Sur och kinkig

Nej, inte något barn utan jag. Jag har varit på allmänt dåligt humör den sista tiden. Det känns bättre när jag är med barnen eller lyxar till det med en lunch på stan med Åsa som idag men mesta tiden känns allt rätt trist. Jag vet inte riktigt varför men det är mycket tråkigt just nu. I vanliga fall som brukar det kännas som en nystart på hösten men den känslan saknas helt i år. Kanske för att jag inte varit ledig nästan alls i sommar. Jag har haft två dagar ledigt tror jag samt några dagar nu i slutet då jag skrivit på min uppsats. Inte semester direkt.

Patricio ska åka hem på tisdag. Jättedeppigt. Naturligtvis kommer jag att sakna honom jättemycket men det är också jobbigt med förändring. Det känns som om vi precis har kommit in i rutiner och att det funkar bra att bo ihop, hämta och lämna barn etc. och så ska man börja om att vara ensamstående igen. Hade känts skönt om jag i alla fall visste när han skulle komma tillbaka men han ska söka uppehållstillstånd så det är bara att vänta.

Jag får ingen ordning på min uppsats, det känns som om jag hellre skulle skura pissoarer än att sätta mig framför datorn och skriva. Och om 1½ vecka ska den vara inlämnad... Inget bra utgångsläge. Dessutom är jag så trött på mitt jobb och vill bara bort, bort, bort! Jag behöver verkligen pengarna men jag kan knappt förmå mig att gå till jobbet alls. De kommande månaderna kommer vi att få svälta. Det känns som att det inte är på riktigt utan bara en lek och att det därför kan kvitta. Ingenting görs ordentligt och jag är bara trött på alltihop. Vill söka nytt jobb men jag har ingen aning om vad jag ska söka. Och så har jag ont i huvudet också.

Jag vill bara gråta. PMS kanske?