Jag antar att jag har en något rosafärgad bild av hur livet i Chile kommer att bli. Jag har varit där tre gånger, alla gånger på semester, aldrig längre än sex månader. Det är inte så att jag inbillar mig att barnen plötsligt kommer sitta välklädda på rad med tindrande ögon och erbjuda sig att ta disken eller att jag och min man aldrig kommer kasta koppar på varandra och knappt ha tid att gå upp ur sängen p.g.a. vårt fantastiska sexliv men jag tror att det kommer att bli lite mindre tråkigt.
Nu på hösten har jag ingen lust att göra nånting, jag är trött och grinig och fräser åt alla. Jag inbillar mig att "bara vi kommer till Chile så blir allt annorlunda". Jag tror att jag genast kommer bli gladare, socialare, tycka att saker är roligt, vilja hitta på mer saker och att det bara kommer vara att skicka ut barnen i trädgården (i den stora välskötta trädgården med pool som vårt fantastiska hus kommer att ha) när de lever rövare. I bland så inbillar jag mig ett slott med en parkliknande trädgård där gräset är klippt med nagelsax, poolen i olympisk storlek innehåller aldrig ett löv och är perfekt tempererat och hushållerskan har middagen på bordet när jag kommer hem från mitt intressanta och välbetalda jobb. Hon kommer också att ha städat huset så att jag har massor av tid att göra roliga och lärorika saker med mina välartade barn (alla fyra) Andra dagar är jag något mer realistisk:
Jag tror inte att: Men jag tror att:
- barnen kommer att bli lättare, det är lättare att ha barn i hus
- det inte går att ha hus i Sverige det är väldigt dyrt
Bör jag gå i terapi istället för att flytta?Blir livet så annorlunda som man (jag) tror eller blir det snabbt vardag även på Bahamas?
Utkast skrivet 2006-11-06
2 kommentarer:
det här inlägget kräver en uppföljare! är det lättare att ha barn i chile?
Uppföljare kommer!
Skicka en kommentar