doors, Dio och Manowar. Först var jag lite rädd att jag skulle finna musiken dålig eller "barnslig" men så fort jag hörde de första tonerna av "Don´t talk to stranger" så kände jag att "det här är jag" och jag är den jag är och den jag alltid har varit. En stark och viktig känsla.
gör det?

Försöker också göra saker som jag gillar och välja den väg jag vill gå. Det är inte alltid lätt men vem ska leva ens liv om man inte själv

Och jag är "happy to be me"!

Så nattsvart så man vill lägga sig ner och dö

Läste i det senaste numret av amelia att en kvinna av tre i Kongo-Kinshasa har blivit våldtagen under kriget. 10 miljoner kvinnor. I stort sett alla gruppvåldtagna framför ögonen på sina män och barn. Många har hållts som sexslavar i veckor, månader. Skadorna är så svåra att de inte kan gå och många måste opereras. Deras män har lämnat dem, de kan inte försörja sig. Den yngsta flickan på sjukstugan, eller vad man ska kalla det, är bara fem år. Det är yngre än Axel. FN-soldaterna vägrar eskortera läkaren som vill ut till alla miljoner behövande kvinnor i byarna.

I samma tidning kan man läsa följa uppgifter ur "Kvinnornas svarta bok"

• 100 miljoner kvinnor saknas i världen över. De aborteras, dör av svält (pojkarna får maten) eller mördas
• 85 miljoner flickor arbetar istället för att gå i skolan
• Hedersbrotten blir allt vanligare i Europa
• Trafficking inbringar årligen cirka 7 miljader US-dollar, och ökar
• 200 000 sexturister utnyttjar årligen kvinnor och barn i världens fattigare länder
• 15% av kvinnorna i USA har blivit våldtagna, nästan 80% av dem av en närstående
• 25% av flickorna i Sydafrika blir av med sin oskuld genom våldtäkt

Och här hemma går jag och gnäller för att jag har huvudansvaret för barnen, måste torka bajs jämt och är lite tjock om magen.

Ursäkta mig, jag ska bara gå och skämmas någonstans.

Kvinnorna i Kongo-Kinshasa går att hjälpa genom www.amelia.se

Mycket månad-lite pengar

Hur gör ni andra för att få pengarna att räcka till hela månaden? Jag har hört rykten om att vissa skriver budgetar OCH följer dem. En bekat till mig, som lever på studiemedel, har budgeterat 1500:- för sin sambo att gå ut för i JUNI och har lagt undan pengar så hon kan vara ledig HELA sommaren. Denna människa använder inget smink, köper sällan kläder, går knappt ut, bor i någon förort i norr. Hmm... det kanske inte är så illa att ha ont om pengar i slutet av månaden i allafall...

Sen har jag hört om andra som vet exakt hur mycket pengar de lägger på mat varje månad. Själv har jag ingen aning. INGEN SOM HELST ANING. Bara att det säkert är för mycket. Precis som jag lägger för mycket på att luncha ute. Och på allt annat också för den delen. Det finns ju så mycket att köpa. Och att göra. Hoppas man vinner på lotto snart!

Pratglad

Vissa påstår att min Andy skulle vara pratglad... Måste därför dela med mig även av denna händelse.

Scen: I går kväll, Andy hade gått och lagt sig och Axel satt i köket och åt knäckebröd.
Andy kommer ut med nappflaskan i handen. -"Gå och lägg dig Andy" säger den elaka modern obevekligt. -"Jag vill fråga en sak" replikerar 2-åringen och sträcker fram nappflaskan. -"Vill du fråga om du kan få mer välling" säger modern som nu har veknat något. -"Aaa".

Var är klockan?

Jag är inte så morgonpigg. Eller, rättare sagt, jag är inte så bra på att komma i säng på kvällarna så jag är väldigt trött på morgonen. i morse råkade jag somna om och vaknade med ett ryck av att Andy, 2 ½ år, ville "spela ninja Turtles" (Axel har en DVD med Turtles och de brukar titta på den på datorn) och att barnkanalen stod på.
-"Vad är klockan?", undrade jag yrvaken. Varpå Andy sprang in i Axels rum och pekade (detta inbillar jag mig, själv låg jag kvar i sängen) och glatt ropade: -"Där är klockan, mamma! Där är klockan på väggen!"

GLAD PÅSK!

Att komma i tid

Alla som känner mig vet att jag har svårt att komma i tid. Stressad kommer jag småspringade fem, eller 10, minuter för sent. Efter nästan sex år som småbarnsmamma har jag fortfarande inte koll på hur lång tid det tar att komma i väg med barn. Men i skolan är jag alltid först. Prick på klockslaget eller kanske 2 minuter i sitter jag och väntar. Och väntar. För INGEN kommer i tid.

Till mina trogna två

Jag är ledsen att jag har svikit er. Sanningen är att jag inte har haft (inte har) tid. Jag läser 200% på universitetet i ytterligare 10 veckor samtidigt som jag har mer att göra på jobbet än någonsin. Jag orkar inte. Det går ganska snabbt att skriva en blogg men det krävs faktiskt en del tankeverksamhet. Det är inte samma avkoppling att blogga som att kolla Desperate Houswifes (ja, jag har fattat att Gabbys och Carlos bebis var svart nu =)) så jag orkar inte, tyvärr. Annars har jag åsikter om allt precis som vanligt. Om Bolibompa-effekten (lekplatserna ligger öde 10 i 6 fast det är en av tre fina kvällar på 6 månader), städhjälp (ljuvligt och oundvikligt) och potträning (funkar inte alls...) Men som sagt, det får bli någon annan gång. Kan i alla fall rapportera att lilleman inte sytt något på sistonde samt inte brutit några ben. Annars är han väl som gott som täckt av blåmärken och bulor och skrapsår. Ska börja lobba för att alla pojk-mammor ska få valium intravinöst.

Nästa blogg, om det nu blir någon sådan, kommer nog handla om 30-års kris. Med 5 gråa hårstrån och klara tant-tendenser känner jag att den är nära. Jenny har redan drabbats, men så är hon ju å andra sidan 31 också...

Nu närmare sig klockan midnatt och man bör väl krypa i säng. Två busiga pojkar tar väl ingen hänsyn till att mamma druckit en halv flaska vin.

Kommentera denna blogg och jag lovar en till inom en vecka. Puss puss!

Bröllop, here I come!

Alejandros kusin Sandra ska gifta sig. I januari. I Chile. Så nu måste vi åka dit. Jag har redan lovat henne att vi ska komma. Jag bara skjuter och skjuter på den där resan fast jag inte vill något hellre än att åka. Först var det augusti. Sen november. Nu januari. Det är som Alejandro säger att han syster Elsa ska flytta hemifrån (hon är gift så hennes man Francisco bodde också hemma hos svärmor) "först var det september, i september var det mars, i mars blir det... " Fast de har faktiskt flyttat till ett hus ett kvarter bort nu. Men nu när jag har lovat att gå på bröllopet så måste det ju bli av. Hon vill veta när vi kommer så de kan bestämma datum för bröllopet. Och det kan man ju förstå. Men beslutångesten är inte mindre än vanligt. Och flygbiljetterna inte billigare. Men januari är ju en bra månad att åka. För barnen och så... Vel, vel, vel. Så hinner de fira jul med mormor och orfar. Och så är det sommarlov i Chile när de kommer dit. Och Maxi (Sandras lillebror) är ledig och kan leka med Axel. Och jag har hunnit skriva klart min uppsats med barnomsorg. Och de behöver inte sluta mitt i terminen. Det låter väl bra? Beslutångest, ångest, ångest... Varför måste jag alltid planera mitt liv flera år i förväg? Och varför kan jag inte bestämma mig?

Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig.
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår.

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet.
Jag kan inte säga sorgelösa ord.
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan.
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar...

Det finns skönhet i flodens silversånger.
Det finns skönhet i gryningssolens sken.
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!

Och bara om jag vet att han väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Vad länge sedan det var som man var så där... ung?

Och vad jag tycker den texten är vacker!