Är det bara vi som ljuger?

Scen 1: Jag och pojkvännen och alla barnen är i parken. En kvinna, mamman till de barn som våra leker med antar jag, ställer lite frågor om barnen på ett sätt så att man förstår att hon utgår från att de är syskon. Min första impuls är att rätta henne och tala om att pojkarna är mina men inte inte flickan. Det gör jag inte. Istället ler vi båda två och svarar på frågorna på ett sånt sätt att hon fortsätter att tro att de är syskon.

Scen 2: Vi är på restaurang och äter lunch. Ägaren vill ge Axel en affisch men av någon anledning så säger han "då ger jag den till din lillasyster istället." Ingen, inte ens Axel, säger emot.

Varför gör man så här? Är det för att det är lättast, för att slippa förklara? Det tror inte jag. Jag pratar gärna med folk särskilt med andra barns mammor. Jag tror om att det handlar om tillhörighet och kärnfamiljens helighet. Med tillhörighet menar jag att man VILL höra ihop och därför är beredda att låtsas att man är en "riktig" familj till den milda gräns att man nästan ljuger för människor. Och med kärnfamiljens helighet så menar jag att det fortfarande anses vara fult att vara skild och ha barn med flera personer (ja, jag vet att jag har mina issues) och att man därför låtsas att vara en sån där fin äkta kärnfamilj. Egentligen borde man ju säga "Vi fick en andra chans!"