Till mina trogna två

Jag är ledsen att jag har svikit er. Sanningen är att jag inte har haft (inte har) tid. Jag läser 200% på universitetet i ytterligare 10 veckor samtidigt som jag har mer att göra på jobbet än någonsin. Jag orkar inte. Det går ganska snabbt att skriva en blogg men det krävs faktiskt en del tankeverksamhet. Det är inte samma avkoppling att blogga som att kolla Desperate Houswifes (ja, jag har fattat att Gabbys och Carlos bebis var svart nu =)) så jag orkar inte, tyvärr. Annars har jag åsikter om allt precis som vanligt. Om Bolibompa-effekten (lekplatserna ligger öde 10 i 6 fast det är en av tre fina kvällar på 6 månader), städhjälp (ljuvligt och oundvikligt) och potträning (funkar inte alls...) Men som sagt, det får bli någon annan gång. Kan i alla fall rapportera att lilleman inte sytt något på sistonde samt inte brutit några ben. Annars är han väl som gott som täckt av blåmärken och bulor och skrapsår. Ska börja lobba för att alla pojk-mammor ska få valium intravinöst.

Nästa blogg, om det nu blir någon sådan, kommer nog handla om 30-års kris. Med 5 gråa hårstrån och klara tant-tendenser känner jag att den är nära. Jenny har redan drabbats, men så är hon ju å andra sidan 31 också...

Nu närmare sig klockan midnatt och man bör väl krypa i säng. Två busiga pojkar tar väl ingen hänsyn till att mamma druckit en halv flaska vin.

Kommentera denna blogg och jag lovar en till inom en vecka. Puss puss!

Bröllop, here I come!

Alejandros kusin Sandra ska gifta sig. I januari. I Chile. Så nu måste vi åka dit. Jag har redan lovat henne att vi ska komma. Jag bara skjuter och skjuter på den där resan fast jag inte vill något hellre än att åka. Först var det augusti. Sen november. Nu januari. Det är som Alejandro säger att han syster Elsa ska flytta hemifrån (hon är gift så hennes man Francisco bodde också hemma hos svärmor) "först var det september, i september var det mars, i mars blir det... " Fast de har faktiskt flyttat till ett hus ett kvarter bort nu. Men nu när jag har lovat att gå på bröllopet så måste det ju bli av. Hon vill veta när vi kommer så de kan bestämma datum för bröllopet. Och det kan man ju förstå. Men beslutångesten är inte mindre än vanligt. Och flygbiljetterna inte billigare. Men januari är ju en bra månad att åka. För barnen och så... Vel, vel, vel. Så hinner de fira jul med mormor och orfar. Och så är det sommarlov i Chile när de kommer dit. Och Maxi (Sandras lillebror) är ledig och kan leka med Axel. Och jag har hunnit skriva klart min uppsats med barnomsorg. Och de behöver inte sluta mitt i terminen. Det låter väl bra? Beslutångest, ångest, ångest... Varför måste jag alltid planera mitt liv flera år i förväg? Och varför kan jag inte bestämma mig?

Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig.
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår.

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet.
Jag kan inte säga sorgelösa ord.
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan.
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar...

Det finns skönhet i flodens silversånger.
Det finns skönhet i gryningssolens sken.
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!

Och bara om jag vet att han väntar
och om jag hör hans hjärta sakta slå.
Bara om han låg tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Vad länge sedan det var som man var så där... ung?

Och vad jag tycker den texten är vacker!