Det har varit en tung start på året. Grått och trist, Malin har flyttat till Malmö och jag tror inte jag har umgåtts med någon på hela året. Jag är inte så bra på det där med höst och vinter. Varje höst/vinter ber jag till Gud att det ska vara min sista, inte i livet utan i Sverige. Jag borde ha gjort slag i saken för 10 år sedan och sett till att skaffa mig ett jobb så jag kunde tillbringa halva året utomlands. Denna hösten har gått bra,
okej väder och efterdyningar av ett halvår i Chile gjorde att jag klarade mig bra. I januari kom bakslaget. Det har bara varit sova, vakna, lämna, jobba, hämta, äta, sova, lämna... ingen roligt alls. Jag har velat men inte velat, inte haft ork inte haft fantasi. Men så i helgen var pojkarna hos sin pappa. Det var sol och härligt (om än svinkallt) och jag kom ut och gick. Att gå ut och gå är en av de saker jag uppskattar mest i livet. Egentligen borde jag gå en timme om dagen för att må bra men hur ska man hinna det mellan allt lämna och hämta och jobba och steka köttbullar? När jag gick förbi
Plikta (lekplats) i Slottskogen så insåg jag att hela världen i går i ide under vintern. Andra går ut fast det är kallt. Ordentligt
påpälsade med
overaller, mössor och vantar gungar barnen i minusgrader. Jag är dålig på det där med ytterkläder, mina barn (ring inte
soc nu!) nu har jackor och mössor på sig. Sällan vantar och
termobyxor och aldrig
overall. Vadå? Man ska ju ändå gå in snart. Att vistas ute i kylan är liksom inte min
grej. De får ju frisk luft på skolan... (
P.S. De har både
termobyxor och vantar liggande på skolan)
Med solen och promenaden kom hoppet om livet. Allt kändes inte lika hopplöst längre. Kanske blir det kanske vår i år också? Jag tvivlar seriöst på detta varje år. Och på söndagen var
Tanya och jag och simmade. Samt gick på
stan och njöt av alla vårfärger och vårkläder. Förälskade mig i en
underbar stickad klänning på Benetton. För visst blir det vår i år också?