Aldrig mer

Jag ska aldrig vara trevlig mot någon igen. Ingen av det manliga könet i alla fall. Jag har varit gift i fem år och tillsammans med maken i ytterligare två. Under den tiden har jag aldrig (ja, ja det var en nyårsafton men det är preskiberat nu) flörtat med någon eller tittat på något (ja, ja ni behöver väl inte minnas allt...) men hur som helst, jag brukar inte direkt springa omkring och gömma ringen i fickan. Inte så heller denna gång då jag helt utan baktankar mailade en kille på mitt nya forum www.sviv.se. Han ville ha min messenger-adress och det har andra också bett om så det var väl okej. Jag talade om att jag var gift och hade två barn, naturligtvis. Först var han trevlig. Väldigt trevlig. Flirtig rent av. Sen blev jag aldrig av med honom. Idag frågade han om vi kunde träffas. När jag sa nej så undrade han varför. Aldrig mer att jag ska vara trevlig mot någon.

Här kommer två foton från Lucia-firandet Axel och Andy samt Andy och kompis/? Sofie.

Tack alla för en fantastisk glöggkväll!

Inte tid

Jag har inte tid att skriva någon ny blogg p.g.a. grupparbeten så jag tar och klistrar in en från 17 december förra året. Byt bara ut Claes M mot Svante J så förstår ni hur jag har det. (Jag önskar dock inte livet ur Svante, men sista inlämning av grupparbete 22/12???)

Jag har julklappar att köpa, ljus att stöpa, hyllor att damma, mattor att skaka, golv att tvätta, dukar att stryka, granar att klä, barn att klä, mer julklappar att handla, önskelistor ska skrivas, blommor i blom ska drivas, gröt ska kokas, biljetter ska bokas... Nu blev jag så matt att jag får lägga mig ner med huvudet mellan knäna och andas djupt.Vad mer måste göras (eller skulle ha gjorts om Claes M nu vore död) Glögg ska drickas, pepparkakor bakas, pepparkakshus byggas, marsipangrisar rullas, barnen gullas, lussekatter gräddas, sängar bäddas, strumpor fyllas, Ingrid hyllas.

Hon fyller i morgon, HURRA, HURRA!!! Tydligen skickade jag julkort den 20 eller 21 december förra året, med tanke på att jag ännu inte fått dem (eller hämtat dem från posten, jag tror det var det avin som kom igår var på) så blir det nog inte tidigare i år. 16 kan Posten bara glömma, får väl bli vanliga frimärke eller lämna dem till syrran, Sara, som jobbar på posten. Nu måste jag fortsätta skriva på vårt grupparbet, trots att jag är den enda som är här.

Pinochet

Pinochet är död. Chile jublar. Vad är det att jubla över? Att få dö vid 91-års ålder, stilla, på ett sjukhus med vår familj omkring oss är oss få förunnat. Det är en välsignelse, inte ett straff.
Pinochet straffades aldrig för de han gjorde. Han ställdes aldrig inför rätta. Han levde i en av Chiles förmögnaste områden med sin familj och miljoner i blodspengar. Nu kommer ingen någonsin kunna få hämnd, upprättelse, en förklaring eller en ursäkt. Rättvisa hade inte kunnat skipas ändå.

Att maska på jobbet

Man BORDE så mycket, vara flitig, ambitiös och känna Luther på högra axeln. Men när chefen dörren till sitt kontor igen kicka är det svårt att vara duktig flicka. Och om ingen kan se eller höra en (läs MIG!) och man inte har något att göra så kan man gå igenom rättsfallen en gång till, man kan skriva en sammanfattning om man så vill. Det går att slå upp en paragraf eller jobba lite extra med det där Memorandumet som nog aldrig kommer bli klart. Men det är så mycket lättare att luta sig tillbaka, dricka lite kola, kanske en macka smaka. Kolla in sin favvo-site, ladda ner något med många bite. Ansaka om dispens så man med utbildningen kommer någonstans. Beställa någon käck produkt, av sin mail ta sig en flukt. Strunta i att jobba på, istället skriva en blogg eller två.

1 år och 100 bloggar senare

Jag började blogga för att Åsa gjorde det (hon i tur var inspererad av sin bror, Per eller är det Pär?) www.sannasmamma.blogspot.com/ Jag trodde egentligen aldrig att det skulle bli så många bloggar skrivna men nu efter nästan ett år med min blogg så har jag skrivit 100 bloggar! En del har varit mer "klassiska" bloggar, som krönikor, en del har mest handlat om min vardag, ganska många har berört potträning och alla har varit roliga att skriva. Ibland, som i somras, har jag inte skrivit på flera månader och ibland har jag skrivit varje dag eller t.o.m. två på en dag. Jag vet att vissa nu mera fasar för att prata allt för mycket med mig för att de är rädda för att läsa om det här nästa dag (korv är godare på lördagar...)

Det har varit ett jobbigt år, ett roligt år, ett tufft år på många sätt men också ett intressant år med många lärdomar. Jag hoppas någon orkar läsa i ett år till!

P.S. Tack för brevet Jenny, förmodligen det längsta jag fått i mitt liv. Jag SKA svara men det är lite stressigt nu...eller tja alltid... Puss på er iallafall! Härligt att ni har det bra!