Det är inte helt lätt att införliva en ny medlem i hushållet. Egentligen funkar allt jättebra, inga problem med barnen eller någonting. Men jag märker att jag är van att bo själv och göra allt själv. Jag hade en dröm om att allt skulle bli så mycket lättare och smidigare när man var två vuxna och det blir det säkert också så småningom men just nu känns det bara som om vi är två vuxna som gör en
vuxens jobb. Som på morgonen, jag vill turas om att lämna barnen så en kan komma i tid till jobbet men just nu lämnar vi dem båda två. Och att komma upp på morgonen är ännu värre än vanligt. Jag är aldrig säkert snabb upp ur sängen,
Patricio är ännu värre och när man har någon att kramas med i sängen på morgonen så blir det ju inte direkt lättare att komma upp. Tur att barnen kommer in och bökar på morgonen. Och så ska man äta frukost ihop. Och dricka kaffe.Trevligt men det tar tid. Och så kommer dessutom Julkalendern och förstår mina morgonrutiner helt.
Kvällarna är inte heller helt smidiga, jag vill plocka undan allt och städa,
Patricio vill mysa i soffan. Jag hoppar upp varje reklampaus för att packa
gympakläder, plocka ur diskmaskinen, hänga fram kläder etc. Kanske inte jätteromantiskt.
Patricio är jättesnäll och vill gärna hjälpa till med allt men då han inte vet vad som ska göras så gör jag det ändå. Och så är han ju gäst och ska inte behöva hjälpa till. Men det kommer ju bli
ohållbart i längden så det är väl lika bra att jag börjar peka med hela handen och tala om vad som ska göras.
Fast vissa saker är ju VÄLDIGT bra också. Som att han kan hämta tvätten. Och att det kommit upp en gardinstång i pojkarnas rum så jag kunde hänga upp julgardinerna och att deras kläshängare kommit upp. Samt att han kan lämna barnen på morgonen så jag och
Tanya kan gå och simma. Tålamod!