Dagens smiley

God Morgon!

Metro har ju börjat att sätta glada gubbar på sina goda nyheter så jag tänkte att jag kan göra likadant.

När jag lämnat Axel så kom hans fröken, Anna, ut med en skrivbok i handen och skrattar. -"Ursäkta", säger hon "men det är så roligt att se vad barnen gör". Det var absolut inget elakt skratt utan ett varmt, lyckligt skatt som verkligen visade hur intresserad hon var av sitt arbete och av barnen. Vilken lycka att ens barn har sådana engagerade, intresserade pedagoger.

GI recept

Fick just ett SMS, kokböckerna med GI recept som jag beställt från Bokus finns att hämta. Åh vad roligt det ska bli! Och gott! Jag har beställt en bok som heter GI in the city och en bok med GI recept för familjen. Det är från den första som recepten i artikeln jag skrev om var ifrån, lätta goda recept utan fjorton krångliga ingredienser Och den andra utlovar recept på mat till hela familjen på 20 minuter. Kan det bli bättre?

Pyjamas

Jag har köpt en pyjamas Inte så speciellt kanske om det inte hade varit för att jag inte ägt en pyjamas sedan min mamma slutade köpa mina kläder. Jag har sovit naken eller max i trosor. Men av olika anledningar så har det blivit att jag har börjat sova mer och mer i t-shirt och träningsbyxor. Det började väl med att jag var i Chile, det är så kallt inne så man sover med så mycket kläder man bara kan. Sen så sover Patricio alltid i pyjamas (han är ju van vid Chiles inomhusklimat) och det kändes lite, tja, desperat att krypa ner naken brevid en man i pyjamas Så då började jag sova (eller i varje fall lägga mig) i t-shirt eller linne. Och sen när han åkt hem så blev det plötsligt väldigt kallt i sängen. Särskilt som jag tycker om att vädra ordentligt under dagen. Och så börjar barnen bli så stora så det känns lite olustigt att ligga med tuttarna i vädret när de kommer in på morgonen. Men anledningen till att jag bestämde mig var i söndags morse när jag gick upp i min "pyjamas" (träningsbyxor och t-shirt) och fixade frukost till Axel och mig. Så mysigt att bara kunna gå upp och gå och skrota i pyjamas på morgonen. Fast det hade ju varit trevliga med en söt pyjamas istället för ett par urtvättade mysbyxor... Och tänk vad skönt med något att ta på sig efter man duschat på kvällen... Eller bara för att krypa upp i soffan i... Sagt och gjort, en svart pyjamas inhandlades på HM. Och fast det är Hello Kitty på den så kändes det som ett steg upp i vuxen-trappan.

Ingen bloggar

Eftersom ingen av mina favoritbloggare har skrivit något sen sist jag var inne och kollade så får väl i alla fall jag slänga ihop ett snabbt inlägg. Inte kasta sten i glashus liksom. Sen kan jag klaga bäst jag vill! Jag förstår att I haft det mycket med flytt och så men så fint som ni har fått det så har du faktiskt tid att lägga några minuter på att uppdatera din blogg! Och Å, vad har du för ursäkt? Och Novas vagn i all sin heder men jag vill hellre höra om Folkskygga haggans flytt! Och varför har det inte kommit några nya bilder från huset i Chillan?

Jag håller faktiskt på med något JÄTTEtråkigt på jobbet, jag behöver alla roliga avbrott jag kan få! Något litet kan ni väl skriva. En hälsning eller så?

Själv ska jag tvätta när jag kommer hem från jobbet. Och så tänkte jag sätta mig med småpillet som inte är klart på uppsatsen än. Så kul ska jag ha det. Var är GLAMOUREN? Annars är det mest regn och rusk och det börjar rycka i flyttnerven igen.

Feminism, familj och förverkliga sig själv

Jag skrev ju i förra veckan ett inlägg om att lämna sina barn på förskolan och sånt sätter alltid i gång tankarna för mig. I går hade jag besök av en bekant och vi pratade om allt mellan himmel och jord (man hinner avhandla en hel del på 4½ timme...) bl.a. arbete. Jag hävdade att jag skulle ha svårt att ta en anställning som jurist eftersom det kräver arbetsdagar från 8 till 19 och barnomsorgen stänger 17.15 (jag hämtar i dagsläget en timme innan dess) och han då frågar om det inte finns "Nattis" att tillgå. Jo, rent teoretiskt så gör det ju faktiskt det. Sjöelefanten ligger på promenadavstånd från mitt arbete. Och det finns säkert förskolor som har öppet till sju, åtta på kvällen också, jag menar alla Handelsanställda behöver väl också barnomsorg. Men egentligen handlade det ju inte om den fysiska möjligheten om att lämna barnen 12 timmar om dagen utan om den psykiska, om "det är mina barn och jag vill se dem i dagsljus! Så det så!". För som I säger, den som vill ha barnen på föskola 11 timmar om dagen kanske skulle ha skaffat en guldfisk istället? Jag vet att det låter hårt och jag vet att jag låter som mer AP än jag är (eller tror att jag är) men jag vill faktiskt ha tid och ork att se mina barn. Och inte bara på helgerna.

Jag har ju tidigare skrivit om att jag söker jobb och om jag skulle råka få något så blir det kanske andra bullar. Tänk om jag skulle få ett jobb på heltid i Hisings Kärra. Då blir det inte så roligt. Å andra sidan så är det ju inte bra för någon att ha ett otryggt jobb heller. Både oron för att inte få vara kvar och penningabristen den dagen det händer är dålig för mig och för barnen. Så vad gör man?

Skulle det vara så hemskt att stanna hemma med barnen om man hade möjlighet? Kanske jobba deltid och/eller hemifrån. Jag är utbildad jurist. Jag är inte korkad. Jag vet det och det räcker för mig. Jag har inget behov av att bevisa något för någon. Det här är inget feministiskt manifest, det är mitt liv! Och förmodligen får jag bara ett. Skulle det vara så hemskt om jag ägnade några år åt mitt enda liv till att se mina barn i dagsljus istället för att läsa §§?

Livet är för kort för dåligt vin och övertid!

Hamster

Att ha ett barn är som att ha en hamster som min vän brukar säga. Och det fick jag erfar i helgen när Lille prins Bus var hos deras pappa och bara stora pojken var hemma. Dessutom var han på kalas i tre timmar under lördagen så jag hann fila fötter, bada fotbad och städa klart. För övrigt är han 7-år och kan has i möblerade rum, både hemma hos min kompis Tanya och på HM. Och så har han ju ingen att bråka med när han är själv. Så fort vi mötte upp lillebror så var de igång och bråkade igen.

WALL-E

I går var jag och Axel på bio. Vi såg Disneys/Pixars WALL-E. Nu har jag visserligen inte sett Al Gores film men det här var det bästa jag har sett i miljödebatten. Svidande samhällssatyr när det är som bäst. Skarp kritik mot det västerländska (amerikanska) livet. Inte bara miljöpolitiken etc. fick sig en känga utan även fetman, bristen på motion, Internet och den amerikanska dumheten. Se den! Med eller utan barn-alibi.

Trevlig helg!

Vi ses på måndag!

I eftermiddag ska jag och barnen åka och bada på Åbybadet och sen blir det mys på kvällen. På lördag ska Andy till Alejandro och Axel ska på barnkalas. På lördag kväll ska Axel och jag hem till Tanya och äta upp kräftorna som jag fick av mina snälla föräldrar. På söndag hoppas jag vi hinner gå på bio innan Andy kommer hem igen.

Barn och barnomsorg

I går satt jag på en middag då en kvinna (som har tre barn, det minsta på 4 månader. Hon var inte med och ammades inte längre) berättade att hon lämnade sin son (han är tre nu) på förskolan klockan 5.30 på morgonen och inte hämtade senare än 16.30. Kvinnan som satt jämte (inga barn) instämde och sa att ja, alla barn måste ju gå på dagis i 10-11 timmar om dagen så att föräldrarna kan jobba. Då kunde jag inte hålla mig. Även om min mamma tyckte att jag var elak (det var jag säkert) så var jag tvungen att påpeka att jag inte tycker barn ska vara på förskolan så många timmar. Kvinna nummer 1 kände sig påhoppade och sa att hon hellre hade sitt hus än var hemma ett par timmar extra. Men jag kan inte förstå när man hinner träffa en 2-åring som går på förskola 11 timmar om dagen. Om man måste vakna 5 på morgonen och inte är hemma förrän 5 på eftermiddagen så måste en 2-åring i stort sett sova resten. Mina barn sover 10-11 timmar/natt. Det innebär ju att barnet ifråga måste lägga sig klockan 6 på eftermiddagen, eller hur?

Vad skulle ni valt? Träffa ert barn eller äga ett hus?

P.S. Både hon och barnens pappa tjänar cirka 25 000/månad och hon får underhåll för det äldsta barnet...

Bakfull och dan

Men det var det värt. Vi hade jätteroligt igår. My, Malin och jag drack vin, åt mat och pratade. En riktig tjejkväll! HÄRLIGT!

Fotbollsmorsa

Jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Inte för att jag är bättre än någon annan eller för att jag har större tur i livet än någon annan. Men Axel har aldrig varit intresserad av fotboll. Visst förstod jag att jag, i någon avlägsen framtid när Andy uppnåt högre ålder, skulle tvingas till detta men att det skulle ske nu hade jag inte alls tänkt mig. Plötsligt fick Axel för sig att han ville börja spela fotboll. Först trodde jag bara att det var något som skulle gå över men han insisterade.

Jag fick kolla upp saken och några dagar därpå började Axel spela i Sandarnas BK, P-01. Och det var ju roligt. Axel kan behöva springa av sig lite och en hobby är ju aldrig fel. Barn behöver aktiviteter. Och mammor behöver vila. För vad jag inte tänkte på var att fotboll för Axel betyder att jag behöver tillbringa minst två, tre timmar i regnet varje vecka. Med Andy. För inte är det nog med att det är träning varje måndag. På onsdagarna spelar de match. Och varje gång måste man ju följa med vilket innebär att lyssna på Andys "jag vill gå hem" i en timme, alt. spela boll med honom.

Dessutom så är träningen klockan 5, (vilket är helt okej, jag hämtar barnen kvart över 4 och det passar perfekt att åka dit till 5) och det innebär att barnen måste ha mellanmål med sig. Matcherna spelas dock inte förrän 6 eller så sent som kvart i 7. Delvis blir det väldigt sent innan man är hemma och delvis måste jag packa ner en hel matsäck till barnen. Hade det början klockan 6 kunde vi hunnit hem, men eftersom de ska träffas 17.30 så måste jag släpa med mig matsäck. Samt fotbollskläder. Som man måste komma ihåg att packa samt hinna packa kvällen innan. Och så blir det extra tvätt också. Petra, hur GÖR DU med fyra barn???

HU!

God morgon!

Jag har ju nyligen klippt mig. En praktiskt typisk "mammafrisyr" dvs lite längre page. Det är bra, passar mitt tunna slitna hår. Och dessutom står det inte åt alla håll om man råkar gå och lägga sig med blött hår, som jag gjorde igår. Snyggt var det ju inte direkt, istället för att se lite busigt rufsigt ut eller sexigt sängkammarrufsigt ut så såg mitt naturliga självfall mest ut som en taskig hemmapermanent. Nåja, det kunde vart värre.

Glad i hågen drog jag på mig mina älsklings jeans, svarta tighta Levi´s och vit skjorta och väst. Lite lagom strikt/avslappnat chict tänkte jag. Nu för tiden har jag nästan alltid glasögon, mina ögon klarar inte så många timmar med linser och jag får ofta problem med dem. Jag ska få en ögonoperation i examenspresent!

Hur som helst, stressad rusade jag in i badrummet för att slänga på mig lite mascara. När jag tittar mig i spegeln tittar 45-åriga Berit tillbaka. Chockad inser jag att det är min spegelbild! Kombinationen av den vita skjortan, den taskiga hempermanenten och glasögon gör att jag ser ut som en inte särskilt välbevarad 45-åring. Spårvagnschaufför kanske. Eller mattant. En fläta i luggen, linser, 17 lager mascara och ytterligare en uppknäppt knapp i skjortan senare är jag tillbaka på rätt sida 40-års strecket. Mer än så kan man inte gärna hoppas på längre.

Söker jobb

Jag söker jobb. Jag är bara timanställd på mitt jobb och nu har det kommit signaler om att det kanske inte blir lika många timmar i fortsättningen. Och med två barn och utan A-kassan är det inget som gör att man sover gott. Men jag hittar inget jobb, jag vet inte vad jag ska söka. Som ensamstående tvåbarns mor kan man inte söka jobb på advokatbyrå, även om jag hade heft bättre betyg. Det är nämligen 9-10 timmars dagar så det går bort. Och man vill ju inte direkt sitta i växeln med en jur. kand. Och min lön är det svårt att nå upp till med ett okvalificerat jobb.

Nu ska jag gå till chilenska konsulatet och hämta Axels pass som legat där ett år. De söker en receptionist, det kanske man ska söka? Har på känn att lönen är ungefär hälften av den jag har här. Nice.

Bara en omvänd

kan vara så frälst. Och då pratar jag inte om Gud utan om GI.

Jag har alltid tillhört de som hävdar att det är fett man blir tjock av, inte socker. Att kroppen inte kan tillverka fett av socker och därmed så går man inte upp av smågodis men av choklad, typ.

Sen började min mamma med GI. Hon påstod att det var så himla bra, att hon mådde så bra. Men ner i vikt gick hon inte. Jag retades alltid med henne för det där med GI, hur bra kunde det vara egentligen när hon aldrig blev smal? Nåja, hon höll fast vid att hon MÅDDE bra av det och jag fortsatte reta henne.

Så en dag så träffade jag på en intervju med Camilla Läckberg i Amelia (http://www.amelia.se/senaste-numret/2007/amelia1807/gi-skola/index.xml)
Till skillnad från det jag tidigare läst om GI och Atkins ("vräk i dig fett- bli smal!") så verkade detta vettigt ("Ät tills du blir mätt, man blir tjock av för mycket GI-mat också"). Så jag bestämde mig för att pröva.

GI går i korthet ut på att skippa kolhydraterna,inget socker, inget bröd, ingen potatis, inget ris, ingen pasta. Först skippar man dessa produkter helt i cirka tå veckor och sen så äter man lite av dem och byter ut vitt bröd mot rågbröd, pasta mot fullkornspasta etc.

Ärligt talat så kan jag inte säga att jag är helt hundra på att det verkligen är det GI:ga i GI som gör att man går ner i vikt, kolla själva hur mycket kalorier ni lyckas få i er utan att äta vare sig bröder eller socker. Att dricka vispgrädde är inte jätteupphetsande. Och hur gott man än kan tycka att mörk choklad är så är den svår att hetsäta. Jag måste dock ge min mamma rätt, jag MÅR mycket bättre av GI. Att jag inte längre ser gravid ut beror inte på att jag gått ner så många gram i vikt utan att min svullna mage har försvunnit. Och jag har inte längre ont i magen som jag kunde få efter att ha ätit mycket vitt bröd eller mycket smågodis. Förhoppningsvis går det bättre för mig än för mamma med vikten. (Ska man vara ärligt så följer min mamma inte GI det minsta slaviskt, det är mest en ursäkt för att slippa äta potatis.)

Hem

Nu ska jag gå hem. Efter att ha varit hemma och skrivit uppsats läs latat mig) i nästan två veckor är jag inte van vid att vara på kontoret i 8 timmar. Nu har jag rejält ont i huvudet. Ska bli skönt med en timmes promenad.

Efter ett års pillande är ett första utkast av min uppsats inlämnad till handledaren. Var är champagnen?

Vi ses i morgon!

En vecka med GI...

...och jag ser inte gravid ut längre. Visst, något sex-pack är det inte direkt tal om och magen är långt ifrån platt. Men, risken att chefen åter ska fråga om jag är gravid har minskat betydligt. Leve GI!

Motion - när ska man hinna det?

Träffade Åsas pappa Roland klockan halv 9 i morse. Han hade varit på gympa. -"Det ska man på morgonen" sa han hurtfriskt. Träffade en 88-årig dam i Slottskogen igår som predikade om vikten av motion. Och tro mig, hon hade snyggare figur än jag. Pratade med Ingrid i telefon i går som korsförhörde mig om det här med motion. Och jaa, när ska man hinna?

Gå till jobbet är ju ett jättebra förslag. Om man inte lämnar två barn på skola och förskola på vägen vill säga. Var av en 4-åring som bara i undantagsfall tar sig fram snabbare än krypfart. Och från skolan till jobbet tar det bara en kvart att gå. Men en halvtimme om dagen är bättre än inget tänker jag när jag knatar på i mina högklackade skor och drömmer om att börja morgonen med att simma 1000 meter.

I helgen var barnen på landet. Jag gick en timme innan frukost både lördag och söndag. Så skönt! Och på fredag ska jag ta med barnen till Åbybadet igen. Några simtag kanske det kan bli mellan plaskandet och åkandet. Enklast hade förstås varit att sätta Andy i vagnen och gå medan Axel cyklar brevid eller tränar fotboll. Men Andy är ett par som INTE gillar att gå så jag är rädd att påminna honom om möjligheten att åka vagn är som att öppna Pandoras ask.

I dag ska i alla fall barnens pappa hämta den så då kanske jag och Tanya kan ta sällskap hem från jobbet. Hon går fram och tillbaka, varje dag!

Om någon har några förslag på motion så är ni välkomna med dem, tack!

Bara plugg

Jag sitter på biblioteket på Handels och försöker skaffa mig den sista informationen som jag behöver till min uppsats. Den ska in på måndag... Jag trodde faktiskt att jag skulle fixa den här uppsatsen "lätt som en plätt" men nu har jag har hållt på ett år *skäms*. Barnen ska med mamma och pappa till landet i helgen så att jag ska kunna sitta dag och natt. men gör jag det då? Nej, jag är så lat så det finns inte. Gör precis allt annat, torkar ur kylen, städar badrumsskåp, klagar hos guldfynd, skriver in alla utgifter i kassaboken, köper dyra Clinique-produkter, lägger in kostnaden under "hygien" i min kassabok osv, osv i all oändlighet. Kanske finns det en psykologisk förklaring till det här? Kanske vill jag inte alls bli jurist? Mmmmmmmmm

Nu har jag fått kaffe och choklad så nu känns det lite bättre.

Var och shoppade med Åsa en sväng i förmiddags och konstaterade att det är tur att jag inte har några flickor. Hu vad dyrt det skulle blivit! Nu när jag har en liten bonusdotter, om än väldigt långt bort, så inser jag hur många gudomligt söta små plagg det finns. Särskilt till någon som älskar Hello Kitty! Det blev bara två små saker idag, Ps resväskor är redan proppfulla med presenter till lilla I.

Axel har börjat i skolan idag. Var på upprop i morse. Inga stora förändringar, han har redan gått på skolan i två år. Stod och sminkade över några finnar när jag gjorde i ordning mig i morse. Inte trodde man att man skulle ha finnar den dagen ens barn började i skolan. Jag trodde alltid att 30 skulle vara en bra ålder, att man skulle vara för gammal för finnar och för ung för rynkor. Jag hade fel.

På måndag ska Axel börja spela fotboll. Det är lustigt för han har aldrig gillat fotboll men eftersom hans bästa kompis Tilde spelar så vill Axel nu också göra det. Helst vill han vara målvakt. Hans kompis Alexander från skolan spelar i laget och Alexanders mamma är tydligen tränare.

I kväll kommer Malin och My hem till oss och äter chilensk mat. Malin har bjudit in sig själv men det ska bli väldigt trevligt. Hoppas bara att hon fattat att chilensk mat och mexikansk mat inte är samma sak. I fredags var det väldigt mycket tjat om att hon ville ha Adrianas dobladitas som hon kallar quesadillas. I stället kommer det bli papamayo (chilensk potatissallad), arroz primavera (ris med majs, ärtor och morötter), bönor, sallader, kött och pebre (som i mexiko heter salsa).

Sur och kinkig

Nej, inte något barn utan jag. Jag har varit på allmänt dåligt humör den sista tiden. Det känns bättre när jag är med barnen eller lyxar till det med en lunch på stan med Åsa som idag men mesta tiden känns allt rätt trist. Jag vet inte riktigt varför men det är mycket tråkigt just nu. I vanliga fall som brukar det kännas som en nystart på hösten men den känslan saknas helt i år. Kanske för att jag inte varit ledig nästan alls i sommar. Jag har haft två dagar ledigt tror jag samt några dagar nu i slutet då jag skrivit på min uppsats. Inte semester direkt.

Patricio ska åka hem på tisdag. Jättedeppigt. Naturligtvis kommer jag att sakna honom jättemycket men det är också jobbigt med förändring. Det känns som om vi precis har kommit in i rutiner och att det funkar bra att bo ihop, hämta och lämna barn etc. och så ska man börja om att vara ensamstående igen. Hade känts skönt om jag i alla fall visste när han skulle komma tillbaka men han ska söka uppehållstillstånd så det är bara att vänta.

Jag får ingen ordning på min uppsats, det känns som om jag hellre skulle skura pissoarer än att sätta mig framför datorn och skriva. Och om 1½ vecka ska den vara inlämnad... Inget bra utgångsläge. Dessutom är jag så trött på mitt jobb och vill bara bort, bort, bort! Jag behöver verkligen pengarna men jag kan knappt förmå mig att gå till jobbet alls. De kommande månaderna kommer vi att få svälta. Det känns som att det inte är på riktigt utan bara en lek och att det därför kan kvitta. Ingenting görs ordentligt och jag är bara trött på alltihop. Vill söka nytt jobb men jag har ingen aning om vad jag ska söka. Och så har jag ont i huvudet också.

Jag vill bara gråta. PMS kanske?

Inskolning och skolstart

Andys inskolning har gått bra, idag gick han från 9 till 4 och på fredag kommer han att gå "som vanligt" mellan 8.30-16.15. Axel börjar nämligen skolan (!) i morgon så på fredag får man inte komma för sent längre. I morgon klockan 10.00 är det upprop och fröken ska informera om skolplikt och sånt. Usch, vad jobbigt det låter! Det låter som om man inte alls kan ta barnen med sig en sådär två, tre, sju månader utomlands längre... Inte alls min grej. Först ska man ha skolplikt själv massa år och när man äntligen är fri från det så ska ens barn plötsligt ha skolplikt. Vojne, vojne, vad ska man ta sig till?

Inte klokt att Axel redan är 7 år! Det var ju alldeles nyss som han var bebis, och nu ska han börja skolan! Har redan tappat tre tänder och är stor kille. Oj, oj, oj. Det är inte klokt vad gammal man är. Först var man nybliven mamma, sen småbarnsmamma och nu mamma till ett skolbarn! Ganska coolt.

Måste köpa vinterkläder till barnen. Lika bra att ha det gjort. Deras pappa ska köpa regnkläder till dem i dag, vi får väl se hur det blir med det... Så här tänkte jag att de ska se ut i vinter:

P.S.

Jag har klippt mig föresten. Det blev bra. Tycker jag. Lite tråkigt kanske men i alla fall fräscht.

Lever än

Jag finns här och jag läser era bloggar men jag har inte riktigt tid och ork att skriva just nu. Uppsatsen ska vara klar den 1 september så det är liksom full fokus på den just nu. Samtidigt som jag försöker jobba lite, Andy skolas in på förskolan och Patricio ska åka om en vecka. Det är lite mycket just nu. Som vanligt, alltså. Kram på er!

Nu ni!

Här ser ni en som har tagit tjänstledigt (eller i alla fall förhandlat sig till att jobba max två dagar i veckan) för att skriva klart sin uppsats. De närmaste 4 veckorna är det uppsats som gäller, 1 september är det deadline. Sen har jag fått erbjudande om en 6-månaders projektanställning på mitt jobb (där jag idag är timanställd) och så blir det att söka jobb. Inom det JAG vill syssla med. Visst är det härligt att vara vuxen!?

Semester

Nu är tanken att jag ska vara ledig ett tag för att ägna mig åt min uppsats. Vi får väl se när det blir bloggat av igen.

Ha det gôtt tills dess!

Så varmt!

Det är så varmt så jag kan inte tänka. Det är första dagen på min semester men jag är på jobbet för jag måste få iväg lite saker till Bolagsverket. Först lämnade jag fel belopp till banken så att jag fick gå tillbaka och få ett nytt bankintyg. Sen visste jag inte vad jag ville när jag ringde Bolagsverket. Min hjärna duger bara till att ligga i skuggan och dricka Mojitos i den här värmen. Det får det nog bli till kvällen... ;)

På tal om skugga; helgen kommer att gå till historien som helgen då vi åkte ut på sjön och satt i skuggan. Det har väl aldrig hänt tidigare. Ändå fick mina axlar så mycket sol att jag var och köpte två toppar men ärm idag för att slippa exponera axlarna för sol. Helgen var för övrigt underbar. Kanonvarmt, massa sol, massa salta bad, massa grillat samt besök hos mormor och mostrar. Härligt att se (pepparkaks-) pojkarna igen. Så jobbiga och så UNDERBARA!

Trevlig helg!

En riktigt

TREVLIG HELG

vill jag önska er.

Passa på att njuta av solen och den fantastiska svenska sommaren!

SOL

När man nästan hade gett upp hoppet, när man tänkte att det är väl så här det kommer att vara i fortsättningen; då kom SOLEN! Då kom SOMMAREN!

Än så länge har jag inte hunnit njuta så mycket av den, växlar mellan kontoret och uppsats men även om jag håller på att smälta bort här bakom skrivbordet så är det skönt att veta att den finns därute. "The sun is out there" liksom, om ni minns Arkiv X? Och vi har suttit på balkongen och ätit tacos samt grillat flintastek (hehehe) och njutit.

I helgen blir det Hamburgsund, träffa barnen efter en hel arbetsvecka utan dem ska bli underbart. Jag längtar verkligen efter dem. Jag hoppas på grillning, salta bad, ett besök på Nordens Ark. Datorn och uppsatsen får också följa med.

Uppsats

Jag försöker skriva min uppsats men jag borde nog gå och sätta mig på biblioteket. Med Internet som bara lät mig besöka sidor som rörde frihandel. Hemma finns det för mycket annat att göra och här på kontoret finns det för mycket jobb. Och möjlighet att blogga etc.

Vuxentecken

Vad är tecken på att man är vuxen? Körkort och gymnasieutbildning säger Petra. Jag kontrar med radhus. Hjälp oss att fylla på listan:

• Körkort
• Gymnasieutbildning
• Radhus eller villa
• Husvagn
• Barn
• Ha julen hemma
• Ordning i förrådet
• Märkta lådor
• Pensionssparande
• Fast jobb
• Allsång på Skansen
• Inte reta (grann-) tanter
• "Vårdad klädsel"
• Renovera
• ?
• ?
• ?
• ...
• ...

Vuxen; vidare funderingar

Kanske är det inte att jag inte tar mig själv på tillräckligt stort ansvar när det gäller att vara vuxen. Kanske är det så att jag tar hela den här vuxengrejen på för stort ansvar. Age is just a number, liksom. Fast tvärtom om ni förstår vad jag menar. Att vara vuxen kanske inte är värre än så här. Det kanske inte är något stort och svårmodigt med ANSVAR i stora bokstäver som förpliktigar till skogspromenader och villa, volvo...
Det kanske bara handlar om rätten att få bestämma själv, möjligheten att få ta ansvar för sitt eget liv. Och det är ju inte så illa.
Jag gillar ju faktiskt det flesta "vuxengrejer". Jag var alldeles lyrisk igår när vi hade varit och storhandlat, det bästa jag vet är att ha kyl, frys och skafferi fulla. Och flintasteken och de grillade tomaterna smakade ljuvligt. Liksom det chilenska rödvinet vi drack till. Jag gillar också att läsa böcker, promenader, heminredning, grilla med Åsa och att göra saker med barnen. Och jag skulle faktiskt vilja ha båda villa och vovve. Och en Volvo? Tja, varför inte...? Vuxna kanske inte MÅSTE prata om inkomstskatter, deklarationer, barnbajs och ränteinflationer eller vad det kan tänkas vara. Jag och mina vänner pratar om de vi alltid pratat om, killar (som numera är män, i vissa fall sk. "äkta" sådana), kläder, smink, skola, jobb, bristande ekonomi. Och ibland om barn, förstås. Nu är det jag som tänker vara vuxen och göra det som är allra bäst med att vara vuxen: (Nåja, sprit och sex är inte så illa det heller) Bestämma själv! Som den vuxna ansvarstagande människa jag är ska jag ta tag i mitt liv och göra det bästa av det. För, vad James Bond än säger, så lär man nog bara leva "once"!

Vuxen

Det hände något förra lördagen när vi grillade hemma hos Åsa och Srdjan. (Det var trevligt, tack!) Plötsligt insåg jag att vi var vuxna. Jag och Åsa, bästisar sen högstadiet, är inte 15 längre. Plötsligt satt vi där och grillade med våra barn. Jag menar inte att det kom som en chock för mig, naturligtvis har vi träffats många, många gånger med barnen. Hon var tärna när jag gifte mig, jag var vittne när de gifte sig etc. etc. Men det blev så påtagligt när vi satt där med barnen och grillade korv. Så radhus-trevligt liksom. Inte alls på ett otrevligt radhus-ångest sätt utan på ett trevligt, vuxet, sätt. Vi har aldrig gjort något sådant tidigare, hon och jag. På något sätt har jag hållt isär den 15-åriga Anna från den vuxna Anna men nu gick inte det längre.

När vi var på Vitlycke museum i går så tittade jag på alla familjer med barn och tänkte att de var annorlunda. Sån är ju inte jag. Jag är ju ung, jag råkar bara ha två barn. Mina vänner är ju också unga mammor så jag har liksom sett oss som en egen grupp, avskild från sådana där vanliga, vuxna, familjer. Men så plötsligt slog det mig: jag är en 31-årig tvåbarnsmamma. Alla som såg oss på hällarna såg en helt vanlig Svensson-familj. Inte alls en ung tjej. Som råkade ha två barn. En vanlig familj.

Uppsats

Jag måste, måste, måste skriva klart min uppsats! Jag kan inte hålla på så här längre. Nu har P sagt till mig att skippa semestern och sätta mig hela veckan med uppsatsen. Så måste det bli. 1 september ska den ju vara klar! *panik, panik* Egentligen borde jag gå hem nu och sätta mig för jag har inget att göra direkt på jobbet. Så lat, så lat... Om chefen inte är här i morgon så går jag hem alt. till biblioteket och jobbar på uppsatsen. Jag vill ju så gärna bli klar med min utbildning.

Några dar...

...blev en dryg vecka p.g.a. en magsjuk pojk. Nu är han dock frisk igen och befinner sig i morföräldrarnas ömma vård. Ingen annan blev smittad, tack och lov!

Semester

Jag ska vara ledig i några dagar. Vi ses nästa vecka.

HA EN UNDERBAR HELG!!!

Feminism

Jag är feminist. Det är min pojkvän också. Fast han inte erkänner det. Han tycker att det finns skillnader mellan könen nämligen, säger han. Jo, det tycker jag med och jag är nog inte den enda som är tacksam för det, eller...? Tycker han att män och kvinnor ska ha samma lön för samma jobb? Check. Tycker han att män och kvinnor tycker ska jobba lika många timmar i veckan, hushållsarbete inkluderat? Check. Tycker han att man delar på hushållsarbetet om båda arbetar? Check. Tycker han att barn behöver båda sina föräldrar? Check. Han han ensamt uppfostrat sin dotter sen 1-månads ålder.... Dessutom tycker han att det är okej med håriga ben på kvinnor även om han föredrar släta om han får välja. Men nu var det här inte alls tänkt att bli någon blogg om hur underbar min pojkvän är. Sådana bloggar klarar jag inte av. Han har usel smak, vill använda midjeväska och röker. Så att ni vet. Vad jag tänkte skriva om var feminism. Om att vi inte är så jämställda hemma hos oss. Eller snarare att vi inte gör samma saker. Jag brukar gå först på morgonen. Så han bäddar och städar undan lite. Sen kommer jag hem tidigare. Han jobbar fler timmar än jag. Jag är mer med mina barn. Jag lagar mat. Och tvättar, hänger tvätt och stryker. Han hämtar tvätten. Han målar och borrar och fixar. Och dammsuger. Jag vattnar blommorna. Oftast i alla fall. Jag städar badrummet. Diskmaskinen (som vi kallar för det peruanska hembiträdet) diskar och vi turas om att plocka ur den. Måste man göra samma saker för att vara jämställda? Är jag anti-feminist för att jag tycker om att laga mat? Eller för att jag stryker när han ligger i soffan? Och vad innebär det då att jag tittar på när han målar balkongen? Eller går ut och går med Åsa när han lackar möbler? Han är hantverkare. Då känns det ju ganska fånigt att jag ska börja kladda ner mig med färg för att vara jämställd. Jag är nog den slarvigaste, klumpigaste människa som finns när det gäller att måla och sånt. Men jag är en hejare på att laga mat. Ligger det i våra gener? Jag vet inte. Men jag vet att det ger bäst resultat om alla gör det de är bäst på. Och att det är viktigt båda att äta och ha det fint hemma. Det viktiga är inte vad man gör utan hur det värderas.

Kort

Jag har lagt in kort i inlägg från juni och juli om någon vill se hur vi ser ut.

Det blir sällan som man tänkt sig

Det började redan på jobbet. Med att jag funderade på alla de där sakerna som jag ville köpa. Gardinerna var ju visserligen fina, men var de värda att sitta tre timmar extra på kontoret för? Värda tre timmar extra borta från barnen? Gjorde inte pengarna mer nytta på ett sparkonto? Sen så blev det så att vi av olika anledningar hamnade på det andra, gamla, IKEA istället och att Patricio följde med. Och att det hade inträffat en citat: "toalett-relaterad-olycka" i bollhavet så att leklandet tvingats stänga. Barnen var ap-jobbiga hela tiden. Och jag super snål. Dessutom hade visningsgardinen gått sönder. Och hur länge skulle de hålla med två ap-barn? Ljusstakarna var fina. Men glas...? Och spegeln var slut. Så det blev gardinstångsfästen, två plastburkar för 19:-/st, en glasskål, plåster och grytlappar. total kostnad 139:-, + glass och dricka till barnen för en tjuga. Till middag blev det pizza, igen, eftersom vi inte var hemma förrän efter 9 efter att ha svängt förbi Lidl och inhandlat nämnda middagsmat (?).

Så här blev det i alla fall efter att gardinstången kommit upp med lånade gardiner (Tack snälla Ingrid!) :

Klockan 4

Varje dag strax efter klockan fyra så kommer jag på att jag borde ringa Migrationsverket och Försäkringskassan. Vilka båda stänger klockan fyra...

Tja...........

Jag har sådan lust att blogga, jag vet bara inte om vad. Det handlar väl snarast om att jag inte alls har någon lust att jobba. Det här med att jobba är verkligen inget för mig. Jag är så lat så att klockorna stannar. Ingenting presterar jag, det är nog bäst att jag aldrig skaffar mig ett "riktigt" jobb. Eller så kanske jag skulle tycka det var roligt om det var lite press och jag hade fullt upp? Nu känns allt så meningslöst. Egentligen borde jag ta ledigt och skriva på min uppsats istället men pengar gör ju inte ont. Och jag har faktiskt att göra, det är bara att jag inte vill. Efter jobbet så ska jag åka och hämta barnen och åka till IKEA. De vill säkert leka i lekrummet en stund, eller helst hela kvällen. Jag ska köpa beslag så att vi (läs Patricio) kan sätta upp gardinstång så att vi kan få gardiner i vardagsrummet. Kanske köper jag gardiner också, vi får se. Jag är lite sugen på de här:Vi behöver nya tavlor till vardagrummet också, kanske de här:

eller den här: Kanske blir några ljusstakar till de nylackade bordet också:

och så skulle vi behöva en spegel. Den här var billig, den går säkert att lacka i samma färg som allt annat:

Kanske, kanske blir det en sväng förbi Blomsterlandet eller Plantagen eller något också. Eller i alla fall trädgårdsavdelningen på Bauhaus, jag skulle vilja få lite grönt på balkongen nu när där blivit så målat och fint.

Det blir så fint!

Jag har ju lyckas skaffa mig en pojkvän som är målare. Och jobbar som inredare. Och vars far är möbelsnickare. Med andra ord, han har inte tummen mitt i handen direkt. Sen han kom hit så har han målat om vardagsrummet och hallen samt möblerat om. I går regnade det så han var hemma på dagen. Och målade badkaret och balkongräcket. Dessutom slipade han och lagade ett bord och lackade det och började lacka vitrinskåpet i samma färg. Idag hoppas jag att vi får upp gardiner och en hylla. Och att vitrinskåpet får en andra strykning. Det blir så fint hemma!

"Honom behåller vi!", som min mor säger.

Vänner

Hurra vad jag har blivit bra på att träffa mina vänner! Den där utmaningen att blogga om vad jag skulle göra med 79 miljoner har verkligen fått mig att fundera på mitt liv. En av de saker jag kom fram till var ju att jag ville träffa mina vänner mer. Och det kostar ju inga miljoner, i de flesta fall är det faktiskt helt gratis. Men guld värt! Så de senaste två veckorna så har jag verkligen försökt umgås med vänner, för det är ju bland det bästa som finns! Jag har träffat Åsa två gånger, en gång på Plikta med barnen och så gick vi en timma igår. Jag har träffat Ingrid och Linda två hela dagar med alla barnen och jag har ätit lunch med Malin en gång och ska äta lunch med henne idag igen. Dessutom har jag bestämt date med Åsa inkl. familjer på lördag och med Camilla när hon är tillbaka från Tyskland. Vad det är härligt med vänner! Tack för att ni finns!

Klippning

Jag ska klippa mig. Jag har redan bokat tid, hos Karro, om en dryg månad. Jag har tänkt att jag ska klippa håret i page till den längd som mitt kortast hår (dvs. "luggen) är, ungefär till hakan i dagsläget. Anledningen till detta är att mitt hår är så tunt så att när det är uppklippt så består de längsta längderna av några få hårstrån samt att Karro (som inte bara är min frisör utan också min hårgud) säger att ett icke uppklippt hår inte slits så mycket.

Fast jag känner mig inte helt säker. Vad tror ni? Mitt hår har blivit väldigt lockigt efter att jag fått barn så jag är rädd att det inte blir någon slät page alls utan lockar så krullar upp sig halvägs upp på huvudet (håret är INTE lockigt fram...) Är det alltid finast med långt hår fast man inte har fint hår? Finns det någon annan frisyr som skulle passa mig bättre? Alla åsikter mottages tacksamt.

Så blev det med det

Jag har inte jobbat så många timmar den här månaden (se föregående inlägg) och eftersom vi får betalt för de timmar vi gjort mellan den 16 och den 15 nästföljande månad så tänkte jag lägga på ett kol och jobba över ett par timmar igår. Barnen var med Sandra (Alejandros sambo) och älsklingen jobbar alltid sent så jag kunde stanna. Glad i hågen jobbade jag över två timmar och fick undan ALLA aktieägar-papper från mitt bord. Superskönt. Och så två extra timmar. Tänkte jag... Tills jag försov mig i morse och kom till kontoret klockan 12 istället för 8...

Mycket månad-lite pengar

Vi tänkte att vi skulle spara lite pengar. För att köpa ett hus ( i framtiden). Men det blir liksom inga över. Först är det inte så lätt att jobba så mycket. Jag måste vara ledig med barnen titt som tätt. Och det är ju trevligt. Men betalt får man inte. Sen vill man åka på semester. Och det är ju också trevligt. Men pengar kostar det. Och så är det så mycket annat man vill göra. Som att gå till frisören. Dricka rödvin. Gå ut och äta. Och så vill ju barnen ha glass. Och åka till Borås Djurpark. Också trevligt. Men, som sagt... Så ska Isidora ha underhåll. Naturligtvis. Och Patricio måste ha en ny flygbiljett för att kunna komma tillbaka. Så även om det känns som att Rom får stryka på foten (Rom har väl inga fötter?) för den här gången så blir det inte så mycket sparat. Så det gör väl inte så mycket att jag aldrig verkar bli vuxen.

Drömmar och fantasier

Om sexuella fantasier sägs det ju ofta att de bör förbli just fantasier. Men hur är det med andra drömmar; bör de gå i uppfyllelse eller är de bäst som just drömmar? Efter att Kaela fick mig att svara på vad jag skulle göra med 79 miljoner. Det och att vännerna börjar köpa hus. För jag vill ju ha ett hus på landet. Eller? Jo, men det är klart jag vill. Bara inte just NU. Men sen. Sen, när jag har blivit vuxen och ansvarsfull. När jag har slutat känna behov av att springa ner och köpa Djungelvrål eller Gott och blandat klockan 22.53. När jag aldrig mer glömmer att köpa mjölk. När jag tycker att rensa ogräs är kul. När det inte rör mig att det inte går att gå eller åka spårvagn hem från Linnégatan efter en utekväll. Då, då vill jag ha ett hus. Men när är det då? När barnen redan är för stora för att behöva gräsmattor och studsmattor? När jag går i pension? Kanske är jag ingen husmänniska? Kanske är jag en bo-i-lägenhet-och-gå-på-kvarterskrogen-människa? Kanske är det med framtidsplaner som med inredning? Man gillar dem för att de är moderna, inte för att kaffelatte egentligen är ens älsklingsfärg..."

Antingen-och" har alltid varit mitt motto. Men det är ju inte alltid det går. Det är svårt att både bo på landet och ha promenadavstånd till Avenyn. Det är svårt att vara människa.

Fantasibrist

Nu bloggar jag dåligt p.g.a. att jag inte kommer på något att skriva om just nu. Inte p.g.a. att jag ligger hemma och gör något annat, Åsa och Ingrid! Ska blogga lite om helgens händelse senare men först ska jag stoppa brev i kuvert. Och äta lunch.

På tal om handelshinder

Vår ekonomiansvariga kom in här i morse och sa "Med alla gemensamma regler som är inom EU så fattar jag inte varför inte alla EU-länder kan ha samma räkenskapsår!".

Ja, det kan man fråga sig.

Handelshinder

Handelshinder är sådant som försvårar (den internationella) handeln genom att göra den dyrare eller omständigare. Det kan vara att det inte går att göra banköverföringar från ett land till ett annat, krångliga tullblanketter som ska fyllas i, införelseregler m.m. m.m.

Det slår mig att dessa handelshinder även finns i relationen människor emellan. Fast då kallar vi dem kanske snarare för kulturkrockar. Och lika lite som vi kan kräva att USA ska använda samma sorts DVd-kodning som Europa, eller att Brasilien ska ha samma system för att överföra pengar eller att blanketterna för att föra in varor i Kina ska se likadana ut som blanketter till Japan, lika lite kan vi kräva att alla ska acceptera vår kultur. (Fast lite får man ju ta seden dit man kommer.) Det är klart att man tycker att ens egen kultur är bäst och att man själv har rätt. konstigt vore det annars. Och vi svenskar tycker det lite mer än folk i allmänhet, tror jag. Men på samma sätt som det inte finns ett "rätt" banksystem så finns det inte ett rätt sätt att vara som människa. Det gäller det att tänka på ibland.

Låt oss ta ett exempel: Det är många människor i Sverige som har "konstiga", "krångliga" namn. Det förvånar mig att de inte byter till något "svenskare", det skulle ju göra det så mycket lättare för dem. Men vänta! Mitt eget efternamn är ju inte direkt det svenskaste man kan tänka sig. Jag skulle ju lätt kunna ändra det till Skärlin istället, det skulle ju vara betydligt enklare att bokstavera än dagens sch-stavning. Eller helt enkelt byta till Hansson. Är jag beredd att göra det? Naturligtvis inte. Och för att passa in bättre i Chile hade det naturligaste varit att stryka ett n i mitt förnamn och bli Ana. Är jag beredd att göra det? Nej, jag heter ju Anna, inte Ana. På samma sätt heter människor som kommit till Sverige Delavaux, Diaz-Barboza, Sauli, Kääriäinen och mycket annat.

Det är alltid lättare att förvänta sig eller kräva förändringar hos andra än att göra dem hos sig själv. det var det där med bjälken i eget öga...

Riktiga män?

Det finns en mycket intressant blogg som heter Riktiga män ( http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.474819 ), vilket fick mig att fundera på vad en riktig man är. Så här tänker jag:

En riktig man är i första hand människa och i andra hand man. En riktig man är mer pappa än ekonom, ingenjör eller rörmokare En riktig man slår inte. En riktig man vet att sex är till för båda, inte bara för honom. En riktig man vet att ingen ligger på sin dödsbädd och önskar att de hade tillbringat mer tid på kontoret. En riktig man vet vad barnens lärare heter och vilka dagar barnen har gymnastik och när det är friluftsdag. En riktig man kan tvätta, bädda, stryka och diska. Samt gärna meka med bilen och sätta upp en hylla. En riktig man vet att en avtorkad diskbänk ger en gladare fru än ett helt fång med rosor ger. En riktig man vet att en glad fru är piggare på sex. En riktig man köper inte nya gardiner. En riktig man kan vara ledsen och ha ont men är inte gnällig. En riktig man kollar på andra kvinnor i smyg (på samma sätt som kvinnor kollar på män, erkänn!) men skulle inte såra sin partner. En riktig man är inte otrogen. En riktig man bär inte handväska. En riktig man gnäller över allt som inte är kött och potatis men är inte rädd för att prova vare sig sushi eller sallad. En riktig man erkänner när han har fel. Ibland. En riktig man är inte mer än människa. Men inte heller mindre.

http://snubben.wordpress.com/2007/10/16/riktiga-man/ Kan ni läsa en annan bra tolkning av vad riktiga män är. Jag instämmer helhjärtat!

Helg

Det har varit en bra helg. Den började med att jag gick till Karro och fick nya slingor i guldiga nyanser. Hon är guld värd! Träffade Alejandro och Sandra i stan för att få med mig barnen hem. Patricio kom och mötte oss vid busshållplatsen och vi handlade lite god mat på vägen hem. Barnen åt korv och potatismos efter önskemål medan vi vuxna åt en god wook med fläskfilé och kokosmjölk. Till efterrätt blev det vattenmelon och ananas med glass och så tittade vi på Nicke Nyfiken så vi precis köpt. Fantastisk film, kan verkligen rekommendera den till alla barn och föräldrar.

På lördag förmiddag målade P om i vardagsrummet med vi andra träffade Åsa mfl. på Plikta. Vi hade inte setts på evigheter och trots att man inte hinner prata så mycket när barnen är med var det härligt att ses!

Till lunch blev det varma smörgåsar och sallad. Mums! Efter lunch tog vi mammas lilla röda bil och körde till Gunnebo slott där vi tittade på blommor och annat samt vattenödlor och humlor och planterade frön. På kvällen grillade vi och åt tårta för att fira att barnen nu har sommarlov.

På söndag stekte jag pannkakor medan P målade ett lager färg till. Efter brunch och att vardagsrummet var färdigmålat blev det Slottskogen med Barnen zoo, Ponnyridning och älgar. Hemlagad pytt-i-panna till middag. Sen körde jag pojkarna till Alejandro. När jag kom hem igen hade P möblerat det nymålade vardagsrummet. Så fint! Det var skönt att sjunka ner i soffan i lugn och ro med ett glas rödvin framför EM-finalen.

Utmanad

Kaela har utmanat mig. Frågan är vad jag skulle göra om jag vann 79 miljoner(!) kronor.
Hur mycket är det? Kan man göra av med så mycket under sitt liv utan att idiot-konsumera? Man tänker först att det är så mycket pengar att det bör räcka till allt och inte så lite till men sen så inser man att man har många familjemedlemmar och vänner som man gärna skulle vilja framtiden för. Så vill man ju gärna vara en god människa och påstå att man skulle donera allt (eller i alla fall det mesta) till något välgörande ändamål men jag är nog inte mindre girig än någon annan så frågan är hur mycket man skulle behålla "för säkerhets skull". Det här var svårare än jag trodde. Skulle man plötsligt ha en massa pengar så skulle ju alla ens ursäkter vara borta. Det är svårare att drömma om man kan förverkliga sina drömmar. Plötsligt tvingas man ju ta ställning till en massa saker, ta tag i frågan om hur man egentligen vill leva sitt liv. Eller i mitt fall, var? Vad skulle man göra för andra val? Skulle man fortsätta jobba? (Svar: Ja) Lika mycket? (Svar.Nej) På samma ställe? (Svar: Förmodligen inte) Och då blir ju följdfrågan genast; Vad är det som hindrar en idag? Och så blir allting plötsligt ganska obehagligt... Så börjar jag i stället fundera på vad jag vill göra, skriva klart min uppsats, träffa vänner mer, skaffa ett "seriösare" jobb, bo i hus, jobba färre timmar, resa... Inget av det kostar direkt 79 miljoner. Vad kan man få för 79 miljoner? Flygplan? Lyxbåt? Slott? Privatskolor? Aldrig mer jobba? Heltidsanställd barnflicka? Är det något jag är intresserad av? Svar: Nej. I mitt fall tror jag inte det handlar så mycket om pengar som om att jag inte kan vara på två ställen samtidigt. Hur man än vänder på sig så har man alltid rumpan bak så att säga. Kaela hade skrivit 5 saker, jag vet inte om det var en del av utmaningen men jag väljer att skriva 5 saker jag med.

1. Om jag börjar med att lägga undan 5 miljoner till resor så kan 5 personer flyga fram och tillbaka mellan Sverige och Chile två gånger om året under 50 år.


2. Låt oss säga 20 miljoner om poster om 2 miljoner i trygga, räntebärande former för mina 10 närmaste.


3. Ett hus och massa mark i Chile, hästar, djur. Låt oss dra till med 4 miljoner kronor till.


4. En lägenhet eller ett litet hus som inte kräver så mycket underhåll i Sverige, någonstans mellan Göteborg och Hamburgsund kanske. 2 miljoner.


5. 50 miljoner kvar. De får gå till Läkare utan gränser, Jurister utan gränser, Bröstcancerfonden, SOS Barnbyar och Ecpat.

Så bestämmer vi att jag tar tag i min uppsats och söker nytt jobb. Inte om jag vinner 79 miljoner utan nu i sommar.

Jag utmanar Christel, Ingrid, Petra, Åsa och Åsa.

Slingor

I dag ska jag faktiskt gå till frisören och göra slingor. Den vanliga, dyra. Efter att ha levt på en toning sen Axels födelsedag i april är det dags att ta tag i utväxten igen. Tyvärr hade hon inte tid att klippa idag så jag tänker mig att de slitna topparna får ge vika för en page efter sommaren i stället.

Lag - för vem eller vad?

Det finns en princip inom juridiken som går ut på att lagen inte ska skydda olagliga eller omoraliska syften. Det var så länge sedan jag var på föreläsning nu så jag kan för mitt liv inte minnas det latinska namnet. Vad det innebär är att lagen inte skyddar ett avtal som i sig är olagligt eller omoraliskt. Jag minns att det som diskuterade var en spelskuld. Om någon har spelat bort sina pengar, sitt hus (eller sin fru) på poker så kan vinnaren inte få domstolens hjälp med att kräva in skulden. Underförstått då att kortspel är omoraliskt. Jag skulle kunna tänka mig att läget är ett annat idag p.g.a. Betson, Poker-on-line, Casino Cosmopol och allt vad det heter. Förmodligen är inte kortspel längre "omoraliskt" när vinnaren inte längre är en bekant utan staten...

Ett annat fall som vi diskuterade, som avgjorde i domstol där man kom fram till att principen i fråga var gällande var följande: En man och en kvinna hade samlag. Kvinnan blev gravid. Mannen ville inte bli pappa och erbjöd kvinnan mycket pengar (jag tror det var en miljon kronor) för att göra abort. Kvinnan gjorde abort. Mannen betalade inte. Domstolen kom fram till att detta var ett avtal som inte skyddades av lagen.

Andra situationer man kan tänka sig är en torsk som inte betalar för utförd sexuell handling eller att en person som inte betalar svart lön till städerskan. Eftersom detta är olagligt och7eller omoraliskt så ska lagen inte skydda dem.

Men denna princip går helt emot en annan av juridikens grunder, nämligen pacta sunt servanda; avtal ska hållas. Vem ska lagen skydda? Lag och ordning eller den som är mest skyddsvärd? Jag tycker att man kan anlägga ett konsumentperspektiv på dessa situationer, dvs. anse att dessa personer är mer skyddsvärda och har mindre inflytande än de (män) som inte betalar? Själv tycker jag att både städerskan och den prostituerade kvinnan bör få ut sin lön.

Kvinnan som går med på abort är knivigare, där glider frågan nästan över mot en diskussion om en yrkesmördare har rätt att få ut sin lön. Inte för att jag är någon abortmotståndare men den juridiska frågan är svår att ta utan att ta den moraliska.

Boka 16 augusti klockan 19.00!

Nu tänkte jag att jag gör så här:

Jag fyller år den 11 augusti (31 om ni måste veta). Det är en måndag. Ingen särskilt rolig dag. Och på fredagen innan fyller Åsa 30 (hurra, hurra!) och på lördagen är vi bjudna på 50-års kalas. Och söndag är väl inte heller roligaste dagen. Så jag kommer att ha kalas den 16 augusti. Visserligen fyller Claire 30 den dagen men kommer vara i Paris så hon misstycker nog inte. Jag vill inte ha några presenter men ni får betala anmälningsavgiften (350 kr) för att gå Rosa Steget.

Så mitt kalas blir i samband med Rosa Steget. Närmare detaljer får utarbetas. Gångandet börjar klockan 19.00. Kanske blir det nån form av picknick innan för vänner och barn och förfriskningar efteråt. Beror ju på vädret också. Vi får se, vi får se. Hoppas att det är några fler än Petra och Ingrid som vill hänga på. Petra är redan anmäld och det är jag, tack vare henne, nu också. Kom igen nu! Sara? Åsa? Nina? Christel? Åsa? Finns det någon mer som läser???

Gör det inte för min skull. Men till Adrianas minne. Nästa gång kan det vara en av oss.

Byggvaruhus

Jag har tillbringat mycket tid på byggvaruhus den senaste tiden. Det blir lätt så när man har en pojkvän som är hantverkare men saknar körkort. Det finns nästan inga kvinnor på byggvaruhus. Det är inte svårt att förstå. Det är precis hur tråkigt som helst på byggvaruhus. Och gångjärn och skruvar och allt vad man kan tänka sig och inte tänka sig finns i 100-tals dimensioner. Som gjort för att bli galen på. Och det är så DYRT. Varenda liten skruv kostar massa pengar och fula gröna tryckimpregnerade brädor kostar mer än ett tjusigt laminatgolv. Den enda förmildrande omständigheten är att det brukar finnas lite trädgårdsmöbler och tjusiga badrumsmiljöer att drömma om. Och att Carl Wockatz jobbar som säljare på ett av dem. Min ex-sambo Johans bäste kompis. Som numera rakat av sig håret och läser till jornalist. Carl alltså. Inte Johan. Eller det vet jag inte, tydligen har han och hans fru flyttat till Holland. Där ser man.

April, april

På dörren till caféet vid min spårvagnshållplats sitter en skylt: "Stängt i dag fredag samt måndag den 31 pga ägarbyte. Välkommen den 1/4". April, april kan man säga för sen dess har de inte haft öppet!

Midsommar

Midsommar närmar sig med stormsteg. Vad har ni för planer? Vi ska åka till landet som vanligt och äta sill och dansa runt majstången. kanske ber jag mamma och pappa sitta barnvakt ett par timmar på kvällen så att vi kan gå med Sara och Dennis ner till Hjalmars och dricka en cider på bryggan med utsikt över sundet. För två år sedan firade jag INTE midsommar på landet (utan i Slottskogen) resten av sommaren gick jag och väntade på att det skulle bli midsommar, så det gör jag inte om. Hoppas vädret skärper till sig lite så att man kan bada. Patricio ska slipa färdigt en soffa. Och kanske sätta lite panel, annars blir han för uttråkad. Mamma vill gärna ha allt fint och färdigt till pappas 60-års kalas den 15 juli.

Bohus fästning,

IKEA samt Torslanda. Och Biltema för att köpa grill som vi sedan invigde på balkongen. Sverige-Spanien. Där har ni helgen i sammandrag.

Opium åt folket

Religion ska inge hopp, inte fruktan.

Jag läser en blogg av en ung, kvinnlig, svensk, muslim som skriver att hon tror av fruktan, av rädsla för att komma till helvetet. Att hon ser bönen och koranstudierna som ett jobb, något som måste göras. (Hon skriver mycket fint om islam, också) Så vill inte jag ha det. Ska jag tro på en Gud så ska det göra mig lycklig. Trygg. Full av hopp. På samma sätt som ett bra förhållande gör. Det ska vara klippan att bygga sitt liv på, inga bojor om än gyllene Jag tänker mig att religionen, och gudstjänsterna, ska fylla de troende med värme och glöd. Att de ska vilja göra det rätta, vara goda människor därför att de älskar Gud och vill glädja Gud. På samma sätt som ett barn vill visa sin kärlek till sin mamma genom att vara snäll. Jag tänker mig inte Gud som en sträng patriark som sätter upp hårda omänskliga regler och sedan straffar. Jag tror inte att man ska följa Guds bud som ett barn som lyder av rädsla för stryk. Ty barnet som fruktar förlorar sin barndom, förlorar tilltro och möjligheter till lycka. Det barn som fruktar sin förälder går inte till sin förälder med sin lycka eller sin sorg och deras relation är därmed förstörd. Vem vill ha en sådan relation till sin Gud? Om jag ska tro på en Gud är det en "Gud som inte förlåter, ty h*n har aldrig fördömt"

Jag tror på en Gud, som är helig och varm,
som ger kampglöd och identitet,
en helande Gud som gör trasigt till helt,
som stärker till medvetenhet.
Jag tror på en Gud, som gråter med mig,
när jag gråter så allting är gråt,
en tröstande Gud som kan trösta likt den,
som väntar tills gråten gått åt.
Jag tror på en Gud, som bor inom mig
och som bor i allt utanför,
en skrattande Gud som vill skratta med mig,
som lever med mig när jag dör.

En sån Gud vill jag tro på. Vart går man för att få sin barnatro åter?

Rosa steget

Jag kommer att gå Rosa Steget den 16 augusti där allt överskott går till kampen mot bröstcancer! Vem ska med? Jag bjuder på vin med tilltugg hemma hos mig efteråt!

http://www.rosasteget.se/rosasteget/sv/

Försäkringskassan lever i en annan värld...

... där gräset alltid är grönt och alla är friska och lyckliga. Och folk är beredda att fuska för några ynka tusenlappar i månaden trots att de skulle fått mer i socialbidrag. Och där man kan äta gräs. Eller kanske kärlek? I den värld där jag, och de flesta av oss skulle jag tro, lever vill majoriteten jobba och göra rätt för sig. Och ha en rimlig ekonomisk standard. Men alla av oss klarar inte det, vissa inte alls, och somliga behöver lite hjälp för att klara det. Sådan hjälp kallas av försäkringskassan "rehabilitering". Och den kan man leta förgäves efter. Tro mig, jag vet, jag har skrivit B-uppsats om vem som har ansvar för rehabilitering. Svar: Ingen. Men kanske mest arbetsgivaren. Om det finns någon, vill säga. För den som inte har en arbetsgivare så kommer ingen rehabilitering alls att ske. Och så kommer man att vara för sjuk för att "stå till arbetsmarknadens förfogande". Så någon A-kassa kan det inte bli tal om. Om man nu har någon sådan, vill säga. Men sen så kommer Försäkringskassan säkert fram till att det finns NÅGOT jobb som man är tillräckligt frisk att utföra. Att det inte finns några sådana jobb eller att man inte är kvalificerad för dem får inte inverka på bedömningen. Så då kommer Försäkringskassan meddela att man är för frisk för att vara kvalificerad för sjukpenning eller vad de nu kallar det för denna veckan. De stolarna är de många så faller mellan. Det finns det en doktorsavhandling av Sara Stendahl om för övrigt. Och tro inte att det hjälper med att komma dragandes med sjukintyg eller annat från läkare. försäkringskassan har egna läkare som dissar alla intyg och friskförklarar alla. Utan att han träffat dem. Leve Sverige!

Mer skrattretande än livsförödande är denne anekdot, direkt från dagens Sverige: En liten pojke var mycket sjuk, över 40 graders feber. Hans mamma kunde inte vara hemma hos honom eftersom hon låg på sjukhus och födde barn. Som tur var hade han en snäll mormor som stannade hemma och passade honom. När hon skickade in och begärde ersättning för vård av sjukt barn fick hon till svar att denna ersättning inte kunde lämnas. VAB:a kan nämligen bara någon annan än förälder göra om föräldern i fråga är sjuk eller arbeta. Och att föda barn är varken sjukdom eller arbete! Som sagt, Försäkringskassan lever i en annan värld...

Mer sakta än säkert

Har varit och träffat min handledare igen. Han är nöjd med mig. Trots att det varit mer sakta än säkert med uppsatsskrivandet sen Patricio kom. I wonder why...? Han, handledaren alltså, tycker i alla fall att jag är inne på rätt spår. Den 1 september har han bestämt att jag ska skicka in mitt första utkast. För er som tror att ett utkast betyder en skiss så kan jag tala om att det är helt fel. Ett första utkast betyder en färdig uppsats med bara detaljer kvar att finslipa. ("en uppsats" är i stort sett en bok och "ett PM" är en normal uppsats i den akademiska sfären) Så det är bara att jobba på. Skam den som ger sig!

Underbara helg

Har firat denna underbara långhelg i Hamburgsund i föräldrarnas sommarstuga. Inte så mycket flaggviftande men jag hade tre söta pojkar i blågula kläder. Det har varit Sverige när det är som bäst. Båtutflykter, lata daga på de Bohuslänska klipporna, grillat kött och makrill med chilenskt rödvin till. Jordgubbar och rabarberpaj. Cykelutflykt till mormor på Ögården. Sol, sol, sol. Och bad. Patricio har passat på att foga ett golv och skrapa en soffa men jag har bara latat mig. Bättre än så här blir livet inte!

Nu räcker det

Al-Caida har sprängt Danska Ambassaden eftersom "flera danska tidningar har publicerat Muhammed-bilder och inte bett om ursäkt" (sic!). Jag tycker att det var fel att publicera Muhammed-bilderna. Man bör respektera andra människors kultur och religion. Om det finns ett avbildnings-förbud inom islam så är det onödigt att publicera bilder på Muhammed. Särskilt som terrorist. En ursäkt är på sin plats. Men därifrån till att mörda 6 människor? Det går inte att nämna på samma år eller samma liv. Det är en annan värld. I den värld där jag är uppväxt så mördar man inte människor för att de smädar ens Gud. Man kan bli sur, ledsen, arg, kräva en ursäkt, sluta prata med folk. Men man spränger inte byggnader i luften. Inte konstigt att människor inte repekterar deras kultur.

P.S. Jag är ledsen för alla snälla, trevliga, fredsälskade muslimers skull som än en gång får bära hundhuvud för några idiotiska fanatikers verk.

Resan gick bra

Nu är han här, den berömde pojkvännen! Resan gick bra men efter min skräckpropaganda om människor som blivit utvisade i Frankrike (utrikesministern har i uppgift att utvisa 25 000 människor om året!) så vågade han inte hämta sin väska där utan lämnade kvar den. Väskan kom sen i taxi dan därpå, alla vinflaskor var kvar och hela. Jag vet inte vem som var gladast när han kom, jag, han eller barnen. De slogs (och slåss) om att få sitta brevid honom på vägen hem. Helgen har varit underbar, full av allt jag älskar mest. På fredag var vi på studentuppvaktning hos min kusin Tobias. På lördagen åkte vi ut till Hammarkullen och gick på Karnevalen och igår var vi i Slottskogen hela dagen och hamnade rakt i någon barnaktivitet. La ett bud på 200 kronor på en trampbil som kostade 895 och fick den för det. Dessutom fick vi massa bröd, yoghurt och våtservetter. Och den som vill ha badblöjor kan väl hojta till, jag har ett helt paket samt 4 till. Samt rabattkuponger. Soligt och varmt och härligt. Nu hoppas vi att de har fyllt plaskdammen idag så man kan gå dit och hänga snart.