Den sista tiden har jag pratat en del med mammor som inte bor ihop med barnens pappor. En del har barnen nästan jämt (som jag) och en del har dem (bara) varannan vecka. De som har sina barn varannan vecka är verkligen förespråkare för denna uppdelning. De tycker att så måste man ju göra och han MÅSTE ju ta sitt ansvar och HA barnen MER och du MÅSTE ju TVINGA honom. Jag tänker aldrig tvinga någon att vara med mina barn. Att få vara med mina barn är en ynnest som bara jag och min mamma har rätt till. Okej då, min pappa också. Jag vill ha mina barn nästan hela tiden.
Jag vill inte att barnen ska vara hos sin pappa varannan vecka av följande anledningar:
- den tiden de är hos honom är de ju INTE hos mig
- jag är en bättre förälder, jag tror inte att det bästa för barnen är att vara där halva tiden
- barn ska inte behöva vara hos någon som tvingas till umgänge med dem
- ingen ska tvingas till att umgås med någon/ta sitt ansvar
Vidare anser jag att pappa (eller mamma) är inget man är, det är något man gör. Det räcker inte med att ha sex en gång för att man ska kunna titulera sig pappa. Förälder är den som byter blöjor, vaknar nätter, VAB:ar, hämtar och lämnar, tröstar, matar, älskar, klär på, spelar fotboll, tjatar, kramar, blåser, lagar mat, tvättar hår, plåstrar om, skriker, skäller, pussar, leker, läser sagor, förhör läxor, åker på utflykter, går på föräldramöten, går på skolavslutningar, oroar sig och alltid, alltid tänker på barnets bästa.
Oavsett om man är biologisk, juridisk eller social förälder. Eller något annat. Barn är varken en rättighet eller en skyldighet. Barn är en förmån och en lycka som inte går att mäta i pengar eller förklara. Bara upplevas.
2 kommentarer:
Fan vad bra sagt!! Kunde inte hålla med dig mer. Kram!
Tack Petra! *rodnar och bockar*
Skicka en kommentar