Ny blogg

Jag har en ny blogg: www.ichile.blogspot.com där jag skriver om resan till Chile.

VÄLKOMNA!

Blåa dagar

Vissa dagar är bara blå, eller ska man kanske kalla dem grå? Tur att min bästa vän då kände likadant så att man inte behöver känna sig allt för udda. Inte så att man är ledsen, eller arg, bara att ibland så känns allt meningslöst och ganska tråkigt. Trist och kanske bråkigt. Inte öser regnet ner, men nån sol man inte ser. Inget känns så roligt alls, ingen energi någonstans. Inte vill man göra nåt, varken stort eller smått. Hon skyller på längtan, att man är på väg, vänta på något annat som komma skall. Jag sa det var sommarn som flytt sin kos utan att nånsin passerat förbi. Annars är vi, båda två, såna som har känslorna utanpå. Är vi glada är livet glatt, vill ta hela världen i famn. Om någon har den minsta kritik, gråter vi tills vi fått spatt. Varje människa är gud eller djävul, underbar eller jättedum. En gång om dan ska jag säga upp mig, lika ofta stanna kvar. Om vi älskar vi blir besatta, faller för varje flin. Om någon är stygg vi blir förkrossade, bara gråt och grin. Kanske borde vi inse nån gång att folk inte bryr sig om oss, att vi är dem likgiltiga, på samma sätt som de flesta förstås. Kanske är det svårt att förstå att för många är världen grå, inte bara svart eller vit. Fast kanske lite lättareändå, just en dag som är blå.

Feminism

Min arbetskamrat Lars bad mig komma och hjälpa till att sätta upp stora whiteboards på väggen i det nya konferansrummet på jobbet. Han höll och så borrade jag. Jag hade aldrig borrat förut. -"Jag gifte mig för att slippa sånt här", sa jag till Lars. Det är naturligtvis inte sant, jag gifte mig för att jag var kär, för att jag hade hittat mannen jag ville dela mitt liv med, för att det kändes tryggt att vara gift, för att Axel skulle ha gifta föräldrar, för att jag ville att hela familjen skulle ha samma efternamn. Men det är ändå intressant att reflektera över. Jag har aldrig använt en borrmaskin eller en skruvdragare. Jag förväntar mig att sådana saker ska skötas av pappor, pojkvänner, makar. Jag som är först med att stå på barrikaderna för att kräva lika lön, barnomsorg, jämställdhet och bort med glastaket är inte beredd att ge om något av de priviligium som kvinnor har. Jag vill inte borra och spika. Jag vill inte lära mig hur DVD fungerar eller hur man bränner en CD skiva, det går ju så mycket fortare att be Alejandro. Jag vill bli bjuden på drinkar, vill att mannen ska ringa, vill ha rosor på årsdagar utan att det krävs att jag ska köpa något. Jag vill att männen ska öppna dörrar för mig, bära mina väskor och gärna vissla lite diskret när jag går förbi. (Till skillnad från Linda Skugge (som hette Norrman på den tiden) känner jag mig inte våldtagen av komplimanger). Dessutom vill jag, naturligtvis, tjäna lika mycket som mina manliga kollegor, ha möjlighet att göra karriär och bli chef. Samt amma hur länge jag vill och vara föräldraledig i ett år.

Jag tror inte att det går. Jag tror inte att vi kvinnor kan få allt. Vad har männen att vinna på det? Jag tror att vi måste offra något. Frågan är bara vad.

Trámites

Trámites är spanska och betyder ungefär ärenden. Och det är mycket sånt som måste göras inför resan till Chile.

Nu har jag fått mitt chilenska uppehållstillstånd (tack Alejandro!) och barnen har blivit chilenska medborgare och fått provisoriskt pass (Axel) respektive resedokument (Andy). Allt det här har hittills kostat mig närmare 4000 SEK (sic!). Läkarintyg 1000 kr, uppehållstillstånd 1000 kr, samt över 1700 kr för barnens pass samt dokument. Och sen kommer jag få "köpa" riktiga pass till dem i Chile. Har tillbringat minst en hel arbetsdag på chilenska konsulatet. Allt går så LÅNGSAMT. Mañana, mañana... Oj, ingen vet hur man ska göra! Vad la jag det pappret, nej just det ja, det behövs ju inte...

Sen ska man säga upp allting också, telefon, bredband, GP, amelia, Pocketklubben... Och fixa adressändring. Och allt måste vara ordnat med kontokort, räkningar, försäkringskassa etc. så att man slipper krångel sen.

Dessutom ska man börja förbereda för framkosten, man ska bli hämtad, de behövs sängar att sova i, var ska vi bo sen? och barnomsorg till barnen. Allt känns som ett sånt jätteprojekt att jag är beredd att ge upp. Och då vägrar jag ändå tänka på det mastodontprojekt det är att packa, städa, slänga och ställa upp saker på vinden. Nu går jag och drar något gammalt över mig...

Men jag längtar också. Jättemycket. Inte bara efter Chile utan också efter resan. Att vara på väg. Resan till flygplatsen. Nu äntligen! Lukten av äventyr, av frihet, av något nytt. Och tanken på solen.

Själadödande verksamhet

Det företaget jag jobbar på sysslar med IR- Investors Relations. Det innebär bl.a. att vi har massa statistik och grafer på vår hemsida. Nu har nån fått för sig att vi ska ha nåt nytt index på sidan. Först fick jag hålla på att söka massa information samt tigga siffror från börsen. Det var okej om än något förödmjukande. Nu däremot sitter vi, Tanya och jag, med aptråkiga böcker som heter Börsguider och matar in siffror i ett exceldokument. Det är så tråkigt så jag vill gråta. Och så finns inte företagen i de äldre böckerna så man måste titta i en nyare version och se om det råkar stå något om namnbyte. Så gör det inte det och då får man googla företaget och inser då efter att ha läst urtråkig historik att företaget inte börsintroducerades förrän 2001. Och så har man ingen siffra att fylla i på den raden. Och så får man göra samma sak med nästa, och nästa och...ja, ni fattar. Den enda förmildrande omständigheten är att jag jag får 130 kr i timmen för att göra det. I huvudet upprepar jag mantrat som städerskor på Dingleskolan verkade leva efter (de tjatade alltid om det i alla fall) "Man gör ju det för pengarna, man gör ju det för pengarna".

Det är nästan så att jag tycker att okvalificerade jobb borde betalas mer än kvalificerade. För att det är så tråkigt. Och så själadödande. Det är väl inte rättvist att vissa ska ha både roliga och utvecklande arbetet och dessutom få bra betalt medan andra långsamt ska dö inombords? Men bara nästan. Som den borgarbracka (liberal) jag är så tycker jag att den som ansträngt sig för att få ett bra jobb/titel ska belönas för det. Gud hjälper den som hjälper sig själv.